Förlorad match, krossad dröm

Sverige-Norge 1-3.
Så tog EM slut redan i kvartsfinalen för de blågula fotbollsdamerna. Så sprack mediaballongen, hårdpumpad som aldrig förr. Och så förvandlades en sansad tv-kommentator till sanslös hejaklacksledare.
Det gör ont att förlora, särskilt när segern tagits ut i förskott. Det var det många som hade gjort här. ”Experterna” framförallt. Journalister, krönikörer, tidigare förbundskaptener, nuvarande förbundskaptener, gårdagens spelare, dagens spelare.
Sverige kunde inte förlora mot Norge. Sverige var för bra, Sverige skulle gå hela vägen till EM-guld den här gången. Det hade TV4 beställt i sin kampanj inför turneringen. Det hade varenda tidningsreporter på plats skruvat upp sig för.
Guld, inget annat.
Kanske var det därför fyrans kommentator Daniel Kristiansson fick ”spel” ikväll. Sa saker som ”jobbigt, otroligt, grymt, fruktansvärt” för att beskriva det svenska tillkortakommandet. Övergick till att vråla ”kom igen nu Sverige” istället för att kritiskt analysera själva spelet. Gav upp hoppet om en vändning sist av alla: ”än finns chansen” kved han med någon ynka minut kvar av matchen.
Som en fanatiker som vägrar inse att hans lag faktiskt kan förlora, har förlorat.
Det är bra med engagemang, ibland ännu bättre med en gnutta distans. Norge gjorde en fantastisk match, stal ju liksom inte segern. Kristianssons bisittare Pontus Kåmark påpekade också detta i sin slutkommentar, vilket var välgörande.
Om svenskorna tycker jag lite synd. Samma medier som har hyllat dem fram till idag kommer att totalsåga dem i morgon.
Däri ligger skillnaden mellan dröm och verklighet.

S E