Tankar kring OS - och "OAR"

Vinter-OS är över - och Sveriges medaljskörd rekordartad. Sju guld, sex silver, ett brons. Summerat med viss reservation; jag har inte följt tävlingarna lika slaviskt som förr, kan eventuellt ha missat något. Är dock ganska säker på att de allra flesta medaljerna erövrats med skidor under fossingarna. Undantagen är de två - ett guld, ett silver - som bokstavligt talat sopats hem. Jag avser alltså curling, svensk folksport vart fjärde år. Blågula floppar var det förhållandevis ont om, men en stack ut. Hockeyn. Svensk folksport konstant, stolta traditioner att försvara. Där sket det sig rejält. Guldet gick f ö till en nation som inte ens finns. OAR...var det så den hette? Tufft att vara olympisk ryss nu för tiden. Ingen flagga, ingen nationalhymn, ingen prisceremoni som ens nuddar vid tanken om "allas lika värde". Jo, jag vet. Ryssar har dopat sig. Liksom finnar. Norrmän, norskor. Schweizare. Italienare. Österrikare. Kanske t o m nån präktig svenne. Fast ryssar tydligen mer än andra. Dock inte de som tävlat i Sydkorea, då hade de ju knappast varit där. Det är mycket man inte förstår här i världen, att en hel nation suddas ut för att ett antal atleter befunnits dopade råkar väl bara vara ett flagrant exempel. Eller menar IOK att ryssar valt att födas i Ryssland, att de av den anledningen bär på en sorts kollektiv skam? Mig köper de inte. Skulle jag nånsin säga att OAR vann hockey-OS 2018? I helvete. Ryssland tog guldet, punkt. Men tillbaka till Sveriges imponerande medaljskörd. Trots alla guld och silver blev jag nog spralligast över dagens brons på damernas tremil. Stina Nilsson tog det! Jag trodde hon var den typiska sprintern, hopplöst förlorad på sträckor över tio km. Skidåkningens Bolt, typ. Så fel man kan ha, så paff man kan bli. En härlig avslutning på OS, särskilt som vinnaren av loppet knappast kan ha gjort någon enda människa paff. Marit Björgen, Norge. Vem annars? Segermarginalen låg kring två minuter, det är nästan så man kunde tro att hon är ryska.