Dialekter har alltid fascinerat mig. Detta att vi delar modersmål men uttrycker det olika beroende på var i landet vi föds eller växer upp. Inte i vilket landskap, snarare i vilken by. Bara i Skåne finns ett otal varianter av i grunden samma dialekt. Så ock i Småland. Till och med lilla Blekinge är språkligt splittrat, en karlskronit och en sölvesborgare kan knappt samtala utan tolkstöd från en karlshamnare. Övre Norrland vet jag inget om, har aldrig varit där. Men jag har hört Hanna Marklund, fotbollsexpert på TV4. Och Erik Niva, fotbollsexpert lite överallt men mest i Aftonbladet. En utmaning för örat, helt klart.
*. *. *
Å andra sidan: uthärdar norrländska tv-tittare Daniel Nannskog bör väl vi sydlänningar klara av en duo från Lapplandsträsk. Även om Marklunds ”bakanför” som motsatsord till framför är i kallsvettigaste laget. Ingen ska inbilla mig att skolbarnen norröver får lära sig ”bakanför” framför bakom på svensklektionerna. Lika lite tror jag att Stockholmskidsen får lära sig säga ”tie” och ”tjuge” på matten, medan övriga landet föredrar tio och tjugo. I Skåne har vi problemet med ett - här och där vill det gärna bli ”itt”. För att inte tala om hur gotlänningar uttalar sju. Men det är just detta som fascinerar; dialekternas orubbliga styrka, att de lokala uttrycken liksom trumfar skolsvenskan. Hur eller varför det blir så har jag inte forskat i, men det finns det säkert andra som har gjort. Och i vilket fall tilltalas jag av ordningen. Lek med tanken på att alla låtit likadant när de öppnar munnen. Inte så kul va?
*. *. *
Favoritdialekt? Vet inte om jag har nån längre. I yngre dar var det göteborgskan. Kanske för att allt häftigt kom därifrån; Ingo, Bosse Högberg, Albert & Herbert, Kålle & Ada. Under en skämmig period av min ungdomstid försökte jag till och med spela Göteborgare. Detta genom att lägga till ett litet ”la” efter var och varannan mening. Herregud så pinsamt. Men seriöst har jag faktiskt haft tre olika dialekter i livet. Först den Oskarshamnsklingande i tio år. Därefter karlskronitiskan i cirka fem. Övergången var dialektalt smidig: flyttar man vid tio års ålder tar man med lätthet till sig nya läten och diftonger. Något knepigare blev det att ställa om till Malmö. Jag var på väg mot 16, fast i Karlskronadialekten. Dock inte ohjälpligt, skulle det visa sig. Gränsen för dialektbyte lär gå nånstans vid 18-20, så efter förlängd startsträcka fattade jag vad t ex ”lynt” betydde.
*. *. *
Lynt fanns inte i Karlskrona. Jo företeelsen men inte uttrycket. Jag tror vi sa kul, helt enkelt. Fubbick fanns inte heller i Karlskrona. Som beteckning alltså. Vad vi sa istället har jag glömt, möjligen idiot. Lynt förresten. Används det ordet idag? Har inte hört det på länge, länge. Är väl inte tillräckligt coolt, tänker jag. Var tid har sina uttryck, endast dialekterna består. Den värsta jag vet är f ö en som egentligen inte finns. Tillgjord rikssvenska. Talas bl a av Malin i Morgonstudion på SVT. Som om Nottebäcksdialekt (Kronobergs län Småland) vore nåt att skämmas för. Ja, hon är därifrån, det framkom i något sammanhang som jag inte riktigt minns. Malin är bra på jobbet men hon hade varit ännu bättre om hon stått upp för sin naturliga dialekt. Som Hanna Marklund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar