En dag i perspektiv

Internationella kvinnodagen, all respekt. På tv hör jag Gudrun Schyman, vem annars, lägga ut slagorden om alla könsrelaterade orättvisor. Till mäns fördel, till kvinnors nackdel. I vår tid, i vårt land. I Sydsvenskan läser jag en krönika av Max Wiman, vem annars. Samma tema, samma slutsats: män förtrycker eller förminskar kvinnor. I bolagsstyrelser, i idrotten, i karriärvalen, i lönekuverten, i snart sagt allting. I vår tid, i vårt land. Det är en ganska sorglig bild som tecknas - och det vore mig främmande att polemisera mot "expertisen", var och en får bli salig på sin agenda. Jag kommer dock mitt i alltihop osökt att tänka på min mormor. Ida, i kär åminnelse. Född kring 1880, avliden i början av 1950-talet ungefär lika gammal som jag själv är idag. På mormor Idas tid fanns inga kvinnodagar, inga "schymän" eller "wimän" heller. Och ingen tv. Och absolut inga lönekuvert, inte för kvinnor av mormors sort. Ord som förtryck och patriarkat tror jag inte hon kände till, jag hörde henne aldrig nämna dem. Och då tillbringade jag ändå många barndomssomrar hos mormor & morfar i Skavkulla, den lilla byn utanför Karlskrona. Morfar var småbonde och grönsaksodlare, hemmansägare sa man bestämt då för tiden. Mormor stod vid spisen och födde barn - när hon inte mjölkade kor eller lukade betor på "hemmanet". Mormor var allt: vacker, stark, genomsnäll - och på tok för tidigt alldeles värkbruten. Så jag ska inte romantisera minnesbilderna, det finns verkligen ingen anledning. På mormor Idas tid var det hårt att vara kvinna, hårt att vara människa överhuvudtaget. Den som säger att det var bättre förr måste förträngt minnena av mor- och farföräldrars liv och leverne. Och nej, jag skriver inte detta för att bagatellisera Internationella kvinnodagen 2017. Än idag finns det kvinnor i världen som har det som kvinnor i Sverige hade det en gång för länge, länge sen. Det är beklämmande sorgligt.