Ett program på rätt spår

Blev ovanligt glad av tv-programmet På Spåret igår. Anledningen var att Albert Hammond dök upp i en följdfråga på resmålet Gibraltar. Han är tydligen född där, sångaren/kompositören som stal en del av mitt musikhjärta en gång för länge, länge sen. Åren kring 1970 närmre bestämt. När man fortfarande lyssnade på tio-i-topp. Albert Hammond hade ett par hits där och då, den största var bestämt hans egen ungdomsdröm om "The Free Electric Band". Sen försvann han, glömdes bort. Men inte av mig, inte av skivköpare i andra delar av världen. Genom åren har han gett ut massor av plattor, allt har inte nått Sverige. Somligt har jag köpt i London, annat i Tyskland, något kan jag ha missat. Finaste fyndet gjorde jag dock i en reaback på Engelbrektsboden i Malmö - jo, man krängde faktiskt lp-skivor där tillfälligtvis nån gång på 1990-talet. Eller om det var sent 80-tal, kanske. Plattan som hette Somewhere In America var i alla fall inspelad -82 och minns jag rätt kostade den mig en tia. Skamligt för så bra musik. Att ingen av låtarna blev någon hit säger bara allt om branschen, det ska man inte bry sig om. Hammond låter lite som Lennon på just den plattan - och alla kompositionerna är förstås hans egna. Låtskrivandet har alltid varit Albert Hammonds signum, efterhand renodlat till huvudsyssla så att andra kunnat glänsa. Westlife, Diana Ross, Whitney Houston, Julio Iglesias, Bonnie Tyler; alla har plockat guld ur Albert Hammonds omfattande låtkatalog. Nummer som When I Need You, It Never Rains In Southern California, To All The Girls I Loved Before, One Moment In Time, When You Tell Me That You Love Me...nästan alla har hört dem, färre vet var de kommer ifrån. Fast nu vet åtminstone de som tittade på På Spåret igår kväll. Så tack Fredrik Lindström, angenämt att du lät Hammondnördig liksom på riktigt. Då är vi två.