Var på kulturutflykt med goda vänner i veckan. Till Helsingborgs idrottsmuseum, närmre bestämt. Man behöver inte vara helsingborgare för att ha behållning av sådant. Det räcker länge att vara allmänt idrottsintresserad. Okej, helst nördig. Svag för nostalgi. Blödig inför gamla hjältar. Fascinerad av gulnade minnesmärken. Vi mottogs, kan jag säga, om inte som kungar så i alla fall som upphöjda hedersgäster. Och detta av två profilerade legendarer i Helsingborgs idrottsliv, starkt engagerade i allt som rör museets verksamhet. Hasse Sjöström, Walle Holmberg. Det dessa herrar inte känner till om Helsingborgsidrott genom seklerna har aldrig hänt. Och med det sagt bör jag kanske förklara ovanstående rubrik. Ska försöka fatta mig kort.
*. *. *
Född i Karlskrona växte jag upp i Oskarshamn på den småländska ostkusten. Någon mil utanför Oskarshamn låg den mindre orten Mönsterås. Där fanns en omsusad fotbollstalang som hette Konjak. Nej, så klart inte. Roland Olsson hette han - men det var det aldrig nån som sa och ytterst sällan nån som skrev i lokalpressen. Konjak hängde med som ett slags artistnamn på killen, jag förstod aldrig varför. Och så plötsligt, det bör ha varit i mitten av 1950-talet, läser jag i OT (Oskarshamnstidningen) att Konjak värvats av Helsingborgs IF. En ingång så god som någon till en miniquiz med oraklen Sjöström/Holmberg nu cirka 65 år senare. Bestämde mig dock att gå försiktigt fram, tänkte att min barndomsidols smeknamn nog stannade och begravdes i Mönsterås. Därav min sofistikerade fråga: Roland Olsson, är han bekant? Walle Holmberg, blixtsnabbt: Konjak, menar du?
*. *. *
Så korsas halvt bortglömda barndomsminnen med komplett och evig sakkunskap. Endast på Helsingborgs idrottsmuseum. Dock bara som en parantes bland tusen andra. Över kaffet och mazarinen diskuterade vi allt och alla. Gunnar Nilsson, formel 1-föraren, tragiskt bortgången mitt i karriären. Kazim Ayvaz, stjärnbrottare från Turkiet som förälskade sig i Helsingborg och blev stan trogen livet ut. Johan Wissman, Sveriges bäste 400-meterslöpare under många år. Fotbollsstjärnor, handbollsstjärnor, ingen nämnd och ingen glömd. Eldsjälar, ledarprofiler. Klubbar som gått i graven, klubbar som lever här och nu. Vördnad och respekt blandat med muntra anekdoter och delikat skvaller. Mycket sitter bokstavligt talat i museets väggar. Upplysta konstverk, inramade personporträtt eller lagbilder. Noblessen står på högresta statyer: Rio-Kalle, Henke, Caroline Seger m fl. I glasmontrar glänser exklusiva priser och utmärkelser, typ Henkes guldsko från 2001 när han blev hela Europas skyttekung.
*. *. *
Böcker i mängd finns förstås också. Tjocka som tunna, faktaspäckade verk såväl som spännande biografier. Att vandra omkring i Helsingborgs idrottsmuseum blir efterhand ganska mäktigt. Uppsluppet fast hela tiden lågmält. Känslosamt, nästan lite högtidligt. Aha-upplevelser på löpande band, även för den som inte är lokalt förankrad. Att Malmö inte har något liknande att erbjuda är anmärkningsvärt - och inte så lite sorgligt. Res till Helsingborg ni med makt och inflytande över kulturfrågor, se och lär. Slutligen: varmt tack och femstjärnig Konjak till Hasse Sjöström och Walle Holmberg. Vänligt värdskap förgyller livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar