💖 Nyårsklockor ringa...🎼

Nyårsafton 2023. Jag möter den med ödmjukhet. Sent i livet liksom. Nya infallsvinklar på firandet, mindre sorglöst än förr. Normalt, vill jag tro. Vid 78 har man sprallat av sig det värsta vad gäller mänskligt såväl som omänskligt uppträdande. Kvar finns en någorlunda civiliserad seniorupplaga av den man en gång var. Vemodigt? Ändå inte. Snarare skönt. Det tär att jaga kickar. Kostar på att utmana ödet. Känns för jävligt att vakna i dimma dan efter den återkommande nyårstävlingen ”fullast vinner”. Någon - det kan ha varit jag själv - kallade mig svensk mästare i bakrus. Kul då. Inte nu. Eller jo, lite kul fortfarande.

*. *. *

Jag har haft tur, den saken är klar. I skenet av det förflutna alltså. Annars hade jag inte suttit där jag sitter i skrivande stund. Med klädkoden intakt: alltid kärlekens färg i olika nyanser. Aldrig svart (okej, byxor undantaget), allra minst brunt. Med starka drycker på kylning; tror du jag lagt av tror du fel. Inmundigar bara lite mer sofistikerat. Långsammare. Utan det där berusningssyftet som var centralt i yngre dar. Får jag säga det själv har jag nog inte ballat ur fullskaligt sedan 2020. Fast då berodde det inte på kröken utan på covid. Där var jag duktigt däckad, oförmögen till alla former av firande. Slut som festprisse.

*. *. *

Spellistan har jag förstås klar. Musik hör nyårsafton till. Inte rock & röj som förr, bevare mig väl. Finstämt ska det va’. Dämpad volym. Örongångar blir känsliga med åren, många i min ålder har hörapparat. Däribland våra kvällsgäster. Den typen av besvär botas inte med hög musik. De förvärras. Särskilt om samtal pågår parallellt. Vilket det ju gör. Det finns mycket att avhandla på årets sista dag. Mycket att hoppa över också: tillståndet i Sverige, eländet i världen. Sånt blir för tungt att ventilera, lättsinnet måste någon gång få sin chans. Det har med självbevarelsedrift att göra, ovilja att bli typ uppäten.

*. *. *

Intresserad av min spellista? Jaså inte. Då kan du sluta läsa precis här. Övriga bjuder jag på ett axplock, hela listan skulle bli för lång. Håll till godo. 1. I Welcome You - Paul Michiels. 2. What About Tomorrow’s Children - Maggie Reilly. 3. California Blue - Erkan Aki (Orbisonklassiker på tyska, faller platt för rösten). 4. Guiding Light - Donna Taggart. 5. Sunday Morning Comin’ Down - Ray Stevens. 6. Happy X-mas (War Is Over) - Jann Arden. 7. Some Humans Aint Human - Neil Nathan. 8. Home I’ll Be - Rita MacNeil. 9. We Are The World - The 12 Tenors. 10. I Can Still Dream - Hayley Oliver. Punkt. 

*. *. *

Till sist några önskningar, i stort som i smått. Nog så naiva, men välmenta och föga stelbenta. En rättvisare värld. Mera kärlek, mindre hat. Fred, inte krig. Barnen i centrum - och då menar jag inte bombcentrum. Färre gängkriminella i och utanför politiken. Rökförbud på allsvenska fotbollsarenor. Vi har det redan säger du? Absolut - mot att tända en cigg. Allt annat är okej att tända: bengaler, raketer, pyroteknik all over. Läktarkultur kallas det visst. Kom in i matchen, ni som bestämmer. Och Gott Nytt År på er. Själv fruktar jag 2024, befarar nästan det värsta. Men skål och tack, ikväll vapenvila. Eller?

”Halv” match räckte för HK Malmö

HK Malmö-Hallby 34-27. 17-19 i första halvlek, 17-8 i andra. Handboll är en märklig sport - och HKM ett märkligt lag. Detta var inte första gången man bytte skepnad under pågående match. Från segt och slött till stolt och starkt. Från inga målvaktsräddningar till mängder; Zetterlund har visat förr att han är bra på andrahalvlekar, ikväll igen. Hjälpt av Hampus Nygren som såg till att försvarsspelet blev anständigt. En underskattad kämpe, kul att han fick blomsterkvasten som bästa hemmaspelare.

*. *. *

Vad man ska säga om Hallby är en annan fråga. Svårt att förstå hur ett lag kan tappa allt över en pausfika. Med all respekt för HKM:s uppryckning hade det knappast blivit överkörning - om inte Hallby vikt ner sig, gett upp, fumlat och sjabblat i tid och otid. Första halvlek var ju inte så dum, Hugosson på kanten hade t ex något av försenad julafton mot sin förra klubb. Åtta mål, om jag räknade rätt. I andra försvann även han. Alltmedan Grötta och Magnus Persson i hemmalaget stänkte in mål efter behag.

*. *. *

Från kvällens omgång i övrigt noterar jag att HF Karlskrona räddade en poäng hemma mot Aranäs. Ja, räddade är rätt ord. Jumbolaget från Kungsbacka ledde med fyra i paus och med tre ganska nära slutet. Då ska HFK känna sig nöjt - trots att två poäng säkert ingick i kalkylen. Exakt samma resultat - 27-27 - blev det f ö i Lund. Där var seriesuveränen Sävehof på besök och delade alltså med sig av potten till ett bättre behövande Lugi. Vänligt, vänligt. Nu en längre paus i handbollsligan. EM på gång.

När juldagsmorgon glimmar...

Julefrid är ett vackert ord. Jag upplevde det själv i Limhamns kyrka i morse. Men ännu mer i Minneslunden på vägen dit. Alla dessa brinnande ljus i decembermörkret. Tystnaden. Vördnaden för livet - och för nära och kära som lämnat det. Tro, hopp och tröst; samma känsla varje år. Samtidigt, det går inte att komma ifrån, sorg över tillståndet i världen.

*. *. *

Skrämmande: Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober. 1400 oskyldiga människoliv till spillo. Ytterligare ett par hundra tagna som gisslan. Fruktansvärt, hjärtskärande grymt. Vettlös terror, född ur förtryck. Minst lika skrämmande: Israels så kallade självförsvar. Pågår än. 20 000 döda - urskiljningslöst. Kvinnor, barn, äldre, yngre; alla som råkar komma i vägen. Gaza sönderbombat. Dess kuvade folk på desperat flykt, ingen vet riktigt vart. Konsekvens: Världens sympatier har vänt. Offret har blivit skurken, nästan alla fördömer idag Israels vedergällning. Det är något med proportionerna som stör det allmänna rättsmedvetandet, tror jag. Tjugotusen. Å andra sidan: hur hämnas man proportionerligt?

*. *. *

Under tiden: Putin fortsätter sin ”militära specialoperation” i Ukraina. Världen tittar på. Fördömer, sanktionerar. Fryser ut och isolerar Ryssland. Löser det själva problemet? Efter två år - Nej. Det enda som hänt är att kriget blivit vardagsrutin, passerat bäst före i nyhetsvärde. Putin sitter i orubbat bo och beskrivs inte längre i termer av galning. Mera sällan i alla fall. Avtrubbade är vi allihopa, du me’ å jag me’. Ett krig åt gången, tack. Ingen orkar två. Just nu fokus Gaza. Stilla undran: Firar dom jul, män som Netanyahu och Putin? Har dom själ och hjärta? Barn och barnbarn? Tänder dom ljus för sina offer? Äter med god aptit, sover om nätterna? Dansar runt granen? Ser sig i spegeln och myser av stolthet?

*. *. *

Också en tanke: Är det rimligt - eller skamligt - att jämföra Putin och Netanyahu? Den ene attackerar i brutalt okynne ett annat land, den andre försvarar bara sitt eget mot avskyvärd terror. Betydande skillnad, absolut. Men: Samma metoder, samma resultat. Tiotusentals döda, bottenlösa tragedier för egna syften. Som om krig vore vägen till fred, hämnd en typ av humanitär välgärning. Julottan: Välbesökt. Och något verklighetsfrånvänd - tack och lov, skulle jag säga. Kyrkan är ingen politisk mötesplats. Predikorummet inte gjort för bombastiska ställningstaganden kring krig och nöd. Guds ord gäller. Bibelberättelser. Psalmer. Till slut även Adams julsång, mera känd som O Helga Natt. Undrar om Putin hört den.

Härliga handbollstider i ”staun”

Tre raka segrar för HFK i ligan. Exakt samma för IFK i allsvenskan. Härliga tider, strålande tider för handbollen i Karlskrona. Det är knappt jag vet vilket ben jag ska stå på. Jo förresten, det vet jag. IFK-benet. Gammal kärlek rostar aldrig, så sant som det är sagt. Det var IFK som en gång gjorde mig handbollsfrälst, det är IFK:s öden och äventyr jag följt alltsedan dess. Och eftersom ”dess” betyder mitten av 1950-talet handlar det om nära nog 70 år. En resa mellan himmel och helvete, kan jag säga. Höga toppar, djupa dalar, perioder av kris och kaos. Desto roligare här och nu.

*. *. *

Efter onsdagens seger mot Anderstorp, 28-22, ligger IFK lika nära det övre kvalstrecket som det nedre i den allsvenska tabellen. Serien är förstås vansinnigt jämn. Ett par förluster och IFK kan vara nere i skiten igen. Och nej, jag inbillar mig inget. Nytt kontrakt vore verkligen bra nog - ligan är orealistisk, inte ens ett mål. IFK har inte det laget, de spelarna. Framförallt inte de resurserna. Vad IFK har är en stolt historia som fortfarande återspeglas i handbollens maratontabell, allt annat är numera på HFK:s sida. Publiken. Sponsorerna. Ekonomin. Organisationen. Statusen: störst och bäst i ”staun”. Ett surt äpple att tugga i sig men tid läker sår; IFK:s dominans bröts redan runt millennieskiftet.

*. *. *

En sak har jag lärt mig: man ska aldrig säga aldrig. En dag bjuder kanske IFK på en ”tillbakakaka”. Fast inte i närtid, snarare långt bortom min horisont. Nuvarande ordning mellan klubbarna visar att allt är möjligt. Jag kan försäkra: för 65 år sedan fanns inte en enda Karlskronit som såg lilla Hästö (dagens HFK) komma upp sig. Det var division 3 som gällde. Sjömansskolans sporthall, onsdagar. Jag hängde där regelbundet, mest för att ha nånting att göra i väntan på nästa IFK-match. Så var det då - och så har det förblivit: jag gillar egentligen båda men bara IFK ger mig hjärtklappning. HFK ger mig typ magknip, sällan mer. Fast 31-22 senast borta mot Skövde var ett lyckopiller. Otroligt imponerande. 

*. *. *

Vad gäller IFK hade jag tänkt skriva om Shaban Zogaj. Ung grabb, drygt 20, med landslagsmeriter för Kosovo. Minst av allt någon stor handbollsnation - men även i små fostras fynd. Zogaj kom till IFK i fjol (via ett mellanspel i Danmark), blev en tillgång redan då, dock utan de tunga avtrycken. Men nu! Fet succé, 21 mål på de två matcher som föregick onsdagens. Där dessvärre olyckan var framme. Zogaj utgick tidigt med en befarad korsbandsskada, bekräftelse återstår. I sämsta fall rök säsongen. Plus en del av nästa. Synd. Får skriva mer om honom en annan gång. Starkt av IFK att ändå vinna; Kalle Malmström, med ett förflutet i HFK, ersatte Zogaj mer än förtjänstfullt. 

*. *. *

Med denna betraktelse över handbollen i min forna hemstad ber jag att få önska alla läsare en God Jul. Tack för att ni finns.

Bo Larsson. Legend.

Minnen väcks till liv, ögonen tåras. Bo Larsson har gått ur tiden. Störste MFF:aren av dem alla. Om också den bäste kan alltid diskuteras, det finns ju en Zlatan. Men inga sådana jämförelser en dag som denna, det skulle kännas både dumt och plumpt.

*. *. *

Själv blev jag varse Bo Larsson redan vid ankomsten till Malmö 1961. Svårt fotbollsbiten kunde man liksom inte undgå tisslet och tasslet: det fanns en särdeles talangfull kille i MFF:s ungdomsled, ett riktigt stjärnämne. Den killen var Bo Larsson. Eller Bosse, som han snart nog skulle bli med hela stan. Jag minns inte nu om det var -62 eller -63 han lyftes till A-laget och allsvensk debut - men jag vill minnas att det var i en så kallad ”babykedja” tillsammans med Rolf Eriksson och Lasse Granström. Tre unga pågar runt 20, knappt det. Eriksson bulldozern, Granström snidaren, Larsson allkonstnären.

*. *. *

Som anfallskonstellation i MFF blev trion tämligen kortvarig. Eriksson föll ifrån av personliga skäl, Granström och Larsson fick proffserbjudanden från Tyskland. Karlsruhe respektive Stuttgart. Succé för Larsson, pengar att tjäna - men hemlängtan som vägde tyngre. Typiskt Bosse, sades det. Ett med Malmö, ett med MFF. Inte särskilt karriärsugen, inte särskilt bekväm med rampljus. Stjärna mot sin vilja, lite så kunde han uppfattas. En kille bland andra, händelsevis så mycket bättre på fotboll. Landslagsman förstås, en av de absolut främsta på Åby Ericsons tid som förbundskapten.

*. *. *

Efter karriären gjorde Bosse Larsson en liten trevare som tränare på lägre nivå. Dömt att misslyckas: Larsson var en tränardröm, inget tränarämne. Han steg snabbt av, lämnade fotbollen helt och hållet, blev en omsusad myt mer än en närvarande ikon. Syntes aldrig på en MFF-match, la det förflutna bakom sig. Försvann från offentligheten så som han nu försvinner från jordelivet. Bo Larsson blev 79 år. En mycket speciell man, väl värd ett eget kapitel i Malmös fotbollshistoria. Frid och ljus över hans minne.

Publiken kom, matchen uteblev

Nymornat handbollsintresse i Malmö? Såg så ut i Baltiskan igår. Nästan 1500 åskådare på HK:s ligamatch mot Sävehof. Frågan är bara hur många som skrämdes bort från ett återbesök. När folket kom försvann nämligen HK in i skamvrån rent spelmässigt. 24-32 var ganska smickrande förlustsiffror, klasskillnaden var större än så. Sävehof lekte hem matchen. Bytte runt, höll igen, hade kul. Betänkligt att HK inte fick till en enda bra period. Eller något som liknade stridsmoral och jävlaranamma. Eller för den delen tempo.

*. *. *

HK gick och spelade. Lästes sönder, körde fast. Och när man väl kom till skott stod Simon Möller i vägen. Sävehofs målvakt ”åt upp” vissa Malmöskyttar, inga namn. Men jag ska inte vara för kritisk. HK har faktiskt gjort en stark första halva av serien. Överträffat alla förväntningar, fått ut väldigt mycket av förhållandevis lite. Nån imponerande bredd finns ju inte i laget, förstauppställningen gör jobbet. Slitsamt så klart, tydliga tecken igår. Trötta nyckelspelare, dassiga prestationer; det sambandet behöver man inte vara besserwisser för att inse. Därtill målvakter som inte heller kom igång - på hela matchen. 

*. *. *

Nåt positivt i HK? Alfred Olsson var tillbaka. Vinslövskillen - med ett förflutet även i Karlskrona - drog korsbandet i fjol. Missade hela den säsongen, plus halva denna. Äntligen kunde han göra ligadebut. Lite försiktigt sådär; ett par korta inhopp som avlösare för Magnus Persson, ett mål. Vad det lider kan vänsterhänte Olsson nog bli en tillgång. Hoppas han inte avskräcktes av motståndet...alla ligalag är liksom inte Sävehof, de flesta inte ens i närheten av den klassen. Skickligt utförd handboll, i ett publikperspektiv kanske mindre lyckad. Poängen med att gå på match är att man vill se just match, inte uppvisning.

Magnifikt, Frankrike!

Frankrike-Norge 31-28. Igen: detta Frankrike! Ett fantastiskt handbollslag, så värdiga världsmästare. Jag vet faktiskt inte vad som imponerar mest. Den tekniska briljansen? Den taktiska förmågan? Bredden? Generationsväxlingen, att spelare kommer och går utan att det ”märks”? Allt verkar fulländat. I finalen hade man ändå otur: båda högerniorna blev skadade och obrukbara. Förödande för ett normalt lag. Inte för Frankrike. In kom en 20-årig VM-debutant - och hon gjorde de fyra sista målen. Sorgligt nog missade jag hennes namn, men man lär sig väl med tiden. Norge också, kanske. Det är inte lätt att hålla reda på alla handbollsbegåvade fransyskor. Jo, Foppa förstås. Lagets mittsexa heter så och hon är grym. 

*. *. *

Fast inte ens Foppa får spela nonstop. I Frankrike byter man, ingen är helig. Norge mer beroende av vissa, inte fullt lika komplett. Det slog igenom i finalen. Nionde matchen i turneringen, hårt slitage på de bärande spelarna. Reistad t ex. 15 mål i semifinalen häromdan, blygsamma fem nu. Infångad, offer för fransyskornas taktiska list. Riktigt spännande blev det egentligen aldrig, möjligen skenbart men inte seriöst. Frankrike gick ganska tidigt ifrån till en tremålsledning - och det har man ju lärt sig: just Frankrike är mästare på att slå vakt om ett försprång. Spela av tid, behålla kylan, göra nåt extramål om eller när det behövs. Tills det plötsligt är slut och pokalen är säkrad. Och Norge ligger där som god men frågande tvåa.

*  *  *

Danmark-Sverige 28-27. Nära är en klen tröst, om ens någon när blott slutresultatet räknas. VM-bronset till Danmark, tapperhetsmedalj till Sverige. Hårt öde, små marginaler. Men kanske himmelsk rättvisa: Danmark hade Han Däruppe emot sig i semin mot Norge, fick tillbaka lite nu. I en match med två ansikten: 5-1 i en dansk rivstart, 18-15 i paus, öppna spjäll. Betydligt målsnålare i andra halvlek. Förbättrat försvarsspel i Sverige, en och annan räddning av Bundsen i buren. Mer behövdes inte för att det skulle bli handboll. Plötsligt var det lika i målprotokollet, vid något tillfälle även svensk ledning. Kändes som danskorna gick på knäna i det läget - men någonstans lyckades de hämta kraft för ett avgörande.

*. *. *

Olyckligtvis fick Danmark viss hjälp från ”fel” håll. Jag tänker på Jamina Roberts, svensk lagkapten och nyckelspelare. För dagen inte riktigt där, tyvärr. Ofokuserad, tafflig med bollen. Kanske tröttkörd? Danmark kunde hursomhelst ställa om på hennes misstag flera gånger. Desto bättre i det svenska laget var unga Tyra Axner. Inbytt vid 1-5 blev hon en injektion. Tog befälet, ansvaret. Låg bakom den uppryckning som mer rutinerade spelare borde gjort. Axner sköt fyra egna mål men framförallt hittade hon en radar till Linn Blohm på linjen. Sveriges mittsexa gjorde sju mål, undrar om inte Tyra Axner assisterade till samtliga. Sparsamt matchad under turneringen, fräsch och spelsugen, blev hon till slut ett utropstecken.

*. *. *

En gåtfull insats gjordes av Nathalie Hagman. Mållös, när hände det senast? Fråntagen straffskyttet. Kort hållen i det stora hela av Tomas Axner, lika mycket bänktid som speltid. Kändes som en markering, oklart mot vad. Det ska sägas att Mellegård skötte straffläggningen med bravur, fyra av fyra. Sammantaget en mer än okej VM-turnering för Sverige. Fyra i världen om inte prislistan ljuger. Förvisso oförändrat långt från damhandbollens två giganter - men bättre än alla andra. Utom Danmark då.

Javisst ja. Gränsen går vid Frankrike.

Sverige-Frankrike 28-37. Det finns gränser. I damhandboll går den för svensk del nästan alltid vid Frankrike. Också ikväll. Första kvarten släckte allt hopp. 0-3, 1-5, 2-10, 3-13...matchen var körd redan där, drömmen om VM-final bortspelad. Snopet, snudd på pinsamt. Jag trodde att Sverige närmat sig Frankrike i klass, möjligen trodde de svenska spelarna likadant. Och Hellgren. Och Frändesjö. Och Ahlm. Ja, hela tv-expertisen. Sånt e’ livet: förhandsanalyser kommer på skam, verkligheten krossar illusionen.

*. *. *

Som handbollsvän måste man ge sig för detta Frankrike. Ett otroligt spelskickligt lag. Dubbelkomplett; två i princip likvärdiga alternativ på varje position. Coachat av en äldre herre som varit med under hela framgångssagan, dvs i gott och väl tjugo år. Krumbholz, tror jag att han heter. Jämte honom känns Sveriges Axner tämligen liten - men vilken coach gör inte? Skulle vara Norges Åsa-Nissekopia då, den mannen har man också lärt sig känna igen. Fast sällan med lika plågat ansiktsuttryck som han hade idag.

*. *. *

Första semifinalen mellan Norge och Danmark hade nämligen allt som saknades i den andra. Spänning, dramatik, tvära kast mellan hopp och förtvivlan innan ”Åsa-Nisse” och hans damer kunde pusta ut. 29-28 efter förlängning, avgörandet med tusendelar av en sekund kvar till själva slutsignalen. Målskytt Henny Reistad, vem annars? Norges fixstjärna gjorde 15 mål i matchen, därav lagets samtliga sex i förlängningen. Makalöst, har nog aldrig sett en enskild spelare dominera ett skeende på det sättet.

*. *. *

Grymt för Danmark som ledde med fem i halvtid och höll undan fram till sista minuten av ordinarie speltid. En gammal hederlig punktmarkering av Reistad hade kanske inte varit fel - men jag är glad att den uteblev. Nu återstår bara en favorit i repris: Frankrike-Norge i VM-final. Vem som vinner? Inte en aning. Det enda jag är nästan säker på är att fransyskorna inte kommer tillåta Henny Reistad att upprepa sin målorgie från semin.

Sverige kvar i leken...

Sverige-Frankrike. Danmark-Norge. Väntade semifinalpar när damernas handbolls-VM nu övergår i medaljstrid. Kvartsfinalerna blev genomgående ganska avslagna. Odramatiska, spänningsbefriade. Sveriges mot Tyskland inte minst. 7-0 efter en knapp kvart, 16-6 i paus; game over. 27-20 vid full tid, omöjligt att hålla skärpan uppe när allt är klart. Var Sverige så bra? Eller Tyskland så uselt? Svårt att värdera. Desto lättare att peka på en avgörande punkt, vanligt förekommande i just handboll. Målvaktsspelet.

*. *. *

Johanna Bundsen tog ”allt”, tyskornas alternerande duo tog väldigt lite. Kan förvisso ha berott på skottkvalitet. Sveriges var skarp, Tysklands trubbig. Bundsen kunde stapla räddningar utan större åthävor. Imponerande ja, men med små medel. Stå rätt, genomskåda avsluten, lite så. Rutinerat målvaktsspel ser ofta enkelt ut - och Bundsen är inte den enda av sin sort på VM. Tofft i Danmark, Lunde och Solberg i Norge; samma härad, samma uthållighet. Lunde rentav med legendstatus. 43 fyllda, fortfarande en fantastisk målvakt.

*. *. *

På den fronten är Frankrike kanske sämst rustat av semifinallagen. Säker ska man aldrig vara. Även en mindre rutinerad målvakt kan ha sin dag, sin match. Oavsett tror jag att Sverige har en hygglig chans att rubba fransyskorna den här gången. Varför vet jag inte, men det känns så. Givet två saker: att vår förstauppställning har någon kräm kvar och att försvarsspelet (inkl Bundsen i målet) fortsätter som hittills. Sistnämnda upp till domarna. Mot Tyskland kom vi undan med allt. Icke en utvisning trots diverse ”livtag medelst tröjdrag”.

*. *. *

Helst hade jag velat skriva om Thomas Axner, Sveriges förbundskapten. Hans coaching, hans ledarskap. Hans - och assistenten Johanna Wibergs - betydelse för den harmoni som strålar kring laget. Men det spar jag till efter finalen. Förlåt, till ett annat tillfälle. Man ska inte gå händelser i förväg, då kan man vakna mitt i en kalldusch.

Seniorfest a la’ barnkalas

Julbord igår med gamla kollegor på Sydis och Kvällsposten. Mätt än. Onödigt mycket sill före det varma. Och så dessa förbannade ägghalvor. Åt jag fyra? Jaså sex. Inte konstigt man är däst. Inte bakis däremot. Två nubbar bara. Med ett styckepris på 120 kronor fick det räcka, man är väl pensionär. Om sig och kring sig, girig och småsnål. Svag för jämförelser; i Tyskland ger jag 120 spänn för ett helrör. Det kostar förvisso att resa dit men det tar man igen med råge på att handla rikligt och rejält. Man får inte va’ dum.

*. *. *

Trevlig tradition annars, detta med julbord. Lite uttunnade led allteftersom men det får man ta: vi är en seniorklubb, folk faller ifrån av en eller annan anledning. Vikande form, ohälsa, livets förgänglighet. År som tar ut sin rätt, vemod som ett ständigt närvarande hot. Den här gången var vi runt 50 glada på plats, faktiskt en smärre ökning mot i fjol. När seniorklubben var ung och dess medlemmar nypensionärer kunde vi förstås vara över 100 - och då festade vi på kvällstid. Inte längre. Barnkalasnormen gäller: 13.30-16.00.

*. *. *

Det är så det blir. Där man förr inledde en så kallad försittning, där bryter man nu upp. Åker hem. Nykter och fin, en skugga av sitt forna jag. Till glädje för nära och kära, till viss förundran för en själv. Hur blev det såhär? Exakt när slutade man tänka på en blöt eftersits? Varför? Lönlösa frågor, men lite kul att fundera på under en cykeltur. Ja, jag cyklade till och från julbordet. Bara jag. Andra åkte buss eller bil. Någon hade färdtjänst. En - seniorklubbens profilerade friskus - var flanör. Förflyttning efter förmåga.

*. *. *

Vid mitt bord uppstod - mellan skrönor och anekdoter från förr - en tidstypisk diskussion om tillståndet i Sverige och Malmö. Uppfattningen som trängde igenom bruset var tydlig och gemensam: ”för jävligt, för mycket gängkriminalitet, för stor invandring”. Ingen sa emot. Inte jag. Inte killen från Gambia som var där i egenskap av personlig assistent till en hårt ödesdrabbad vän. Inte servitrisen, inte servitören; båda av utländsk härkomst. Öppen SD-propaganda är inte längre någon avvikelse. Snarare det helt normala.

*. *. * 

Önskar att jag kunde rest mig i protest. Hållit ett brandtal om människors lika värde. Lyft allt det positiva. Påmint om vilka som vårdar oss. Serverar oss på krogen. Transporterar oss i buss eller taxi. Berikar oss på tusen och ett sätt. Balanserat diskussionen. Men vänta nu. Vem är jag att veta bättre än andra hur saker hänger ihop? Svennen i mig fegade ur. Man går inte på fest för att störa liksom. Och detta var förresten mest en liten parantes, inget som sabbade matlusten eller umgänget i stort. God Jul, alla seniorvänner.

Lindqvist’s stund i ljuset

Sverige-Ungern 26-22. Femte matchen, första testet. Och Sverige stod pall, blev klart för kvartsfinal i VM-handbollen. Bra gjort. Fast rimligt, som prestation betraktat. Ungern har ett talangfullt landslag med hög potential, framgångsrikt på senare års ungdomsmästerskap - men Sverige ska vara snäppet bättre. Hemmaplan en plusfaktor, rutin en annan. Bundsen i buren, Roberts och Lindqvist på nio meter; tjejer som varit med förr, kvalité som ger utslag i skarpt läge.

*. *. *

Härligt att se Helsingborgsbördiga Emma Lindqvist i en huvudroll. Hon som alltid varit ”världsmästare” på att underordna sig. Spela för laget, ta skitjobbet, låta andra glänsa. Nu gjorde hon - av alla! - sju mål. Pers i landslaget, med råge. Däribland ett par rökare från distans vars like aldrig skådats. Av Lindqvist alltså. Hon brukar liksom tråckla in sina mål, faan inte bomba. Matchens spelare i min bok - men inte i prisjuryns. Där föll valet på Bundsen. Okej för det, smaksak.

*. *. *

Över tiotusen såg matchen, om jag hörde rätt. Sveriges handbollsdamer är folkkära, åtminstone i Göteborg. Med det stödet är det svårt att förlora. Dessvärre försvinner det nu: kvartsfinalen spelas i Danmark. Eventuellt mot Danmark, den saken avgörs i morgon. Oavsett lär det bli tufft. Blåbären är bortsållade, kvar i VM-turneringen finns blott de bästa. Sverige är där. Nosar på medalj, konkurrerar. Om alla stjärnor står rätt kan det bära långt. Annars vinner Norge.

Mycket folk, lite match...

HK Malmö-Lugi 27-21. 1600 pers! På handboll i Malmö. Det tar sig. Möjligen, inte säkert. En gång är ingen gång - och gårdagens match var derby, många tillresta handbollsvänner från Lund förgyllde publiksiffran. Synd om dem; Lugi förmådde inte göra match av det hela. Om det berodde på egen svaghet eller Malmös styrka vet jag inte, kanske en kombo. Själv blev jag lite sen så mina intryck baseras på delar av matchen (andra halvlek framförallt). Och då var det klasskillnad. Handboll blir roligare när två lag är någorlunda jämbördiga, så var det tyvärr inte här.

*. *. *

Lugi såg lätt ut. Klent, tunt. Ingen överraskning i och för sig; laget är byggt på lågbudget, saknar tyngd och rutin. Gamla försvarsstarka Lugi finns inte längre, fjolårets offensiva spetskvalitet är också borta. Svårt att vara målvakt i dagens Lugi - men ingen skugga över Victor Hedberg, han höll väl snarare siffrorna nere igår. HK Malmö? Bra så länge det behövdes. Tio bollar upp innan skärpan klingade av och segermarginalen krympte. Grötta guldkornet igen. Mål från distans, mål på kontring eller genombrott, hjärnan bakom alla spelmönster; norrmannen visade hela sitt register.

*. *. *

Härnäst möter HK Malmö Sävehof. Två gånger om. Först borta, sen hemma strax före jul. Annat än Lugi, får man förmoda. Blir intressant att se om Grötta kan briljera även mot giganten från Partille. Och om säsongens upplaga av HKM verkligen är ett topplag på riktigt. Hittills ser det så ut, överraskande nog. Varning dock för numerären. Det är förstauppställningen som är vass, samma sex/sju spelare som gör jobbet i match efter match. Tiden med ”två alternativ på varje position” är förbi, skador kan bli förödande. Vilket förstås gäller för många av ligalagen.

*. *. *

Hedersgäst i Baltiska hallen igår: Daniel Ståhl, diskuskungen. Snyggt hyllad av HK Malmö för bragdguldet häromdan. Jämte honom är alla handbollsspelare - även de välväxta - påfallande små.

Spelsabotör - inom lagens råmärken?

En fråga om handboll: hur många frikast kan en spelare dra på sig utan att bli utvisad? Svar: i princip hur många som helst. Ja, jag tänker förstås på Sveriges försvarsklippa Anna Lagerquist. Alla hyllar henne; domarna i det tysta, televisionens expertkommentator Clas Hellgren i det rent euforiska under gårdagens VM-match mot Kroatien (svensk seger 22-17). 

*. *. *

Själv gillar jag också Lagerquist, är bara lite fundersam över handbollens regelbok. Detta med låsningar och famntag, Lagerquists specialområden. Bevisligen regelvidriga, annars hade det inte blivit frikast. Vilket i handboll knappast kan betraktas som något straff, snarare som syndarens belöning. Motståndarlagets spelmönster bryts, anfallen bromsas upp. Om och om och om igen - i famnen på oavbrutet robusta Lagerquist. Självklart är hon en fantastisk tillgång för Sverige. Tjugo regelbrott per match utan att bli utvisad är faan i mig en konst. All respekt. Nej, viss respekt. Riktigt lika hänförd över spelsättet som Hellgren - och domarna - blir jag nog aldrig.

*. *. *

Per Johansson är handbollsprofessorn som har mitt öra. En gång förbundskapten för Sveriges damer, numera för Nederländernas. Frispråkig, rak och initierad, i vissa kretsar säkert obekväm. När han säger att VM-lottningen känns riggad går det liksom inte att vifta bort som bullshit. Riggat alltså till fördel för värdnationerna. Sverige, Norge, Danmark; alla har lättast möjliga väg fram till semifinalerna. Sverige inte minst. Fallgropar finns förstås - men som sagt, lättast möjliga. Slump? Knappast. Värdnationer har gynnats förr, mer eller mindre ogenerat. Bra för publikintresset, krass ekonomi. Johanssons eget lag kan f ö vara en outsider i medaljstriden.

*. *. *

Gårdagens glada nyhet: Årets Bragdguld tilldelas Daniel Ståhl, diskusvirtuosen. Något annat hade förvisso varit upprörande, men man vet aldrig. I juryn sitter människor av kött och blod med olika tycke och smak om idrott i stort. Det kan så klart påverka resultatet, ibland bortom begriplighetens gränser för oss vanliga dö’nickar. Inte den här gången. Rätt man vann. Punkt.

Segers smärtsamma sorti

Så kom beskedet som måste komma någon gång: Caroline Seger avslutar landslagskarriären i fotboll. Jag önskar att hon kunde meddelat det med glädje. Stolthet. Tacksamhet. På förekommen anledning, så att säga. Nästan tjugo år i blågul dress, 240 landskamper, rosad och prisad som ingen annan spelare. Men tyvärr. Caroline Seger verkade förkrossad vid pressträffen kring hennes eget beslut. Inte bara rörd, utan djupt ledsen. Det gjorde ont att se. Samtidigt som det kanske sa något om tidens förbannelse: ju längre man håller på, desto svårare att sluta. Som i livet, så ock i fotboll.

*. *. *

Jag hoppas och tror att det kommer en ny dag för Caroline Seger. Att tårarna torkar, glädjen återvänder. Och att svensk damfotboll tar vara på sin ”kronjuvel”. Vem vet, kanske som framtida förbundskapten? Seger har egenskaper som kan passa, tänker jag. Erfarenhet, vinnarskalle, ledarförmåga; vad mer kan man begära? Det ordnar sig alltid för duktigt folk, har någon sagt. Fotbollen nu för tiden erbjuder dessutom alternativa vägar, en sorts mjuklandning efter uppslitande karriärslut. Vissa blir tränare. Andra blir sportchefer. Några etablerar sig som agenter - fast betydligt fler som experter i tv. Segers cv duger lite överallt, hon kastas knappast rakt ut i tomma intet.

*. *. *

Att det är svårt att sluta spela boll fattar jag - av egen erfarenhet. Var väl typ 55 fyllda när jag fortfarande sprang och jönsade mig i korphandbollen. Med prestationsångest och hela den biten inför varenda match. Inga jämförelser i övrigt, Segers nivå har aldrig varit min. F ö är hon bara 38 och inte riktigt färdig heller; i klubblaget FC Rosengård blir det tydligen ytterligare en säsong.

*. *. *

Kom att tänka på Gantofta. Liten ort i Helsingborgs kommun. Känd för just Caroline Seger. Men även för Gustaf Håkansson. Båda kommer händelsevis därifrån. Gustaf...undrar du som är ung? Riksbekant när jag var barn. Fast då under namnet Stålfarfar och för anmärkningsvärda bravader på cykel. Vill minnas att han t ex vann maratontävlingen Sverige Runt, låt vara att det tisslades om småfusk längs vägen. Stålfarfar var vid tillfället ifråga redan till åren kommen, säkert ett par tre decennier äldre än konkurrenterna. Borde inte kunna vinna, gjorde det ändå. Och blev mytomspunnen. Lustigt att damfotbollens Stålmormor kan knytas till samma lilla plats på jorden. Om jag varit i Gantofta? Någon gång, inte ofta. 

*. *. *

Slut på nödrimmen. Nej förresten, ett till. Efter tår kommer vår. Lycka till Caroline Seger - och tack för en storslagen landslagskarriär.

Boll som boll är dagens paroll

Sverige är som bekant bäst i världen i damfotboll. Nej, jag skojar. Bara på den officiella rankinglistan. Som ingen begriper. Sveriges damer har såvitt jag vet inte vunnit ett förbannat skit i de stora mästerskapen - och då ska man komma ihåg att konkurrensen fortfarande är relativt begränsad. Jämfört med herrfotbollen ytterst begränsad. Stolligheten i att Sverige rankas etta bevisades igår igen: 0-1 mot Schweiz i OS-kvalet, ajöss till Parisspelen -24. Jag såg inte matchen, hade annat för mig. Men börjar man inte ana lite Janne Andersson-syndrom även hos damernas förbundskapten Peter Gerhardsson?

*. *. *

Detta med resultaten. Hyggliga länge, ibland bra, vikande trend vartefter. Med kulmen nu i OS-kvalet. Detta med sentimentaliteten. Att hålla fast vid gamla spelarfavoriter, att liksom värna familjen. Mänskligt kanske, men föga modigt. Förnyelse och föryngring försenas, tilliten för de unga finns där inte riktigt. ”Stå på tillväxt” är en svensk paradgren, Gerhardsson såväl som Andersson verkar gilla den. Själv är jag tveksam för att inte säga kritisk - men det kan ju bero på att jag inte är förbundskapten. Alltid lättare att hacka u p a, så att säga. Och rankingen, i all sin gåtfullhet, talar förstås för att jag bör knipa käft.

*. *. *

VM i damhandboll har inletts. Utan min ”medverkan”. En enda match har jag sett hittills, Tyskland-Japan häromkvällen. Ett av mina bättre val; härligt att se japanskornas spelglädje och attityd. Full fart framåt, lite klen fysik men så mycket hjärta. Och många oslipade diamanter i laget, svåra dock att urskilja. I Japan finns inga bänkspelare, alla får va’ med, bytena duggar tätt. På målvaktsposten inte minst. Tre olika avlöste varann där, in och ut med jämna mellanrum. Synd att det inte blev poäng. Tyskorna avgjorde i sista anfallet, 31-30. Men annars är inledningsrundan i dam-VM ganska tradig numera, tycker jag.

*. *. *

Viljan att bredda turneringen har gjort att många blåbär slinker med. Resultaten blir därefter. Helt förutsägbara, eliminerat spänningsmoment. Defilering mot mellanrundan för de bästa. Sverige t ex. Lätt grupp, kan helt enkelt inte missa avancemang. Nåt skaver med att ett världsmästerskap i handboll ska vara späckat av uppvisningsmatcher...i väntan på allvaret. Tids nog kommer det förstås. Och då lär väl guldet bli en trepartsaffär. Norge, Danmark, Frankrike, någon av dem. Med Sverige som outsider.

Ett fynd vid namn Grötta

HK Malmö-Önnered 29-28. Tio matcher. Sju vinster, ett kryss, två förluster. Har HK Malmö nånsin inlett handbollsligan bättre? Tvivlar. Hursomhelst är jag förvånad. Och inte så lite imponerad. Trodde att HK skulle få en tuff säsong, att slutspel nog var att hoppas för mycket. Men det var innan jag hade sett Truls Grötta. Den här norrmannen är ett rent fynd. Bra värvat, HK Malmö. Bra scoutat också, vem som nu är den ”skyldige”. Igår var Grötta tungan på vågen - igen. Sju egna mål, assists till minst lika många. Och vem avgjorde matchen? Han så klart. På själva slutsekunden med en lyra från avkastlinjen  i tom bur.

*. *. *

Snöpligt för Önnered som i jakten på kvittering tagit ut målvakten - och precis lyckats. Oavgjort hade f ö känts sjysst i ett rättviseperspektiv. HK inledde miserabelt, låg under 2-7, saknade målvaktsräddningar. Hjälptes tillbaka i matchen av domarna som i tät följd hittade tre utvisningar på Önneredsspelare. 13-14 i paus. Efter densamma fick hemmalaget ett nytt målvaktsspel; Zetterlund som inte tagit något tog plötsligt väldigt mycket. I Önneredsburen ungefär tvärtom - och vips var HK ikapp och förbi. ”Säkra” 25-21 sju minuter från slutet, men i handboll går det snabbt som bekant. Bortalaget kom igen, knaprade in mål för mål. Och hade alltså fått en poäng - om det inte vore för den säregne mannen från Norge.

*. *. *

Det bästa med Grötta är att han gör andra bättre. I honom har HK fått den speldirigent som saknats sedan Tönnesen’s aktiva dagar. Ska en norrman till, tydligen. Skillnaden ligger i att Grötta är ung, Tönnesen var åldrad veteran. Likheten i blicken för spelets möjligheter. Igår involverades t ex sexmetersspelarna i HK som sällan förr. 18 av målen kom därifrån, 13 från kanterna. Smått sensationella siffror. Allt var inte Grötta’s direkta verk, somligt blott indirekta, men utan honom hade HK knappast vunnit matchen. Inte många andra matcher heller. En annan nykomling i laget som måste nämnas är Eric Palmqvist, högersexa hämtad från Kristianstads överskottslager. Anonym fram till igår - men då: fem mål och publikens jubel!

*. *. *

Till sist en personlig reflektion med anknytning till matchen. Sydsvenskan hade ett långt förhandsreportage på en av HK Malmös spelare. Trevligt i och för sig, handbollen brukar inte uppmärksammas på det sättet. Men. En del av spaltutrymmet gick åt till att kränka en familjemedlems integritet. Att spelaren ifråga berättar om en närståendes missbruksproblematik - i negativa ordalag - måste inte betyda att tidningen reservationslöst för saken vidare till läsekretsen. Det går att avstå.

Rapport Malmö

Liten Malmörapport denna kylslagna måndag. Läser att klockorna ringer för kris i stadens hockeyklubb. 0-4 i gårdagens derby mot Rögle. Fjärde raka förlusten. Märkligt. Dessförinnan var det lovord. Idolporträtt. Hyllningsartiklar. I samma tidning, av samme skribent. Det måste vara hopplöst att hålla på Malmö Redhawks - och att förhålla sig till hockeyn i stort. Ligan maler på i 52 omgångar, matcher spelas i parti och minut. Prestationer och resultat därefter: upp och ner, hit och dit. Omöjligt att hålla en jämn nivå. Dessutom onödigt. Full skärpa mot slutet av maratonserien räcker för de bättre lagen. Och Redhawks är inte ett av dem, om jag får gissa.

*. *. *

Över 12000 pers såg hockeyderbyt igår. Fantastiskt. Så många kommer HK Malmö inte i närheten av. På en hel säsong (13 hemmamatcher). Men då talar vi handboll, stans strykpojke i idrottsutbudet. Varför det är så har jag funderat över i årtionden - utan att hitta något svar. Skral mediabevakning - i Sydis en HK-artikel på typ 100 om hockeyn - kan inte vara hela förklaringen. I någon mån, vill jag tro, styrs väl folk av egen tankeförmåga. Och då är det nåt med hockeyn som kittlar. Kanske farten. Kanske kampmomentet, kurr å liknande. Kanske komforten på Malmö Arena. Förmodligen allt tillsammans. Synd om HK som gjort det förbannat bra i handbollsligan så här långt.

*. *. *

Apropå ojämna ”publiksiffror” har det varit demonstrationer i Malmö under helgen. Detta med anledning av kriget Israel-Hamas. En utanför stadens synagoga som lockade ett tjugotal personer. En annan på Möllevångstorget som drog tusentals. Uppslutningen enligt Sydsvenskan. Vad man kan utläsa av det? Först och främst Malmös befolkningsstruktur; andelen araber är betydande. Men sannolikt också rädsla; judar och judevänner vågar inte samlas till manifestation, antisemitismen är just nu en alltför lömsk fiende. En ytterligare del kan vara synen på Israels brutala vedergällningspolitik. Mindre sympativäckande, svårare att demonstrera för.

*. *. *

En gåtfull stad, detta Malmö. Komplicerad. Stundtals avskyvärd, oftare älskvärd. Alltid en del av världen, här och nu en del även av kriget. Splittring mer än sammanhållning. Lite bättre borde vi kunna, eller?

Eld upphör - kort och skör...

Eld upphör Israel-Hamas. I fyra dagar. Alltid något sa han som drömde om varaktig fred. Under vapenvilan sker en fångväxling på villkor som kan tyckas märkliga. 1 mot 3, så att säga. Eller i klartext: för varje gisslan Hamas släpper ska Israel frige tre gånger så många palestinska fångar. Som igår när utbytet inleddes. 13 israeler som suttit gisslan, 39 palestinier som dömts för brott i eller mot Israel. Proportionerna en förhandlingsfråga där Qatar såväl som Egypten haft inflytande. Säkert också USA.

*. *. *

Det kan se ut som en seger för terrorn - Hamas - så långt. Slutresultatet kommer dock senare, Israel står fast vid att kriget är över först när Hamas är utplånat. Viktigast här och nu var att få loss gisslan, de drygt 200 oskyldiga medborgare (däribland många barn) som tvingats tillbringa de senaste sju veckorna i Gazaremsans underjordiska tunnlar. En mardröm, omöjlig att sätta sig in i, sannolikt med förödande konsekvenser för de drabbade. Frigivningsprocessen blir dessutom utdragen; 13 om dan betyder 52 under nu pågående eld upphör, men oviss väntan för alla andra. Vapenvilan känns bräcklig, lyckligt slut för hela gisslan minst sagt osäkert.

*. *. *

Från båda sidor var det tydligen - i huvudsak - mammor och barn som frigavs igår. Stämmer nyhetsrapporteringen kan det vara värt att begrunda Israels rättspolitik. De som släpps från landets fängelser i ”utbyteshandeln” har suttit dömda för typ stenkastning eller brandbombsattacker. Juridiskt tämligen harmlöst - i en svensk kontext. I den hopplösa konflikten Israel-Palestina närmast ett krigsbrott. ”Mammor och barn” bör dock nyanseras. Jag vet inte vad Israel har för straffmyndighetsålder, men de ”barn” som nu friges lär i alla fall ha passerat nedre tonåren. Och då identifierar man inte sig själv som barn, om jag minns rätt.

*. *. *

Här i Sverige spiller kriget Israel-Hamas just nu över i en lögnaktig kampanj mot Ulf Kristersson. Statsministern påstås ha sagt saker han inte har sagt. Detta vid en öppen frågestund i Göteborg där propalestinska krafter var närvarande. I diffusa filmklipp som spridits internationellt via sociala medier hörs Kristersson kommentera kriget - med en översättning till arabiska som av allt att döma är medvetet falsk. I akt och mening att skada Israel. Men också Sverige. Och statsministern själv förstås. Otäckt, ovärdigt, oroande. I propagandakriget finns inget eld upphör, bara vett upphör.

SD-regeringen spottar på människovärdet

S S R har slagit till igen. Sveriges Svinaktiga Regering. Ja förlåt mitt ursinne, beteckningen står jag för. Denna systematiska klappjakt på människor av utländsk härkomst, dessa återkommande pressträffar med nya exempel. Senast igår. Där stod dom uppradade, skarprättaren och marionetterna. Sverigedemokraten Aspling. Sverigemoderaten Malmer Stenegard, tillika migrationsminister. Plus en kristdemokrat och en liberal, namn okända. Budskapet den här gången: beviljade uppehållstillstånd kan återkallas vid ”klandervärt leverne”. Typ skulder hos kronofogden. Suspekt umgänge. Fel värderingar. Förutom brott då, där ska ju ”packet ut” direkt. 

*. *. *

Endast ursvennar får begå brott i SD-regeringens Sverige. Bara nysvennar ska kunna straffas utan att ha begått brott. Om nu utredningen tillmötesgår maktens tankegods. Själv mår jag jävligt illa. Detta är inte mitt Sverige, för att travestera en tidigare statsminister. Detta är SD:s Sverige och det vill jag inte vara en del av. Till skillnad från de tre lydpartierna. Malmer Stenegard är jag inte förvånad över, hon har länge gjort sig förtjänt av partibeteckningen msd. Samma med kd under Busch: makten framför allt, anständigheten sekundär. Men att Liberalerna säljer hela sin själ för några futtiga ministerposter, det är inget annat än en politisk tragedi.

*. *. *

Tänk att sossehatet kan vara så starkt. Tänk att Westerbergs gamla parti - det som en gång vände ryggen åt 90-talets ”problembarn” Ny Demokrati - nu föredrar att vara dörrmatta åt SD. Aktivt medverkar till att spotta på den heliga idén om människors lika värde. Hellre skriver under på rasistideologin om människors olika värde. Förolämpar de fördomsfria barnen. Vad jag menar med det? I varenda skola i dagens Sverige - vissa reservat undantagna - är klasserna präglade av etnisk mångfald. Nerifrån och upp. Mitt eget barnbarn, snart 6, har kompisar från när och fjärran. Små barn känner inga barriärer, inget vi & dom. Politiker som Malmer Stenegard borde rodna inför ungarna. Se och lära. Be om ursäkt. 

*. *. *

Ponera att en mamma eller pappa till något av alla dessa barn hamnar på obestånd. Blir ett ärende hos kronofogdemyndigheten, bryter SD-normen för ”godkänt leverne”. Mänskligt att visa ut en hel familj på sådana grunder? Fråga de älskvärda barnen, jag är rätt säker på svaret. Men exakt detta var alltså budskapet från vuxenvärldens politiska elit igår. Utan kraftfulla invändningar från oppositionen, märk väl. Lite hummanden bara, några försiktiga reservationer. Som om alla, oavsett partifärg, hade en liten Sverigedemokrat i sig numera. Innerst inne liksom. På ren svenska: fy faan.

Ett angenämt litet trendbrott

Hörde på tv i morse att hälsotrenden är stendöd. Vegetarisk föda ute, skräpmat inne. Röka okej, ”ciggfluencer” senaste nytt på nätet. Kröka korrekt, gröna juicer suspekt. Inte utan att jag känner mig lite upplyft. Äntligen ligger man rätt i tiden. Fan vad det dröjde; ett par tre decennier, tror jag. Nej, mer. 1970-talet...få se nu, det är ett halvt århundrade sen. Då när pizzan slog knockout på korven. Ruset var ett naturtillstånd. Valfri tobak i pipan en umgängesform. Grådaskig hy ett tecken på välmående. Typ. Där och då måste jag haft min personliga peak vad gäller trender å sånt.

*. *. *

Nu väntar jag bara på gabardinbyxans renässans. De där utsvängda - helst i vinrött - som var så himla rätt på 70-talet. Kom man ens in på stadens nattklubbar utan? Nej, jag menar inte utan byxor, fullt så lössläppt blev aldrig trenden. Men gabardin skulle det va’. Breda nertill. Gärna i kombo med sammetskavaj och blommig skjorta. Och matchande slips förstås. Uppfyllde man klädkoden spelade allmäntillståndet mindre roll. Grad av berusning eller liknande; inga problem så länge gylfen var knäppt. Sen blev det Stippes på vägen hem. Ungersk korv med ajvar. Kladdigt och gott - som omväxling till all jävla pizza.

*. *. *

Nattklubbarna då för tiden påminde om dagens fotbollsarenor. Mycket rök och dimma, dock utan utrymning. Det skulle va’ rök och dimma. Ingen hade ens nuddat vid tanken om rökförbud i offentliga miljöer. Alla blossade överallt, eventuella undantag kördes på porten. Nä, nu överdriver jag. Något. Själva dansgolvet var fredat, vill jag minnas. Rökte man där fick man en diskret tillsägelse. Men märkligt ändå hur trender kan förändras. Normalt igår, onormalt idag. Sött och salt, surt och syrligt. Och nej, jag sitter inte här och säger att det var bättre förr. Roligare kanske för oss snedseglare, men knappast bättre i objektiv mening.

*. *. *

Morgonens nyhet fick mig förvisso på gott humör - men den ska så klart inte överdramatiseras. 1970-talet är inte tillbaka. Kommer aldrig tillbaka. Möjligen gabardinbyxan, osvuret är bäst. Vad det handlar om är en mindre förskjutning i människors livsstil och levnadsvanor. Färre vego’s, fler köttätare. Viss ökning av det gamla folknöjet röka & kröka. Och ciggfluencer lät onekligen som en intressant födkrok i tiden. Undrar vilken trendtomte som kom på den idén.

En förbundskaptens befriande sorti

Sverige-Estland 2-0. Janne Anderssons sista föreställning som svensk förbundskapten. Mycket känslor, lite folk. Blott elvatusen åskådare på Friends Arena, en historiskt låg notering. Men befriande med vinsten så att Andersson kunde lämna jobbet på plus rent statistiskt. 94 landskamper, lite över 50 i segerprocent. Ett ganska normalt facit för en förbundskapten, skulle jag tro. Sju år på posten är lång tid, enbart framgång en utopi. Så smal och konkurrensbefriad är fotbollen bara på sociala medier. Där har Janne Andersson fått sina fiskar varma på senare år. Dessförinnan var han nästan kärleksbombad. Resultaten styr och minnet är kort. Samtidigt: som förbundskapten måste man nog tåla en del, fotbollsfamiljen är full av besserwissers.

*  *  *

Själv tyckte jag att Andersson började tappa taget (och resultaten) den gången han tog ut Andreas Granqvist i en EM-trupp. Inte för att spela - Granqvist var skadad och obrukbar - utan som något slags resursperson på läktaren. Veteranvurm på bekostnad av någon yngre fräschare spelare. Men det skulle snart bli värre: Janne Andersson for till Milano för att deala med Zlatan om landslagscomeback. Jag minns inte nu om Zlatan fyllt 40, kanske var han bara 39. Men i vilket fall ljusår från sin forna glans, oförmögen att tillföra landslaget någon spetskvalitet. Där fattade jag aldrig hur Andersson tänkte.

*  *  *

Å andra sidan. Under Janne Anderssons tid som förbundskapten blev ynglingar som t ex Kulusevski, Cajuste och Alexander Isak landslagsmän. Dörren var inte stängd, nyckelhålet möjligen lite svårforcerat. Och tyvärr återstår väl de stora genombrotten i blågult för nämnda trio, i Anderssons landslag ville det liksom aldrig lossna. Varför vet nog bara A-lagsexperter som Bojan Djordjic. Som f ö var frånvarande på TV6 ikväll. Rimlig misstanke: kanalen ville ge Andersson ett mjukt slut. Riskminimera på fotbollsspråk. Djordjic & Janne blev ju på goda grunder en snackis i kretsar som gillade kändisbråk i offentligheten.

*. *. *

Apropå fotbollslandslaget och Janne Andersson-eran kom jag på mig själv med en kunskapslucka. Vad heter hans assistenter? Alla dessa matcher man sett, alltid med samma två nunor på var sin sida om bossen...utan att man lärt sig namnen. Märkligt. Den ene kan heta Westergren, jag är långtifrån säker. Den andre - han som liknar en pojke - har förblivit anonym. Suttit där med sin lilla laptop, haft en tydlig roll, förmodligen visst inflytande på det taktiska. Stör mig att jag inte vem den unge mannen är. Vad han har för kvalifikationer, tränarmeriter etc. Varför han aldrig intervjuats i tv, aldrig fått sin namnskylt i rutan. Medialt har ledarskapet varit väldigt Anderssoncentrerat. Men vem vet, kanske blir det den anonyme bisittaren som tar över?

