Pix, min måndagskompis

Jag är, sedan några veckor tillbaka, måndagshusse. Dvs jag passar hund. Eller valp, rättare sagt. En - med reservation för stavningen - dvärgschnauzer. Svart i grundfärgen, silvergrå i detaljerna. Pix heter han, för det är en han. Även om han kissar som en hon. Sittande alltså. Fyra månader ung har han ännu inte lärt sig att lyfta benet på det klassiska hanhundsviset. Däremot har han lärt sig att äta. Allt. Gräs, grus, stenar, pinnar, papper, lortar. Pix lämnar inget åt slumpen...men är i det avseendet en alldeles normal valp. En del spottar han faktiskt ut på kommando, det mesta försvinner den s k naturliga vägen. Han är älskvärd och fin, den lille pågen. Och envis. Otroligt envis. Vill han INTE gå åt ett visst håll markerar han det medelst sittstrejk. Alla försök att liksom dra iväg honom i "rätt" riktning är dömda att misslyckas; Pix har en nackmuskulatur som är styvare än styv. När han blir stor ska han tävla, om jag har förstått ordinarie husse rätt. Ställas ut och så, bedömas av experter. Tur att jag har honom endast om måndagar. Jag är nog inte mannen att fostra en Champion, inte den hårda vägen i alla fall. Men trevligt har vi, Pix och jag. Långa promenader, givande meningsutbyte, ömsesidig respekt. Idag har han inte skällt på sin måndagshusse en enda gång, det tar jag som en komplimang.