Opassande dansafton i Ystad Arena

IFK Ystad-HIF Karlskrona 24-24. Hej där Hästö, varför dansa segerdans när ingenting är vunnet? Matchen slutade ju oavgjord, striden om nedflyttningsplatsen är inte över. Vinner Ystadlaget sina två sista matcher samtidigt som Hästö kammar noll blir det hokuspokus i tabellen. Sannolikheten för ett sådant scenario är förvisso inte hög - men dansa ska man ge faan i så länge spöket flämtar och bollen är rund. Detta var annars en bedrövlig match, slagpåsar emellan. IFK Ystad är "förlåtet": lågbudgetlag, liganykomling, i stora delar byggt på hemvävt, mer eller mindre uträknat från början. Men Hästö, alias HIF Karlskrona. Där talar vi mysterium. I laget finns alltså två svenska mästare (för Hammarby), en dansk ex-landslagsman, en brasse som var så himla bra när han värvades, en polack dito. Jämte ansedda elitspelare som t ex Nygren, Sandgren och Halén. Ur detta kommer i princip ingenting. Förutom gå- och ståhandboll för att få Möller-Madsen i läge. Allt överlämnas åt den store dansken: skyttet, inspelen, tempot, ansvaret. Det blir ett slags one man show i slow motion, förödande för den kollektiva slagstyrkan. Obegripligt att tränare - och spelarna själva - tillåter en sådan modell. Två, eller rättare sagt tre, ljusglimtar fanns i Hästö igår kväll. Hampus "Knatten" Dahlgren som kom in sista kvarten och bidrog med mer än alla övriga tillsammans, bl a fyra mål. Ojämne målvakten Mario Cvitkovic som faktiskt räddade laget i andra halvlek. Och så hejaklacken som måste vara handbolls-Sveriges tålmodigaste. Tänk att fara land och rike kring och aldrig få se sitt lag vinna - och lik förbannat hålla fanan högt och strupen klar. Starkt jobbat. Klacken klöser, klockan klämtar...