Ett tappat landslag

Azerbajdzjan-Sverige 3-0. Bara fotboll, bara en betydelselös match i ett misslyckat EM-kval. Men ändå: sorgligt att se hur en förbundskapten kan tappa sitt landslag. Sverige förfogar trots allt över spelare som är ordinarie i klubbar som Manchester United, Tottenham, Newcastle (när Isak är med), Sporting Lissabon, Leipzig. När de kommer till landslaget förvandlas de till fumliga medelmåttor. Vad beror det på om inte spelidén? Och vem är ansvarig för den om inte förbundskaptenen med bihang?

*  *  *

Kvällens insats var direkt pinsam. 0-1 efter två minuter, 0-2 efter sex. Generande enkla baklängesmål, typ innan matchen ens börjat. Mot ett lag som är rankat 120 i världen. I det häradet hör förstås även Sverige hemma, givet senare års prestationer. Nations League var varningen, EM-kvalet bekräftelsen. Fiasko på fiasko. Med detta som lågvattenmärket. Det hjälpte inte ens att Sverige fick spela elva mot tio i nästan 40 minuter, ett decimerat Azerbajdzjan gjorde 3-0 i tom bur. Robin Olsen på turné, överlobbad.

*  *  *

Olsen har ofta varit ett ljus i mörkret, men ikväll föll även han igenom. Feltajmad och passiv vid de olycksaliga målen i upptakten, möjligen offer för det virriga försvarsspelet. Någon i Sverige som var bra? Inte vad jag kunde se. Sema godkänd, Kulusevski på gränsen. Annars 1:or över hela linjen. I förhållande då till den kapacitet man på goda grunder kan misstänka att spelarna egentligen har. I klubblagen sprudlar det, i landslaget skiter det sig. Ungefär så. Allt kokar rimligen ner i en fråga om ledarskap.

*. *. *

Ett 50-tal blågula supporters var på plats i Baku. Dem var det synd om. Men respekt för deras engagemang, snyggt att inte vända ryggen åt ett landslag i kris. En match återstår på Janne Andersson-eran: Estland hemma på söndag. Vinner vi inte den vinner vi ingen.

Fotbollens förutsägbara firmafest

Allsvenskans Stora Pris på Discovery+ igår kväll. Rätt avslaget som tv-underhållning betraktat. Lågbudget över produktionen, pristagare som i de flesta fall inte var där. Ingen partystämning, inget som stack ut från det förutsägbara. Jo, möjligen en sak: Henrik Rydström blev inte Årets tränare. Jag säger inte att han borde blivit det, konstaterar bara att prisjuryn frångick sina egna principer. Mästarlagets tränare brukar allt som oftast bli även Årets. Okej för mig att den linjen bröts - men till förmån för Elfsborgs Jimmy Thelin?

*. *. *

Där hängde jag inte med riktigt. Elfsborg var trots allt ”sämst när det gällde”. Bommade att säkra guldet hemma mot Degerfors, föll sedan i avgörandet mot MFF. Att två dagar senare utnämna Thelin till Årets tränare blir en närmast halsbrytande krumelur. Hur skicklig han än är avslutade han ju säsongen som loser. I min bok hade det känts fräschare om juryn premierat någon av de tränare som gjort stort av smått. Anders Torstensson i Mjällby. Christer Matthiasson i Sirius. Kim Hellberg i Värnamo. Helst den senare.

*. *. *

I övrigt tämligen odramatiskt. Alla priser till MFF, Elfsborg och Häcken, de tre i topp. Inga avvikelser, inget officiellt erkännande av de mindre klubbarnas spelare. Fast inte heller av Johan Dahlin, MFF-målvakten. Nominerad vid ett flertal tillfällen genom åren, ständigt förbigången. Nu av Valdimarsson, Elfsborg. Och Kiese Thelin, Årets anfallare? Nja. För att han vann skytteligan då. Tungt förstås, samtidigt lätt givet omständigheterna: alla hot försvann tidigt på säsongen, alternativt anslöt till allsvenskan för sent.

*. *. *

Vem som vann priskategorin Årets mål vet jag inte. Missade infot. Om det gavs nåt. Men MFF-Ali var en av de nominerade, såg jag. Det borde göra diskussionen överflödig. Hans solomål borta mot Värnamo var ett säreget konststycke, sånt man inte ser i dagens fotboll. I just det fallet tror jag tittarna fick ringa in och rösta, resten var jurystyrt. Och i den satt lustigt nog parterna i målet. Allsvenska tränare och lagkaptener alltså. Jämte förbundsfolk och diverse expertis från medievärlden. Firmafest är kul. För de berörda.

Allsvenskan i sammanfattning

Jag hade mina tvivel. Skrev vid något tillfälle att han kändes ”kort i rocken” som MFF-tränare. Med facit i hand: jag hade fel. Henrik Rydströms fotbollsfilosofi höll hela vägen till allsvenskt guld. Raka spåret var det inte. Glänsande spel blott sporadiskt. Men poängen trillade in och i slutänden räknas inget annat. Bra jobbat, Rydström. Även väloljade lagmaskiner behöver en styrman, annars vore tränarsysslan överflödig. Med det sagt en kort sammanfattning av allsvenskan 2023.

*. *. *

Årets startraket: MFF. Åtta raka, hybris i kubik innan segersviten bröts. Årets slutraket: Sirius. Lyfte från nedflyttningsrampen till fast mark i mittens rike på några få höstveckor. Årets ingen-såg-det-komma: Värnamo. Femma i sluttabellen. Stor prestation av liten klubb. Årets slagpåse: Varberg. Tvärjumbo. 15 ynka poäng, en av bottennoteringarna i modern allsvensk historia. Årets pojkar: Brommas. Inledde urstarkt, var ett tag bästa Stockholmslag i tabellen. Sjönk efterhand, men räddade en kvalplats. Årets flop: AIK och Göteborg i inbördes tävlan. Oavgjort i tränarstrul, misslyckade spelarköp och grusade förhoppningar. Båda reste sig ”fem i tolv” och undvek det kompletta fiaskot.

*. *. *

Årets artist: Taha Ali, MFF. Årets tränare: Kim Hellberg, Värnamo. Årets Mjällby: Jo tack, bra. Tia på 41 inspelade poäng, fjärran de nedre strecken. Mer kan ingen vettig människa begära. Ej heller jag. Årets MFF-dödare: Mjällby igen. Full pott mot mästarna! Fråga en sillastrybare vilket som var Sveriges bästa lag. Årets bänknötare: Jacob Bergström - så länge han var i Djurgården. Tillbaka i Mjällby fick han vänta på sin chans - men när den väl kom visade allsvenskans ende bulldozer att han fortfarande kan välta en målställning. Årets väder: Dimma. Förorsakad av bengalbrännare och andra eldfängda stollar i supporterhaven. Årets trend: Spelavbrott. Relaterat till föregående punkt.

*. *. *

Årets tv-kanal: Discovery +. Årets studiovärd: Karin Frick. Icke en formsvacka, ständigt på topp. Årets matchkommentator: Petra Svensson. Påläst, engagerad, tydlig. Årets expert: Alexander Axén. Avgjorde i sista omgången när han (ännu) sturskare än vanligt slog fast att Göteborg skulle slå Varberg och på så vis avdramatisera striden kring kvalstrecket. När sedan Varberg råkade ta ledningen i andra halvlek passade Frick på att kivas lite: ”Nå Alex, lika säker nu”? Svaret kom lika snabbt som orubbligt: ”lugnt och fint Karin, Varberg hittar alltid ett sätt att förlora”. Jodå, Axén fick rätt. Göteborg avgjorde på övertid, vann 2-1. Utan att oraklet rörde en min. Underhållande meningsutbyte, bra tv.

*. *. *

Årets pionjär: Tess Olofsson. Första kvinnan som dömt allsvensk herrfotboll. Häftigt.

*. *. *

Årets lag: Obs, ett urval av personliga favoriter. Objektiviteten överlåter jag åt Axén och grabbarna. Mv: Johan Dahlin MFF. Backlinje: Johan Larsson Elfsborg, Colin Rösler Mjällby, Derek Cornelius MFF, Niklas Hult Elfsborg. Mittfält: Erik Ahlstrand Halmstad, Mikkel Rygaard Häcken, Sebastian Nanasi MFF, Taha Ali MFF. Forwards: Gustav Engvall Värnamo, Viktor Dukanovic Hammarby. Bänk: Hakon Valdimarsson Elfsborg (mv), Pontus Jansson MFF, Gabriel Busanello MFF, Jesper Gustavsson Mjällby, Alexander Bernhardsson Elfsborg, Abou Ali Sirius, Zeidane Inoussa BP. Spelare som flyttat under säsongen har jag lämnat utanför. Så ock alla jag glömt.

⚽️ MFF - igen! 😇

MFF-Elfsborg 1-0. Får jag tycka lite synd om Elfsborg? Sjysst. Då gör jag det - i samma andetag som jag gratulerar MFF till ännu ett allsvenskt guld. Det 23e i ordningen. Men det första från ett utgångsläge liknande dagens: kniven mot strupen i en ren seriefinal, seger ett absolut måste. Det skulle en straff till. Ett domslut som kan diskuteras. Som kommer att diskuteras. Till ingen nytta; Kiese Thelin tog vara på chansen, sänkte Elfsborg, avgjorde dramat.

*. *. *

Guldfinalen blev precis så gastkramande som man kunde befara. Eller hoppas. Mycket duellspel. Tuffa närkamper. Pumpande adrenalin. En match för kompromisslösa pojkar - och sådana fanns i båda lagen. Fast flest i MFF, tyckte jag nog. Pena och Berg Johnsen på mitten. Nämnde Kiese. I princip hela backlinjen, hårt ansatt på slutet. Men smått överraskande även lirare som Ali och Nanasi. Blåställen var på överallt, smoking förbjudet. MFF krigade ner Elfsborg, vann turligt men rättvist.

*. *. *

Att festen stördes av bengalbrännare och andra bråkstakar i supporterklackarna var förutsebart. Det är den svansen fotbollen har numera. Jag trodde i min enfald att just Elfsborg kanske var ett undantag - men icke. Frågan är om inte bortalagets följe vann ”matchen i matchen”, halvtidspausen på över en timme (!) hade i vilket fall sin upprinnelse där. En eloge till alla vettiga supportrar som - med hjälp av tjänstgörande vaktstyrka - lyckades avväpna stollarna och göra matchen genomförbar.

Dagen är kommen...

Matchdagen. Fotbollsfesten. Guldruschen. Vem vinner allsvenskan 2023? MFF eller Elfsborg? Frågan känns nästan mer spännande än svaret. Alla spekulerar, alla ”vet bäst”. Utom jag som inte ens vet vad jag ska tro. En del talar för MFF. Hemmaplan, publikstödet, chansen som sådan: ren bonus tack vare Degerfors. Annat talar för Elfsborg. Nog så tunga faktorer: det är Boråslaget som leder serien med tre poäng. Som har guldet vid avspark. Som klarar sig på oavgjort. MFF måste vinna. Mot ett - vid sunda vätskor - förbannat bra lag. Inte alls omöjligt, men psykologiskt ganska svårt.

*. *. *

Ponera att Elfsborg tar ledningen i matchen. Det skulle tvinga MFF att göra två mål för guldet. Omvänt: gör MFF 1-0 behöver Elfsborg ”bara” kvittera för att återställa ordningen. Dubbelt så lätt...om man nu ska tala i termer av lätt när en mästartitel står på spel. Hursomhelst blir det olika stilar som möts. MFF:s metodiska tugga-tugga-fotboll, Elfsborgs blixtsnabba omställningsmodell med bara ett par tre pass till målchans. En modell som sårade MFF djupt senast lagen möttes. Sen dess har Elfsborg dock gjort några kännbara spelarförluster, kanske mist lite spetskompetens i just den delen.

*  *  *

Man för man väger det jämnt. Elfsborg har en fantastisk - ibland äventyrlig - målvakt i Valdimarsson. Mindre rutinerad än Dahlin i MFF, men väl så kapabel till avgörande ”bonusräddningar”. I Elfsborg finns också allsvenskans i mitt tycke bästa ytterbackspar i Johan Larsson och Niklas Hult. Mittförsvaret däremot kan - precis som i MFF! - vara en svaghet. På mittfältet hugget som stucket, hög grundkvalitet i båda lagen. Framåt har Elfsborg en matchvinnartyp i den skadebenägne men ack så begåvade Bernhardsson. MFF har Kiese, Vecchia, Nanasi. Plus Ali. Fler som kan göra mål - kanske.

*. *. *

Så långt sista-minuten-spekulationer. Allt återstår att se. Dock inte för Sydsvenskan. ”Grattis till silvret Elfsborg” läser jag i en krigsrubrik över hela förstasidan nu på morgonen. Stöddiga Malmö i trycksvärta, provocerande barnsligt. Mitt eget tips? Okej då, en fegis. 1-1. Garderat med 2-1 MFF för att inte svärsonen ska kalla mig pessimist. Hoppas det blir skandalfritt. Att ordningsmakten klarar supporterbuset. Begränsar skadeverkningarna av pyromani och liknande. Hejdar det kompletta vansinnet, tryggar tillvaron för den förkrossande majoritet som går på match för Matchens skull. Lycka till.

Dan före dan före dan...före avgörandedan

Borås för mig? Först och främst min fru, så klart. Född och uppvuxen där, dialekten i (någorlunda) behåll. Därefter Sulan. Alias Ingvar Carlsson. Sveriges förre statsminister, mannen som tog vid efter det tragiska slutet på Olof Palme-epoken. Som god trea tickar det gulsvarta fotbollslaget in. IF Elfsborg. Omsusat redan i min barndoms 1950-tal. Henry Larsson, Lasse Råberg, målvakten Ingemar Haraldsson med flera, med flera; jag hade dem på Alfabilder allihop. Senare anslöt en center vid namn Wigar Bartholdsson - och med honom på topp vann Elfsborg allsvenskan. 1961 närmre bestämt, som nykomling. Undrar om inte Bartholdsson vann skytteligan också, mål gjorde han tämligen frekvent i alla fall. Om jag minns rätt - i det fallet har jag inte googlat.

*. *. *

Sen dess har Elfsborg liksom rotat sig bland de stora klubbarna i svensk fotboll. Alltid nämnts med respekt. Blivit cupmästare, ofta tagit medalj i allsvenskan. Fast mera sällan guld. Bara vid två tillfällen efter -61, båda under 2000-talet. 2012 senast. Många stjärnor har fostrats och utvecklats - men också avrundat sina karriärer - i den gulsvarta dressen. Anders Svensson den störste. 148 landskamper, svenskt rekord (på herrsidan). Min egen specielle favorit var dock en annan Svensson. Mathias, den tuffe anfallaren. Proffs i England under några år, brittisk i hela sin spelstil, tillbaka för att bli svensk mästare med Elfsborg 2006. Lite typiskt Elfsborg alltså, detta med hemvändare. I dagens lag finns flera sådana exempel. En gång Elfsborg alltid Elfsborg, bara några utlandsår emellan.

*. *. *

På söndag kommer denna fina klubb till Malmö för Årets Match. Den som avgör var det allsvenska guldet ska hamna. Fina? Ja, med Elfsborg finns inget kontroversiellt. Inget som retar. Inget att hänga upp ett hat på, sådär som hårdföra fotbollssupportrar gärna gör nu för tiden. Inte vad jag vet. Men föralldel; det kan ju räcka med att laget står i vägen för ett MFF-guld. Om jag ska gå? Nej. Törs inte. För mycket rök och dimma, jag är faan astmatiker. Slutsålt dessutom. Storbild på Möllan? Nä, inte det heller. Kul initiativ, lömsk logistik. Folk i trängsel, adrenalin på högspinn, risk för ”fel” resultat...bevare mig väl. Tänk om man behöver fly. Springa för livet. Kan inte, klarar på sin höjd att lunka. Tre till fem meter. Tv:n blir bäst. En jäkla fin uppfinning måste jag säga, fanns inte på Henry Larssons tid. 

*. *. *

Hur det kommer att gå i själva matchen vet jag lika lite som någon annan. Tomt i kaffekoppen, blankt i kristallkulan. För husfridens skull borde jag kanske hålla på Elfsborg - men den aspekten faller på min hustrus relativa ointresse av saken. Hon har gjort upp med sitt Boråsförflutna, lagt Elfsborg åt sidan. Tycker f ö att fotbollen i stort är något överreklamerad som företeelse. Men hon känner faktiskt Elfsborgs gamle busschaufför, så lite glad blir hon nog om rätt lag vinner. Viktigast - där är vi överens - är att matchen avgörs under värdiga former. Utan upplopp, utan pyromani, utan oro för nära och kära på plats. Fred och kärlek, tack.

Fria tankar kring tillståndet i världen

Kan man skuldbelägga ett helt folk för maktelitens illdåd? Alla ryssar - barn, unga, vuxna, äldre - för Putinregimens ”militära specialoperation” i Ukraina? Alla palestinier - barn, unga, vuxna, äldre - för Hamasstyrets terrorattack mot Israel? Alla judar - barn, unga, vuxna, äldre - för den israeliska regeringens utdragna så kallade självförsvar? De flesta människor, vill jag tro, skulle nog svara nej på själva kärnfrågan.

*. *. *

Ändå är det precis vad som sker. På olika sätt och från skilda utgångspunkter, men i slutänden samma. Maktens krig, folkets straff. I Rysslandsexemplet sanktionerat av hela Den Fria Världen. USA, FN, EU, FIFA, IOK; rubbet mot Ryssland liksom. Vapenstöd till Ukraina, sanktionspaket efter sanktionspaket för att bryta ner den ryska stridsförmågan. Ja, det är rimligt. Eller i vart fall svårt att argumentera emot. Men nej, det har hittills inte gett nåt resultat. Kriget fortsätter. Putin sitter där han sitter. Oåtkomlig. Immun mot sanktionerna. Det är folket som drabbas. Ryska idrottsungdomar som stängs ute från den internationella gemenskapen. Ett helt land som peststämplas. Som om Oleg och Olga valt att födas just där. Som om varenda ryss hade en liten Putin i sig. Tillåt mig tvivla.

*. *. *

I morse hörde jag på tv att antisemitismen - judehatet - blossat upp runt om i Europa. Som det alltid gör när Israel får en anledning att utöva ”självförsvar”. Lika tragiskt och sorgligt varje gång. Man borde kunna diskutera formerna för Israels försvars- och säkerhetspolitik, fullt legitimt kunna ifrågasätta eller rent av kritisera den. Utan att det uppfattas som ett kollektivt skuldbeläggande av alla judar i världen. Utan att väcka den antisemitism som tydligen ligger där och pyr hela tiden. I vissa kretsar, bör förstås understrykas. Folk i allmänhet går inte omkring med något latent judehat i bagaget, det vägrar jag tro. I just Malmö kan jag ibland undra om inte ”arabismen” är mer utbredd. Islamofobi betydligt vanligare än antisemitism. Vistas man i samma rum som SD-sympatisörer låter det definitivt så.

*. *. *

Dödstalen i Gaza rapporteras nu ha passerat 10 000. Tiotusen människoliv. Varav fyratusen barn. Viss reservation: siffrorna kan aldrig verifieras, under pågående krig finns inga säkra eller neutrala källor. Men oavsett: oskyldiga faller offer, civilbefolkningen pliktar med sina liv för maktapparatens fredsförakt. Urskiljningslöst, makabert, hjärtskärande grymt. Och då har världen av allt att döma bara skådat början; ett par hundra israeler sitter som gisslan i Gaza’s underjordiska system, så länge Hamas vägrar frige dem så länge vägrar Israel att ens förhandla om ett eldupphör. Bombpolitiken fortsätter på obestämd tid - bokstavligt talat över huvudet på vanligt folk. Av en terrorklassad organisation som Hamas kan man inte vänta sig bättre. Där finns inget anseende att värna, bara en vanheder att bekräfta. 

*. *. *

Av ett demokratiskt land som Israel kan man önska sig något annat, något mer civiliserat. Något som inte splittrar opinionen. Vilket primitiv vedergällning de facto gör. Att möta våld med mångdubbelt värre våld flyttar liksom fokus: offret blir förövare, ”självförsvaret” trumfar den utlösande terrorn. Om jag nu får sitta här på min kammare och spekulera fritt kring tillståndet i världen. Farligt, farligt. Lätt att bli missförstådd. Men det bjuder jag på, vid 78 har man inte mycket att förlora.

Bonuschans från ovan, MFF

Men herregud. Vad var detta? MFF går bort sig mot ett reservspäckat Häcken och ser guldet flyga all världens väg - eller åtminstone till Borås. Där ruggiga Elfsborg bara behöver besegra torftiga Degerfors för att bli mästare. Det skiter sig fullständigt, bollen är lika rund som ödet. Elfsborg-Degerfors slutar 2-2, MFF:s 2-4-smäll i Göteborg dödar inte allsvenskan 2023. Det blir ett avgörande i Malmö nästa söndag. En ren seriefinal. En fotbollsfest de luxe. Guld eller grus, men hursomhelst en bonuschans från ovan för MFF. Lite så känns det. Förlåt, mycket så känns det.

*. *. *

Elfsborg som sett så starka ut på slutet. Ja, nästan genom hela säsongen. Mot Degerfors, allsvenskans erkänt sämsta bortalag. Jag var tvärsäker på saken: den straffsparken bommar inte Elfsborg, guldstriden är avgjord. Jag såg inte ens matchen, valde bort den till förmån för nåt mer spännande. Mjällby-BP, närmre bestämt. Korkat. Utomordentligt korkat. Får skylla mig själv, borde anat att Mjällby var mätt och belåtet. Förlust 1-2, spelet säsongssämsta. Tyvärr drabbade det Degerfors. Vars skrällpoäng i Borås blev av noll och intet värde i och med BP:s seger. Klassiska ”Degen” åker ut, omständigheterna svider.

*. *. *

MFF:s insats mot Häcken? Seg. Bra första halvlek. Massivt bollinnehav. Men förödande fötter i försvaret. Häckens snabba omställningar fick MFF att stå still. En stilstudie i fartfylld och effektiv fotboll av ett Häcken som i inspirerade stunder är allsvenskans bästa lag. Ändå blir det två andra som gör upp om guldet. MFF-Elfsborg alltså. Så kan det gå, allsvenskan är trots allt längre än inspirerade stunder. Synd att den är slut snart. Längtar redan till nästa. Till själva fotbollen då, inte till alla spelavbrott pga vissa avarter i modern läktarkultur. Idag igen i Göteborg, med en Häckenspelare som uppviglare. Usch.

I nykter väntan på en måstematch...

Väntan. Tur man blivit lite nykter med åren. Jag menar i synen på fotboll. Det skulle inte vara hela eller ens halva världen om allsvenskan avgörs idag, bara en smula snöpligt. Inom möjligheternas ram ligger ju fortfarande en direkt guldfinal i sista omgången; MFF-Elfsborg nästa helg. Men då måste MFF först vinna bortamatchen mot Häcken - och måste är sällan lätt i fotboll. Med ett par timmar kvar till avspark har jag ingen som helst feeling vartåt det lutar. Brukar jag ha annars. Rätt eller fel, men alltid en känsla.

*. *. *

All ”rekvisita” talar egentligen för MFF. Motivationen, inte minst. Om nu den gamla klyschan ”ingenting att spela för” gäller i vår tid. Häcken är och förblir trea i årets allsvenska, dagens match saknar i det perspektivet all betydelse för deras del. Det borde underlätta för MFF. Särskilt som Häcken dessutom är försvagat pga skador och avstängningar. Samtidigt: ”stöddiga” MFF:s skalp är alltid åtråvärd, inget lag behöver liksom väckas för att jaga den. Så visst kan Häcken bli partykiller. Potentialen - och risken - finns absolut.

*. *. *

Igår såg jag två av allsvenskans just nu bästa lag. Först Värnamo mot Hammarby, 0-0. Därefter Sirius borta mot Djurgården, 4-2. Serien sträcker sig över 30 omgångar och en sluttabell ljuger inte - men givet senare tids prestationer sticker Värnamo och Sirius verkligen ut. Imponerande att gå så starkt på slutet av en lång och krävande säsong. Sirius låg på nedflyttningsplats bara för några veckor sen, förvisso efter abnorma mängder oflyt. Skönt när marginaler jämnar ut sig, när bra lag får de framgångar de förtjänar.

Vilse i en värld av knapptryck

Jag hade telefontid idag. Med min läkare. Dvs han skulle ringa upp mig, inte tvärtom. Det är så det funkar; läkarens arbetsbörda först, patientperspektivet sen. Jag har inga som helst problem med acceptansen för detta - när det funkar. Vilket det vanligtvis gör. Inte idag dock. Jag inser nu - tre timmar efter överenskommen telefontid - att samtalet uteblir. Ringer vårdcentralen i hopp om en förklaring. Svårt. Finns inget knapptryck som leder mig till en mänsklig varelse. På fjärde trycket möter jag en förinspelad röst som förmedlar ett löfte om ny telefontid. Klockan 17. Fast inte med läkaren då, utan med en sköterska vilken som helst. Knappen preciserar liksom inte mitt ärende, bara att jag ringt.

*. *. *

Först som sist - och för undvikande av missförstånd: jag står på Vårdens sida, högaktar människorna som jobbar där. Läkare, sköterskor, assistenter; alla. Jag har uteslutande goda erfarenheter i den delen. Från vänligt bemötande till relevant behandling med lyckligt slut. Vad jag kan bli ledsen över är det moderniserade systemet för att överhuvudtaget ”komma fram”. Alla dessa knapptryck. All denna kyliga teknik. Sjuka människor mår bra av att höra en levande röst, tror jag. Äldre människor med vacklande hälsa skulle byta knappanvisningar mot mänsklig värme alla dar i veckan, det är min bestämda övertygelse. Jag fixar systemet under viss vånda, andra kanske inte ens orkar försöka.

*. *. *

Hur det var förr har jag glömt. Väldigt annorlunda, så klart. Men bättre? Jo, för oss med några år på nacken var det nog bättre. Ingen teknik i världen trumfar det personliga mötet. Meningsutbyte öga mot öga, röst för röst. Därmed slut för idag. Måste äta, hinna med lite matsmältning och så. Om ifall Vården skulle ringa enligt löfte.

Mer mod. Mer Kafaji. Mer fotboll - i tiden.

Svensk damfotboll är i kris. Saknar återväxt. Förnyelse. Öppna ögon. Okej, jag skojar. Överdriver i alla fall. Så illa är det inte - än. Men 1-1 i Nations League mot Italien igår fick klockorna att ringa. Seger, 38. Sembrandt, 36. Asllani, 34. Jakobsson (inbytt), 33, Gerhardsson, 64. Nej, den sistnämnde var förstås inte med och spelade. Fast kanske indirekt. Peter Gerhardsson är förbundskapten, ansvarig för laguttagningen. Framgångsrik över tid, hyllad och ärad, fel man att ifrågasätta liksom. Därför gör jag det. Är detta vad svensk damfotboll har att erbjuda 2023?

*. *. *

Har vi inga spelare i kategorin unga, lovande, utvecklingsbara? Talanger med stjärnpotential? Några med snabba fötter och funktionell teknik? Om svaret varit nej hade krisordet haft full täckning. Nu tror jag inte det är så. Jag tror snarare tvärtom. Talangerna finns - vad som fattas är modet att släppa fram dem. Veteranerna går före. Det trygga, det säkra, det fega. Den svenska modellen - där ytterlighetsexemplen gör förbundskaptenen överflödig. De tar ut sig själva. Staplar landskamper. Slutar när de själva vill. Surar när andra antyder att det kanske vore dags.

*. *. *

Jag, 78, har aldrig förstått detta. Att ett landslag ska underordnas enskilda spelare. Varför det skulle vara mer synd om en petad 38-åring än om en 19-åring som förvägrades chansen? Varför gamla meriter stjäl klarsynen från en förbundskapten? Fenomenet är faktiskt relativt nytt. Jag menar, vem stod i vägen för Seger när hon var ung? För Asllani? Ingen. Då hade dom inte haft det antal landskamper dom har idag. Fischer och Lindahl kan f ö läggas till i samma kategori; båda har slutat nu men på egen begäran, och med ett beklagande från landslagsfamiljen.

*. *. *

Ålder i sig är generellt ingen diskvalificerande faktor. Prestationsförmåga räknas - och tyvärr: i fotboll avtar den med åren. En aldrig så klar skalle kompenserar inte för de förlorade S:en. Snabbheten. Spänsten. Smidigheten. Nödvändiga delar, minsta lilla tapp där och loppet är kört. Matchen mot Italien väckte både hopp och förtvivlan i ett svenskt perspektiv. Asllani, en gång så skicklig med bollen, nu inte mindre skicklig, bara mindre kvick i rörelserna. Upphunnen, uppäten. Seger? Alibispel, småpass med riskminimering, hårt jobb i 90 minuter. Men ingen fart, inget tempo. 

*. *. *

Hoppet tändes med Rosa Kafaji, 20. Inbytt sist av alla, runt 86e minuten. Upprörande fegt, typiskt svenskt...vem faan hinner visa nåt på fyra minuter plus tillägg? Kafaji hann. Inte mycket men tillräckligt för att värma ett fruset fotbollshjärta. Mer av Kafaji, mer av generationsväxling tack. Om det nu är framtiden svensk fotboll vill flörta med. Du slår mig i skallen att vi redan är bäst i världen? Ja, jo. Sverige är rankat Nr 1, jag vet. Men fattar någon varför? England vann EM, Spanien vann VM. Lottar damfotbollen sin ranking?

Drömmen överlevde ännu en omgång

Nära nu. Att det blir den där guldmatchen ”alla” hoppats på i allsvenskans sista omgång. MFF-Elfsborg alltså. Ett scenario som jag tvivlade på i en tidigare spekulation. Tvivlar gör jag fortfarande, om än mindre starkt. Läget efter omgång 28 är samma som efter omgång 27; Elfsborg i topp, två poäng före MFF. Som därmed måste vinna kommande bortamatch mot Häcken - att Elfsborg skulle släppa nåt hemma mot Degerfors finns inte. 

*. *. *

Häcken borta är i normalfallet det svåraste motstånd man kan ha i allsvenskan - men såhär i säsongens elfte timme är ingenting normalt. Det regerande mästarlaget från Hisingen är slitet, skadedrabbat och avstängningsdecimerat. Kanske desillusionerat också, efter att ha knoppats av från alla möjligheter att blanda sig i guldstriden. Tre fjärdedelar av det urstarka mittfältet kommer att saknas mot MFF. Amane och Rygaard drog på sig ödesdigra kort i helgens match mot Mjällby, Simon Gustafson var skadad sedan tidigare. Häcken kan säkert störa MFF med det man har kvar - men nog känns drömmatchen om guldet något närmre nu.

*  *  *

Den kunde förstås redan varit ett faktum. Nämligen om kvällens match mellan Göteborg och Elfsborg fått sluta 1-1. Som den borde. Istället för 1-2. Som den gjorde. Bernhardsson avgjorde i 87e (tror jag). Det var Elfsborgs andra avslut på mål i matchen. Bra lag har tur, ibland även med domsluten. En hårresande bedömning av domare Klitte gjorde att Elfsborg slapp decimeras till tio man i första halvlek. Att han senare kompenserade misstaget genom att varna Elfsborgsspelare i parti och minut var bara fånigt. Apropå domare: var är min gamle favorit Andreas Ekberg? Har inte sett honom på länge. Lagt pipan på hyllan mitt i säsongen?

*. *. *

En målvakts betydelse i fotboll kan inte nog understrykas. Vi såg det ikväll igen. Valdimarsson i Elfsborg. Dahlberg i Göteborg. Viss skillnad. Som s a s gav utslag i protokollet.

*  *  *

Kul att Jacob Bergström är tillbaka där han hör hemma. I Mjällby, efter ett bortkastat halvår i Djurgården. Nu får den missförstådde Blekingesonen (Karlskrona) spela fotboll igen, i de två senaste matcherna från start. Igår blev han möjligen målskytt. Eller var bollen redan inne? Välte han målställningen i onödan? Vilken kroppsdel använde han för att undanröja alla tvivel? Sånt är sällan lätt att veta med Bergström. Klockrena mål är liksom inte hans grej. Här snackar vi primitiv urkraft. Brunstig bulldozer. Hälsan som insats. Såg i nån tidning att Herman Johansson fick målet. Felaktigt hoppas jag. Offrar man sig som Bergström ska man fan få alla mål, även de tveksamma. 

*. *. *

För övrigt skiter jag i vilket. Mjällby slog Häcken med 2-1. Det var huvudsaken.

Kritisk tugga i krigets skugga

Såg en liten minidebatt på tv i morse. I studion: Pytte-Nooshi (v). På länk: Jätte-Johan (l). Ämne: Israels pågående ”självförsvar” mot Hamas. Proportionerligt? Oproportionerligt? Mittemellan? Debattörerna nöjde sig med att bekänna färg. Hon propalestinsk. Han proisraelisk. Därav en hel del mummel, undanglidningar från ”opassande” sanningar. Gemensamt beklagande av kriget som sådant, spretigt småtjafs kring detaljerna. Pytte-Nooshi instämde förvisso med Jätte-Johan: Hamas började, Israel har rätt att försvara sig. Men sen gled de isär, vänsterpartisten och liberalen.

*. *. *

Pytte-Nooshi menade att ”självförsvaret” gått överstyr. Tusentals döda på Gazaremsan, orättfärdigt lidande för civilbefolkningen. Alarmerande brist på förnödenheter, barn som utsätts för brott mot krigets lagar. Hög tid för Sveriges regering att markera, tyckte Pytte-Nooshi. Och angrep i förbifarten utrikesministern för att göra ungefär tvärtom. Stödja Israel, försvara ”självförsvaret”. Även i ett läge där allt fler börjat ifrågasätta proportionerna och varna för konsekvenserna. Här fick Jätte-Johan nytta av sin speciella talang. Flytta fokus, växla spår, återvända till ruta 1.

*. *. *

Hamas inledande terrorattack alltså. Just ordet terrorattack - med vissa variationer - skulle hamras in, det var Johan På Länken jättetydlig med. Hur debatten slutade? 0-0, typ. Många ord, sansat tonläge. Men inte så mycket sagt. Egentligen. Min beundran dock för debattörernas morgonform. Hyfsat på hugget redan 07.00, hur orkar dom? För att de sluppit tillbringa natten i skyddsrum? Själv somnade jag om utan att ha fått svar en gammal fråga: är den som kritiserar Israels regering per definition antisemit? Vad kallar man i så fall judar som faktiskt gör detsamma? Lägg ner det kortet, tack.

Kaffe, kaka, tredje raka

Ovanstående rubrik stjäl jag rakt av från IFK Karlskronas hemsida. Som jag säkert gjort någon gång förut. IFK brukar använda den vid högtidliga tillfällen - om eller när sådana inträffar. Inte särskilt ofta, i ärlighetens namn. Desto roligare när det händer. Som igår: 24-19 hemma mot Lindesberg innebar, just det, tredje raka segern i handbollsallsvenskan. Klart att önskerubriken dammas av och gladeligen kopieras av en obotlig gammal IFK-vän. Föregående prestationer var ju sådär: fyra raka förluster i serieupptakten. Glömt nu. Förlåtet.

*. *. *

Matchen igår såg besynnerlig ut. Åtminstone i en iPad med fortlöpande målrapportering. 16-13 till IFK i paus. Därefter en långt utdragen måltorka för båda lagen. 19-17 i 52a minuten. Dvs 3-4 efter 22 minuters spel av andra halvlek...mina tankar flög iväg till barndomens 50-tal. Då när man gick och spelade handboll. Eller stod på stället. Då när 14-12 var ett normalt slutresultat och IFK:s skyttekung hette Alex. Lars Alexandersson, om man vill vara petig. Nå. Segt omsider kom ett befriande 20-17 upp på paddan. Sen rann det på till 23-17, matchen var körd.

*. *. *

Någon Alex finns inte i dagens IFK. Däremot finns en Daniel Steen. Den bäste handbollsspelare som aldrig spelat i högsta serien, har jag alltid sagt. Steen har nöjt sig med näst högsta. Många år i Amo, inte minst. Avtackad som ikon där 2021, välkomnad till ungdomstidens IFK som något av en frälsare. Steen har inte gjort någon besviken. 35 fyllda bär han laget, styr spelet, gör omgivningen bättre. Utan Daniel Steen hade IFK knappast varit ett allsvenskt lag - inte ens med honom är det säkert att säsongen slutar lyckligt. Serien är tuff, lite som superettan i fotboll.

*. *. *

Men nu ska jag inte sitta här och kalla IFK enmanslag. Det vore fel. Förstauppställningen i stort är vass, målvakten Gerbeshi utmärkt (oftast). Och sparkapital finns: viktige mittsexan Broman närmar sig comeback efter ett påtvingat skadeuppehåll. Då blir IFK ännu bättre. Härnäst väntar ett klassikermöte med RIK. Ett RIK under ombyggnad: stjärnfritt, ungdomligt, inte riktigt komplett. Och hittills utan seger; tre kryss, fyra förluster. Läge kanske för en ny IFK-rubrik...kaffe, kaka, fjärde raka? Den varianten har jag aldrig sett, förmodligen för att saklig grund saknats.

Programmet talar: fördel Elfsborg

Vad är det alla fotbollsvänner vill ha - men kanske inte en enda får? Just precis, en direkt avgörande match om guldet mellan MFF och Elfsborg i allsvenskans sista omgång. Det kan bli så, lotten har i alla fall gjort sitt. Men hur realistiskt är det? Inte särskilt, om jag ska ta risken att spekulera. MFF har två bortamatcher innan det tänkta guldmötet hemma i Malmö. Norrköping först, Häcken sen. Att jämföra med Elfsborgs program: Göteborg borta, Degerfors hemma.

*. *. *

Alla som kan läsa en tabell inser skillnaden i svårighetsgrad. MFF:s båda motståndare har tillsammans 92 poäng. Elfsborgs har 54. Visst, Göteborg kan möjligen lugga Elfsborg på poäng. Bollen är rund, varje match lever sitt eget liv; klichéboken erbjuder alltid alternativ. Mindre troligt dock, givet aktuell form. Ett rimligt tips - nu svär jag i ett himmelsblått tempel - är att Elfsborg säkrar guldet i näst sista omgången mot Degerfors. Jag tror inte att MFF går rent mot Norrköping och Häcken.

*. *. *

En uppriktigt menad förhoppning är att jag har fel. Ett avgörande i allra sista omgången vore så klart raffinerat. Tillika sällsynt: två gånger på de senaste sextio åren lär det ha hänt. Som årets allsvenska utvecklats skulle det nästan kännas lite snöpligt om det inte blev en tredje gång. Men det är det breda perspektivet, Elfsborg och deras guliganer har nog ingenting emot att resa till Malmö som klara mästare. Värdiga sådana i så fall; senast igår såg jag laget platta till AIK med 3-0.

*. *. *

Det är raka rör och snabba bollar när Elfsborg - och för den delen även Häcken - spelar. MFF har en annan stil. Lite omständligare, lite ojämnare i tempot. Glimtar av briljans, perioder av ”ingenting händer”. Därför kan man tappa sex poäng till Mjällby - som är bra mot just den typen av spel. Å andra sidan: Taha Ali! Allsvenskans lyckopiller, finns blott i MFF. Makalös mot Varberg i söndags. Kan förstås ha varit motståndet...mot lag som Norrköping och Häcken lär han få det hett om smalbenen.

Detta med prioritering...

Ser att jag inte var ensam om att svika HK Malmö i gårdagens stormoväder. Även Sydsvenskan lackade ur. Dock inte pga vädret utan pga Lugi. Helt enligt den gamla vanliga prioriteringen av handboll. Först kommer Lugis herrar. Sedan kommer Lugis damer. Nej förresten, oftare tvärtom. Därefter kommer ingenting. Sist och slutligen kommer så HK Malmö. Fast sällan lika sist som i dagens tidning.

*. *. *

Lugi får i princip en hel sida, inklusive svulstig krönika. Med fokus på damlagets match mot Skövde, fattas bara. Herrlaget mötte ju ”bara” Kristianstad i ett Skånederby. I jämställdhetens Sydis resulterar det i sex spalter för damerna mot en för herrarna. HK Malmö? Jag letar och letar, hittar ingenting, hinner tänka: va’faan, har Sydsvenskan missat att det var match i Baltiska hallen? Men så - smånotiserna!

*. *. *

Ja jäklar, där hittar jag HKM. 14 intetsägande rader om matchen mot Aranäs. Ingen närvaro, bara hörsägen. Som sagt. HK Malmö brukar inte få nåt spaltutrymme att tala om i Sydis, något annat är ständigt i vägen. MFF, Rydström, Redhawks, Lugi, mera Rydström, Rosengårds damer, mera MFF. Men detta tar ändå priset. Notis om en ligamatch på tidningens egen centralort, allt krut på Lund.

*. *. *

Det går inte att förstå en sådan prioritering. Tro mig, jag har försökt. Tunn bemanning? Ja, jo. All respekt. Men det ursäktar knappast obegripliga beslut. Om jag överväger att göra slut med Sydis? Aldrig i livet. Jag älskar tidningen, lusläser den varje dag, kritiserar inte för att det är roligt. Eller ens särskilt rättvist; problemen finns i huvudsak på Sporten. Mitt område, så att säga. Dagens exempel svider.

I minnet: barnboksförfattaren Berghagen

En rättelse apropå mitt skämmiga ointresse av böcker som jag skrev om härförleden. Jag glömde en sak. Räknas barnböcker? I så fall har jag nog läst mer än många andra. På senare år framförallt sviten om ”Filippa och morfar”. Om och om igen, alltid med barnbarnet i knät. Oftast den som heter ”Filippa och morfar hoppar studsmatta”, hennes speciella favorit. Böckerna - sviten omfattar ytterligare tre eller fyra - är illustrerade och ”morfar” misstänkt lik författaren. Lasse Berghagen, nämligen. Hans sorgliga bortgång, mitt plötsliga kom-ihåg.

*. *. *

I eftermälet har ganska lite handlat om Berghagens författarskap. Han var ju så mycket mer, så mycket större. Sångare, skådis, revyspexare, artist ”all over”. Dessutom profilerad programledare i tv, den som lyfte Allsång på Skansen till en tittarsuccé. Begreppet folkkär kan ibland användas utan full täckning - på Lasse Berghagen stämde det till hundra procent. Länge förknippade jag honom med visan om Teddybjörnen Fredriksson...vem gjorde inte? Den stack ut i mängden av låtar, träffade hjärtat på både stora och små. Samma med berättelserna om Filippa och morfar. Varma, gosiga, rörande. Och med lyckliga slut som ett slags rättesnöre; 3- till 5-åringar mår liksom bäst av det. Berghagen var en lysande barnboksförfattare, den upptäckten tackar jag mitt barnbarn för.

*. *. *

Ikväll hade jag tänkt gå på handboll. Glömma världsläget, släppa politik och annat jag inte begriper. Osäkert nu hur det blir. Stormliknande vindar viner utanför fönstren, prognosen ger inte mycket hopp om förbättring. I yngre dar kunde jag inte brytt mig mindre men vid 78 vete faan. Cykla i 20 sekundmeter? Uteslutet, så förvirrad har jag inte blivit. Åka buss med två byten för att komma till Baltiska hallen? Nja. Skulle ta lika lång tid som själva matchen. Gånger två, jag ska ju hem också. Typisk gubbsjuka, jag vet. Förr såg man inga hinder för alla möjligheter. Nu ser man inga möjligheter för alla hinder.

En tweet med doft av skit (SD)

Skönt att SD finns. Hur skulle man annars få veta hur saker och ting hänger ihop? Som att Sveriges förre statsminister Fredrik Reinfeldt - numera ordförande i fotbollsförbundet - är den som bäddat för terrordådet i Bryssel. Medskyldig till tragedin, indirekt anstiftare. Det hade jag ärligt talat inte en aaaning om. Så tack för klargörandet, Jessica Stegrud (SD). Riksdagsledamot, tidigare EU-parlamentariker, ännu tidigare affärskvinna. Då och då nämnd som tänkbar efterträdare till Åkesson, ibland omskriven som stolpskott på politikerhimlen. Förlåt, jag menar stjärnskott.

*. *. *

Seriöst: Stegrud la alltså ut en tweet efter de skakande händelserna i Bryssel. Presenterade sig, om man så vill. Som den Sverigedemokrat hon är. Hennes budskap: Reinfeldt borde inte fått poliseskort ut från arenan. Han skulle ha lämnats åt sitt öde. Begrunda sin skuld. Rodna över Öppna-Era-Hjärtan-talet i samband med flyktingkrisen 2015. Nej, det sista skrev inte Stegrud. Hon behövde inte. Alla vet vad SD tycker om talet, partiet började använda det som sarkasm redan innan Reinfeldt kommit till punkt. Men få se nu. Gärningsmannen i Bryssel, kom han i den svenska flyktingvågen? Radikaliserades här?

*. *. *

SD:s analys av orsak & verkan är som den är - och varit sen marschtiden i brunt. Rak. Enkel. Brutal. Infantil. Anpassad efter egna syften. Karriären. Pengarna. ”Folkets” kärlek. 20% av rösterna i senaste valet. Efter Stegrud-tweeten kan det bli 30 i nästa. Det är så SD växer. Utspel, finger i luften, flyktinghets, ”sanningar” som ingen annan vågar säga. Ju lägre nivå, desto högre procent. Och ju mer makt, desto mindre ansvar. Någon har kanske glömt eller förträngt verkligheten men SD styr idag Sverige - om än med ministertaburetterna överlämnade till M, KD och L. Ansvar gör ont, liksom.

*  *  *

”Sverige ska bli bra igen”. Visst var det väl så han kampanjade inför valet i fjol, Jimmie Åkesson? Nu har det gått ett drygt år och jag vill inte va’ taskig - SD-ledaren sa ju inte när Sverige skulle bli bra. I en avlägsen framtid kanske? Men här och nu framstår Åkessons profetia som en floskel i unken luft. Gängkriminaliteten är värre än nånsin. Mycket värre. Buset verkar skita i SD-regeringens hårda-tag-agenda. Eller också har buset noll koll; knarkdimma och mordplaner stjäl säkert mycket tid. F ö är gängkriminaliteten ett ”importerat problem”. Det har SD sagt. Exakt hur får man lista ut själv. 

*. *. *

Importörer enligt besserwisserpartiet? Sossarna förstås. Och så Reinfeldt då. Honom saknar jag. På hans tid var Moderaterna ett anständigt parti. Under Ulf Kristersson har det blivit ett oanständigt, i retorik och handling till förväxling likt SD. Allt och mer därtill för makten. Sveriges nuvarande statsminister klarar inte av att ta avstånd från Stegruds bisarra tweet, däremot klarar han av en liten Skåneturné ihop med Åkesson. Parhästar emellan typ. Arma land.

Hämnden, hatet, hopplösheten

Frågor i en skrämmande tid. Är självförsvar hämndens alibi? I så fall: hur länge kan en hämnd pågå och fortfarande kallas självförsvar? Hur mycket mänskligt lidande krävs? Hur många dödsoffer? Sådana tankar kommer och går i min förvirrade hjärna - och anledningen är förstås Israels vedergällning mot Hamas på Gazaremsan. Om och om igen hör jag på tv: Israel har en odiskutabel rätt till självförsvar. Alla demokratiskt sinnade ”högdjur” säger det. Sveriges statsminister, Tysklands förbundskansler, USA:s president, företrädare för EU, dito för FN; alla, precis alla. Och ja, lilla jag instämmer. Annars vore jag inte klok - och minst av allt någon värdig representant för det där som brukar kallas ”vanligt folk”.

*. *. *

Det är graderna av självförsvar jag funderar över. Gränserna. Omfånget. Priset. När har Israel hämnats färdigt? Exakt när sätter någon - Biden t ex - ner foten och ryter ”nu räcker det”? När infinner sig besinningen? Något som kan liknas vid en ömsesidig strävan mot fred? Naiva frågor, jag vet. Parterna har haft 75 år på sig att ge och ta, kryssa och kompromissa för att mötas i samförstånd. Istället återkommande krigsutbrott. Terrorattacker. Fördömanden från omvärlden - till ingen nytta. Israel-Palestina verkar vara den eviga konflikten. Hatfylld, hjärtskärande, hopplös. Jag är för dum för att förstå varför, har nog läst för lite böcker i ämnet. Men jag vägrar tro att folket vill ha det såhär, inte på någon sida av gränsen.

*. *. *

Folkets företrädare däremot. De som manipulerat, kuppat eller kampanjat sig till den politiska makten. Där faller ansvaret tungt - på båda sidor. Om man nu får tycka så. Lättast är ju att ”odjursförklara” terrorstämplade Hamas, vilket Israels regering inte var sen att göra efter vansinnesattacken som utlöste pågående krig. Lägga all skuld där den hör hemma, ge hämnden frikort. Men leder ett sånt ställningstagande till fred? Till värdigt liv för civilbefolkningen i regionen? Och barnen? Vem tänker på barnen? Ingen, att döma av de bottenlöst tragiska bilder som förmedlas från ett sönderbombat Gaza. Ja, Hamas började. Israel svarade - men bör se upp: självförsvar gränsar lätt till självförnedring. 

*. *. *

Ikväll sitter jag och tittar på fotboll i tv. Belgien-Sverige i EM-kvalet, betydelselös match. Som bryts och avslutas redan i halvtid. Vansinnesdåd utanför arenan, eventuellt IS-relaterad terror. Två svenska fotbollssupportrar ihjälskjutna, gärningsmannen i skrivande stund på fri fot. Världen är en livsfarlig plats numera. Överallt och i alla sammanhang. Varför?

Böcker inte min musik

Jag har alltid varit usel på att läsa böcker. Några biografier om sport eller politik, lite kriminalhistoria. Inte mycket mer. Inga tunga litterära verk av stora författare. Det närmaste sådant jag kommit var nog i samband med lumpen 1965. Och då rörde det sig om bibeln. Den som låg på sängbordet i arresten där jag avtjänade ett tredagarsstraff pga rymning. Bakom igenbommad dörr och med kala väggar föll det sig naturligt att öppna den heliga skriften, om inte annat för att bläddra. Jag kom inte längre än till första uppslaget. Där hade en tidigare intern kladdat ner sina innersta tankar tvärs över bladen. Jag citerar ordagrant: ”Här står att läsa att Gud är så jävla god men hur faan kan han då låta mig sitta här”?

*. *. *

Fult att svära i bibeln, ja. Men berättigad fråga, tyckte även jag. Och slog igen Boken med ett minne för livet. Nej, läsa har aldrig varit min grej. Har saknat allt som krävs. Uthållighet. Koncentrationsförmåga. Intresse. Tid, inte minst. Min eventuella bildning har jag fått genom att leva, inte av att läsa. Usch, det lät nästan förmätet. Förlåt, inte min mening. Inte riktigt sant heller. Läst har jag ju gjort. Tidningar. Vettlöst mycket tidningar. Dagspress, kvällspress, veckopress, Idrottsbladet när den fanns. Bara inte böcker. Hellre nåt mindre krävande. Typ musik. Gud vad jag har ränt runt i stadens skivbutiker, när sådana fanns. LP-miljonärens t ex. Södra Förstadsgatan. Jag var stammis där på 70-talet, fyndade vilt och ohämmat.

*. *. *

Bokrea, förstod jag, var det en gång om året. Skivrea konstant. I alla fall hos LP-miljonären. Standardpriset 7:50, känslan lyckorus. Ibland lite Vi mot Dom. Tre minuter låt mot trehundra sidor bok, liksom. Enkelt val för oss på Vi-sidan: lättjan före läran. Eftertanke? Inte mycket. Man var ung och ego, fast i sina sorglösa tankefigurer. Sen gick det åt helvete för LP-miljonären men det är en annan historia. Kriminalhistoria, närmre bestämt. Där och då borde jag kanske läst en bok. Lätt att säga nu. Där och då hade jag varken lust eller tid. Fick fullt upp med att hitta en ny skivhandel. Det blev Esset, varvat med avstickare till alla andra aktörer på marknaden. Prisnivån steg - men högsta priset betalde jag i vänkretsen. 

*. *. *

I den ingick nämligen personer som, ve och fasa, börjat läsa böcker. Jag hamnade offside. Utanför snacket, på fel sida om linjen. Grogg, rödtjut eller kaffegök; inget hjälpte. Vid den här tiden och i de här kretsarna skulle man ha läst minst en Guillou och gärna åtminstone en halv Ranelid. Hade jag viskat ”Roy Orbison” mitt i en litterär diskussionsafton vet jag inte vad som hänt. Okej, förmodligen ingenting. Det var mer en känsla, ett sporadiskt återkommande dilemma. Hålla tyst, spela intresserad, dölja att jag faan inte läst en enda bok på hela 80-talet. Men som sagt, fett många tidningar mellan skål och skval. Alltid något, sa han som vände blad utan att skämmas.

🤗 Stycket stiger in i värmen

Oj. Andreas Nilsson, alias Stycket, tillbaka i handbollslandslaget. Tre år efter petningen som få begrep - men som motiverades med att han inte var någon ”tvåvägsspelare”. Har han blivit det nu? Eller har förbundskaptenen Glenn Solberg sent omsider kommit på bättre tankar? Lutar åt det senare, tror jag. Hursomhelst en glädjande nyhet. Gillar när folk lägger prestigen åt sidan och låser upp stängda dörrar. Heder åt båda. Solberg för att han bjuder in, Stycket för att han tackar ja. Han kunde varit sur, sårad, känt sig färdig med landslaget. Jag hade förstått det.

*. *. *

Nu återstår förvisso att se vad Stycket har att ge. Och hur mycket han får visa; att bli uttagen i en trupp garanterar inte speltid. Personligen är jag något tveksam, tre år i karantän går knappast obemärkt förbi. Sitter de gamla kombinationerna? Funkar radar’n med Gottfridsson fortfarande? Måste allt övas upp på nytt? Eller är Bergendahl bättre inne i de Solbergska spelmönstren, och ett givet förstaval på mittsexpositionen? Det kan vara så. Bör nästan vara så. Stycket har idag hunnit fylla 33, ingen ålder i och för sig. Men kanske att han tappat lite av sin forna styrka. Märkligt vore det inte.

*. *. *

Det är superjobbigt att vara mittsexa i handboll. Ge och ta, böka och stöka, omild kroppskontakt mest hela tiden. Inte minst i internationell hetluft där Stycket har mer än ett decennium på cv:t, de senaste åren i ungerska storklubben Veszprem. Själv såg jag honom första gången för exakt tjugo år sedan. Lundaspelen 2003, IFK Trelleborgs P90-lag. Andreas Nilsson - Stycket fick han heta långt senare - var störst men inte direkt bäst. Ny i gamet, oskolad. Framtida stjärna? Omöjligt att se - då. Desto roligare att det blev precis så. Välkommen tillbaka i landslaget, min gamle favorit.