IFK Karlskrona då - och nu

IFK Karlskrona fick sin förlustnolla spräckt i senaste omgången av handbollstvåan. 29-34 mot H 43 i Lund. Ett klassikermöte som får mig att tänka på gamla "bedrifter". Slutet av 1950-talet, möjligen 1960 prick. IFK Karlskrona låg stadigt i högsta serien på den tiden, klarade sig kvar år efter år tack vare det lutande golvet hemma i Sparrehallen. Gästande lag fann sig aldrig tillrätta där, lika lite som IFK fann sig tillrätta på bortaplan. Men en gång var det förbannat nära. Just det, mot H 43 i Lund. Jag hängde i vanlig ordning nere vid Blekinge Läns Tidning utmed Hoglands Park för att följa resultatservicen från matchen. Vilken gick till så att en liten krumbent redaktör (alltid samme) trippade ner i portgången och plitade dit halvtidssiffror respektive slutresultat på en för ändamålet inglasad anteckningstavla. När han mödosamt textade 6-10 förstod jag (och alla andra som var där) att stunden var inne: IFK skulle vinna en bortamatch. Äntligen, liksom. Snacka om glädje och uppsluppen stämning utanför BLT den kvällen. Fyra mål upp var ju tryggt i forntidens handboll, tempo å sånt var knappt uppfunnet. När den krumbente redaktör'n dök upp för att skriftligen bekräfta segern...ja, ni förstår. Jag tror det var i det ögonblicket jag lärde mig den fulla innebörden av uttrycket "det sket sig". 16-15, skrev han. H 43 hade vänt. Att jag minns allt som igår måste bero på omfattningen av själva dråpslaget. Jag vill inte kalla det livslångt lidande, men nästintill. Den här gången tar jag dock förlusten som en man. IFK vinner nog serien i alla fall. Läget är gott: sex poängs ledning, fem matcher kvar. Och med den målvakten...Abdul Al Ayyam vid namn. Femmålsskytt mot H 43, helt sjukt. Jag kan försäkra att 50-talets IFK-keeper Ove Bark aldrig gjorde ett enda mål. Men han var en jäkel på att mota bollar, icke sällan även med huvudet. Tur di sköt lite lösare i handbollen förr...