Stefan Löfven avgår. Inte här och nu, men vid Socialdemokraternas partikongress i november. Beskedet kommer oväntat och lite plötsligt. Eller med Löfvens eget berömda språkbruk: ”ingen såg det komma”. Samtidigt går det att förstå. Löfven har varit partiledare i tio år, statsminister i sju. Under former som nog saknar motstycke i svensk politisk historia. Dels vad gäller det parlamentariska läget, dels vad gäller allmän turbulens kring regeringsfrågan. Det ena med det andra. Löfven har burit yttersta ansvaret i en svår tid, framstått som en rekorderlig karl bland alldeles för många bråkstakar.
*. *. *
Om Stefan Löfven varit en bra statsminister kan däremot diskuteras. Jämfört med många företrädare på posten - nja, kanske inte. Givet omständigheterna och befintlig konkurrens: ja, faktiskt. Vem hade varit bättre? Kristersson? Absolut, om Kristersson själv fått bestämma. Men bara då. Åkesson? Seriöst, lägg ägg. Busch? Usch. Jag har sällan eller aldrig hyllat Löfven, ändå förnimmer jag en känsla av vemod över hans avsked. Så mycket skit han har tagit genom åren, så lite han fått tillbaka i folkligt stöd. S guppar runt 25 procent i opinionen nu när han lämnar. Historiskt låga siffror, Juholtparantesen borträknad. Löfvens eget fel? Hur då? Skulle han vara skyldig till tidsandan?
*. *. *
Den brännande frågan är förstås vem som ska efterträda Löfven. Hetaste namnet tycks vara Magdalena Andersson, nuvarande finansministern. Ett säkert kort, ej att förväxla med trumfkort. Andersson är skicklig, retoriskt vassare än Löfven, men om s k folklighet är en plusfaktor blir hon knappast någon röstmagnet. Sådana växer dock inte i drivor, själv vet jag ingen. Politik är liksom inte fotboll, att man kan köpa färdiga stjärnor. En annan fråga - obekväm, jag vet - är om politiken tål fler kvinnor. Med Andersson i S-toppen skulle sex av åtta riksdagspartier ha kvinnliga ledare. Vilket i min värld är ungefär lika trist som att sex av åtta leddes av män.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar