Trendbrott för sillastrypare

Det bor en liten sillastrypare i mitt rymliga fotbollshjärta. Sillastrypare är man som alla - eller åtminstone de flesta - vet när man håller på Mjällby AIF, hemmahörande i fiskeläget Hällevik vid Hanöbukten i Sveriges vackraste landskap. Oj, nu blev det visst en smärre geografilektion men det bjuder jag på en dag som denna. I lättnad och glädje liksom: efter två inledande förluster i superettan sprattlade Mjällby till och visade att den fjantiga frasen "tredje gången gillt" kan ha sin relevans. 2-1 mot Västerås hemma på Strandvallen. Nej, jag var inte där. Av bekvämlighetsskäl, skam till sägandes. Såg däremot matchen i tv. Imponerades av Mjällbys vilja. Spelkvalitén var kanske mindre övertygande, eller också hade jag glömt hur normalstandarden på superettanfotboll ser ut. Mjällby var i vilket fall bättre än Västerås, vann rättvist och egentligen för knappt. Ett av målen gjordes f ö av Pavle Vagic, en av alla dessa MFF-talanger som lånats ut. För att sannolikt aldrig komma tillbaka - om det går som det brukar. Vagic var duktig på mittfältet. Men också en av fyra (!) Mjällbyspelare som drog på sig kort för tjafs med den snarstuckne domaren. Onödigt, taskig självkontroll. Skärpning på den punkten, tack. Annars blir sillastrypar'n i mig härsken.