Sverige-Argentina 22-26.
Å ena sidan: jag gläds verkligen med Argentina - laget ingen tog riktigt på allvar inför VM, allra minst de s k experterna. Handbollsvärlden behöver fräscha uppstickare och oanade resultat, annars blir det för trist.
Å andra sidan: jag är förbluffad över de svenska förbundskaptenernas coaching. Här väljer de att starta med exakt samma sexa som gjorde grovjobbet mot Sydkorea kvällen före - och nagla fast alla utvilade/spelsugna/högmotiverade alternativ på bänken. Det hade jag inte väntat mig av Olsson och Lindgren. Inte så dålig fingertoppskänsla, inte så usel kunskap i elementär idrottspsykologi.
Argentinamatchen var liksom sista chansen att få in t ex Ekdahl, Petersen, Kim A och Lukas Karlsson i turneringen. Och samtidigt ge lite välbehövlig vila åt "stjärnorna", de är ju trots allt inga övermänniskor. Den chansen brände förbundskaptenerna. Visst, långt om länge kom det några byten men då var paniken redan ett faktum, matchen i det närmaste körd. Och självförtroendet som bortblåst t o m på kaxige Petersen.
Dessförinnan fick vi alltså se en seg Larholm, en trött Källman, en vissen Doder, en kraftlös Ekberg, en oskärpt Carlén samt ett tempo som möjligen gladde Argentina men ingen annan. Fullt naturligt; så agerar spelare som är "dagen efter", alla vet att det är jättesvårt att hålla nivå över en natt.
Även Olsson och Lindgren vet det nog, innerst inne. Synd att de glömde. Sen säger jag inte att en annan startuppställning hade förändrat matchutgången...en känsla går ju aldrig att leda i bevis.
Hursomhelst. Grattis Argentina. Sorry Sverige. Och dumstrut till mig som trodde på medalj.
S E
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar