Sämst när det gällde...

Sverige-Polen 20-24. Jag kan ta att Sverige förlorar en åttondelsfinal mot Polen - men det var deprimerande att se spelet. Anfallsspelet framförallt. Så tempofattigt, så fantasilöst, så skyttesvagt...så smärtsamt uselt. Och eftersom Polen var obetydligt bättre blev det en match som endast kan ha glatt handbollssportens belackare. Om ens dem. Usch vá tradigt. Kim Anderssons spelintelligens saknades enormt i det svenska laget. I hans frånvaro blev det varken utspel eller inspel, i alla fall inga vettiga. Sverige såg litet ut, bokstavligt talat. Zachrisson på nio meter i en VM-match, hallå. Magnus Persson. Lukas Karlsson och Fahlgren som alternerande playmakers. Snälle Ekberg på kanten. Trötte Nilsson på linjen. Lätta byten allihop för de robusta polackerna. Okej, Andreas Nilsson är ursäktad. Han spelade 60 minuter (minus två utvisningar), slet kopiöst i försvaret och hade ingen kraft kvar i anfallsdelen. Märkligt att han inte fick avlösning en enda gång, Barud och Nielsen fanns ju att tillgå. Hur tänkte coacherna där? Men mittniorna börjar jag faktiskt tröttna på. Fahlgren och Karlsson har fått ett otal chanser i landslaget vid det här laget, ingen av dem fyller tillnärmelsevis tomrummet efter Doder. Dags att pröva nytt i den positionen. En Josef Pujol, en Jesper Konradsson. Kan bara bli bättre - om inte direkt så på sikt. Sverige får väl ta ett par år till i den internationella topphandbollens mellanskikt, det är inte hela världen. Sammantaget var det förresten inget blågult fiasko i den här VM-turneringen. Vi slog de lag vi "skulle" slå och gick vidare från gruppen. Själva sortin däremot var ett fiasko, det kommer man inte ifrån.