Heja Hammarby

Ber att få uttrycka min beundran för Hammarby. Handbollslaget alltså. Inte många tar det på särskilt stort allvar nu för tiden. Annat var det förr, då när Hammarby faktiskt dominerade svensk klubbhandboll och hade ett antal landslagsmän i sina led. Apelgren, Grundsten, Lukas Karlsson, Tobias Karlsson, Staffan Olsson som (delvis spelande) tränare...med flera, med flera. Tre raka SM-guld 2006-2008. Inte så länge sen, ändå avlägset. Krisen som följde är lättare att komma ihåg. Laget som utarmades, stjärnorna som försvann till proffskarriärer utomlands. Ekonomin som gick åt helvete, elitlicensen som fick prövas om och om igen. Det totala sammanbrottet var nära - men Hammarby la sig aldrig ner och dog, Hammarby kippade efter andan och fick nytt liv. Fast i mindre kostym, så att säga. Unga äregiriga spelare från Stockholmsområdet, en doldis vid namn Kalle Mattsson som tränare. Stjärnfattigt och oglamoröst på pappret, sammansvetsat och svårslaget på banan. Så ser dagens Hammarby ut - man kan säga som Kristianstad, fast precis tvärtom. Därför blir jag glad över resultatet i SM-slutspelets kvartsfinal igår kväll: 30-26 till Bajen, utjämnat till 1-1 i matchserien. Förvånad var jag redan innan...över att Kristianstad för andra året i rad väljer just Hammarby som kvartsfinalmotståndare. Var det inte svårt nog att tygla lågbudgetlaget i fjol? Fem matcher, vill jag minnas. För mig får det gärna bli fem i år också. Fast helst med den ringaktade outsidern som slutlig vinnare. Om man nu får önsketänka lite.