Jag som aldrig skulle...

100 inlägg nu, 101 med detta. Jag som aldrig skulle blogga. Undrar hur många som läser. En? Tio? Ingen? Kittlande att inte veta – och tur, kanske.
Fast ärligt talat bryr jag mig inte jättemycket om det. Bloggen är liksom ingen tidning, beroende av upplagesiffror och annonsintäkter och sånt. Inte min i alla fall. Jag skriver för att underhålla min skrivförmåga. Roa mig själv lite, bejaka mitt räliga ego. Läsare, om det nu finns några, är en angenäm bonus.
Det har sina fördelar att blogga, inser jag numera. Jämfört med det yrkesmässiga skrivandet för en tidning alltså. Det fria ordet är liksom ännu friare. Ämnesvalen gör man själv, ingen chef sätter ambitionskvävande gränser. Man kommer ut när man vill, skriver i de inspirerade ögonblicken och låter bli annars.
Sen lägger man av för gott, när det inte känns kul längre. Eller när Ödet så bestämmer.

S E