Kvällens MFF-match är inte veckans viktigaste

Ikväll är det ju, inte onsdag som jag råkade skriva i föregående inlägg. MFF-Juventus i Champions league. Årets fotbollsfest? Nja, kunde varit. Om inte pandemispöket funnits där som partykiller. 5500 personer släpps in, om jag hörde rätt. Inte mycket på ett stadion som rymmer gott och väl det fyrdubbla. Fast bättre än det totala publikförbud som rådde tidigare. Det är så man får tänka och känna nu: tacksamhet för de små, små stegen mot det gamla normala, ödmjukhet inför den befrielse som trots allt närmar sig. 

*. *. *

Den 29e i denna månad upphör alla restriktioner - efter 1,5 år med olika varianter av virusbetingad ofrihet. Klarar människan att hantera detta? Utbryter nationellt kramkalas? Blir det rusning till fotbollsarenorna? Slutsålt och utsålt över en natt  på allt som är kul? Får vi nya problem, typ stopp i alla avlopp för att munskydd spolats ner i ren eufori? Eller sitter vi ohjälpligt fast i sviterna av det ”nya normala”? Öppna frågor, säkert blandade svar. Själv trodde jag aldrig på statligt beordrad ofrihet och lika lite tror jag nu på statligt beordrad frihet. Djupt rotad skräck försvinner inte på ett bestämt datum. Men vi får se, lusten till liv vinner kanske i längden.

*. *. *

Tillbaka till MFF. Om kvällens möte med Juventus är att betrakta som en höjdpunkt återstår lik förbaskat veckans viktigaste match. Den kommer på lördag. Mot Djurgården. Vill MFF fortfarande vinna allsvenskan 2021 - och nåt annat har jag inte hört - finns inget val: Djurgården måste besegras. Till att börja med. Vägen är lång och guldet långsökt, oavsett. Sveriges Champions league-representant är alltså fyra i sin egen liga just nu. Inte avhängt, tolv omgångar kvar, men minst sagt pressat. Av tre lag som dessutom kan gå all-in på allsvenskan. Alla i formstarkt tillstånd. Elfsborg övertygar i match efter match. AIK tuggar på. Djurgården som pånyttfött senast mot Hammarby, 4-1.

*. *. *

Igår skulle jag egentligen varit på handbollspremiär i Baltiska hallen. Det gick ju inte. Mjällby i tv samtidigt. Mot just AIK. Mållöst, 0-0. Ett resultat som väckte blandade känslor. Spelmässigt var Mjällby bättre än AIK, den oinvigde hade aldrig kunnat säga vilket som var topplaget av de två. Men tyvärr, Mjällbys problem består. Oförmågan att göra mål, svårigheterna att ens skapa heta målchanser. Jag bara väntade på 0-1, det hade varit typiskt. Skönt att slippa; AIK var faktiskt inte nära, matchen den chansfattigaste jag sett på länge. Kryss blev det förresten även i Baltiskan: HK Malmö-IFK Ystad 32-32. Den som vill se mål ska gå på handboll.