Diagnos punkteringsskräck

Skrev häromdan - halvt på skämt, medges - att jag hade en deal med min cykelhandlare om att ses igen till helgen. En statistiskt säkerställd träff, så att säga. Jag hade fel, jag var på tok för optimistisk. Vi sågs idag, onsdag. Fjärde punkteringen sen årsskiftet, två dagar efter den tredje. Men nej, jag tycker inte synd om mig själv. Punkterade cykeldäck är, även i grotesk omfattning, att betrakta som ett lyxproblem, jag inser det. Cykelhandlaren däremot tittade förundrat på mig idag och gav uttryck för visst medlidande. "Du har stor otur mannen", sa han och visade fram den pyttelilla flisa av metall som orsakat pyspunka nr 4. Ack ja. Det ligger så mycket skit på cykelbanorna att hälften kunde vá nock. Grenar, grus, glas, spik, muttrar - och underhållet behöver vi inte tala om eftersom det är icke-existerande. Sen är det ju förbannat egendomligt att allt tränger in i just mina däck, där får jag ge cykelhandlar'n en poäng. Men som sagt, inget gnäll, ingen självömkan. Bara ett konstaterande att jag nu drabbats av svårartad punkteringsskräck. Det yttrar sig i form av kallsvettningar inför varje nytt möte med min cykel, en övertygelse om att den ska stå på "sock". Och om den mot all förmodan inte skulle göra det vågar jag knappt sätta mig upp för efter tio meter är det klippt igen, tänker och känner jag. Behandlar di sånt på vårdcentralen?