Första halvan klar, andra halvan kvar. Än kan mycket ske i årets fotbollsallsvenska - men inte ens en halvtidstabell ljuger. Djurgården toppar av en självklar anledning: man har varit bäst. Samma i botten, fast tvärtom. Östersund sladdar för att man varit sämst. Några stora marginaler handlar det förstås inte om, inget är hugget i sten. Förutom statistiken. För allsvenskt guld brukar krävas runt 65 poäng, för att undgå nedflyttning upp emot 30. I det perspektivet ligger Djurgården med 33 inspelade pinnar helt rätt i positionerna - och Östersund på blygsamma nio alldeles fel. Här och nu alltså.
*. *. *
Hotet mot Djurgården kommer från tre håll. MFF, AIK, Elfsborg. Övriga kan räknas bort, glappet upp är för stort. Personligen är jag mest imponerad av Elfsborg. Särskilt som laget sett ut i de senaste matcherna. Oerhört stabilt och välorganiserat, spelartyper som verkar gjorda för varann. Men bara för jag skriver det blir det väl däng mot Hammarby nu när serien vänder. Elfsborg vann första mötet 2-0, fotbollens logik är sällan så enkel att samma lag kan avfärdas två gånger på raken. MFF? Fortfarande de flestas guldfavorit, tror jag. Inte min. Europaspel plus allsvenskan sliter, det kommer man inte ifrån ens med en spelartrupp som anpassats för bördan. Emot talar också försvarsspelet. 19 insläppta mål på 15 matcher är siffror som normalt inte förknippas med topplag. AIK däremot. Gnälliga Gnaget. Målsnålt, tradigt, effektivt. Ett bud, helt klart. Knappast mindre realistiskt av 4-1 i derbyt mot Djurgården häromsistens.
*. *. *
Säsongens överraskning? Kalmar. Säsongens tränare? Mannen bakom nya Kalmar. Henrik Rydström. Snacka kan han ju, det visste man innan. På skön Blekingedialekt dessutom. Men att han skulle göra om Kalmar till ett av allsvenskans mest sevärda lag, det såg nog ingen komma.
*. *. *
En annan lyckad kombo är Joakim Persson/Varbergs BoIS. Sådan tränare, sådant lag. Raka rör, gränslöst mod. Grovhugget och vildvuxet i ren fysisk bemärkelse (en hel drös av spelare kring 1,90-2 meter). Persson blandar och ger och ut kommer allsvenskans minst eleganta men mest energisprängda manskap. Otroligt imponerande.
* * *
Säsongens fynd? Alexander Bernhardsson, Elfsborg. Gammeldags yttertyp med fin vänsterfot och ädelt spelsinne. Skadebenägen, fattas lite fysik, därför försiktigt matchad. Men vilken potential, suck.
* * *
Nedflyttningsstriden så. Mörkt för Östersund, som sagt. Dock inte hopplöst. Mjällby och Örebro finns inom räckhåll, vad det lider kanske även Sirius. Till 30 är det emellertid långt, inte bara för Östersund. Mjällby står på elva poäng, Örebro på tolv. En markant mycket bättre andra halva vill alltså till för de här lagen. Frågan är hur det ska gå till. Mjällby har tio raka utan seger, Örebro lider svårt av att mångårige målvaktsklippan Oskar Jansson försvunnit till Norrköping. Omsusade nyförvärv har heller inte kunnat bidra till resultatmässiga trendbrott. Tänker på Sam Johnson i Mjällby respektive Jiloan Hamad i Örebro. Ingen av dem har varit i speldugligt skick - hittills. Vilket så klart också väcker frågor. Köper man spelare i blindo? På namn och gamla meriter? Har Mjällby och Örebro noll koll? Båda har f ö bytt tränare under säsongen, Mjällby väntas snart göra det en tredje gång. Andras kris kan kanske bli Östersunds räddning. Trots allt. Sent i höst får vi svaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar