❤️ Rött Nytt År!🍷

Nyårsafton. För min personliga del nr 80 i ordningen, om jag räknar rätt. De fyra fem första har jag inget minne av överhuvudtaget. Fullt naturligt: vem minns sina spädaste barnaår? De fyra fem senaste minns jag inte heller. Naturligt det med: närminnet trubbas av, gamlingen blir liksom späd på nytt. Problemet är det stora mörkertalet däremellan. Varför minns man inte ungdomens nyårsaftnar? Vuxenlivets? Av skam? Överkonsumtion av diverse njutningsmedel? Eller helt enkelt för att den ena alltid varit den andra lik? Samma procedur i allt väsentligt, bara en ny siffra på bladvändaren.

*. *. *

Seriöst tror jag mest på likhetsteorin. Att nyårsfirandet går i evig repris. Finalfesten de luxe. Dukade bord och fyllda glas. Fyrverkerier, raketregn. Skål och tack, ring ut och ring in. Sällskapslivets bästa vän, ensamhetens värsta fiende. Amatörernas afton, sa Dean Martin. Men Dino var en skojare, innerst inne amatör själv vill jag tro. En av mina idoler på 70-talet förresten. Uppskattade - och försökte efterapa - hans förmåga att agera lätt berusad men aldrig stupfull. Viktig skillnad, nämligen. Den fulle slåss och skrämmer damer, den berusade strör komplimanger och charmar damer. Åtminstone i mörka rum.

*. *. *

Nu väljer man ju inte sitt ölsinne. Man får ta det man fått - och själv har jag nog haft en jäkla tur därvidlag. I släktledet ryms alla sorter men det jag ärvt måste vara morfars. Ingen blev så glad av brännvin som han. Ingen lika kramgo’. Ingen lika benägen att dra en skröna som fick alla att skratta. Morfar gav nubben ett uppsluppet ansikte. Det vet jag förstås inte om jag gör, kopiera gener rakt av är förbannat svårt. Men glad blir jag, positiv och livsbejakande. Givet då att jag dricker vuxet och inte ungdomligt. Hellre lätt berusad än tungt aspackad. Som morfar sa. Nej, skojar. Mitt eget rättesnöre, kom på det precis nu.

*. *. *

Sitter jag här och glorifierar alkoholen? Inser att det kan låta så - men svär: inte min mening. Vissa borde aldrig ta en droppe. Av hänsyn till omgivningen. Familj, barn. Sig själva, inte minst. Sprit kan vara förödande. Jag har sett mycket i den vägen. För mycket.

*. *. *

Vad man däremot väljer på nyårsafton är sin egen klädkod. I yngre dar var jag i det avseendet redan en gammal man. Svart kostym, vit skjorta, silvrig fluga. Herregud, var fick jag det ifrån? Kanske Dean Martin. Definitivt inte morfar. Nå. Redan på 1980-talet gick jag över till rött. Glitterhatt i rött, skjorta i rött, slips i rött. Självfallet olika nyanser och mönster - och brallorna i svart för att undvika fjollstämpeln. Inget ont om fjollor men jag föredrar att bli kallad stolle. Och rött gäller den dag som idag är. Kärlekens färg kan per definition aldrig vara fel. Allra minst här och nu; vem vill va’ grå mus i en svart värld?

*  *  *

Apropå mus. Kom plötsligt att tänka på Kompis. Den frigående katten här ute på Elinegård. Nattvandrare normalt. Vad gör han när 2024 övergår i 2025 i ett utdraget inferno av öronbedövande blixt & dunder? Jagar möss som vore det vardag? Gömmer sig i skräck? Och alla stackars hundar?

*. *. *

Spellista? Absolut. Laddad och klar, här ett axplock. 1. The First Breath - Dennis East. 2. What About Tomorrow’s Children - Maggie Reilly. 3. For You - Ronnie Tober. 4. Nothing Left To Lose - Tony Christie. 5. Was I Ever 13? - Jann Arden. 6. The Oldest Kid In Town - Graeme Connors. 7. The Way To My Heart - Billy Swan. 8. Guiding Light - Donna Taggart. 9. It Started With A Kiss - Greg Bannis. 10. Hallelujah - Nora Grand. 11. Home I’ll Be - Rita MacNeil. 12. Hey - David Alexander. 13. California Blue - Erkan Aki. 14. I Am A Rainbow - Dolly Parton. 15. Love Remains - Collin Raye.

*  *  *

Låtval efter ålder och insikt, viss förnyelse mot i fjol. Hoppas jag. Rock- & röj-tiden blir bara mer och mer avlägsen, varje nyårsafton numera kan ju vara den sista. Desto större anledning att fira, tänker jag. Bort mörker, fram ljus. Och tack för uppmärksamheten, kära läsare. Ert intresse, min drivkraft. Fred på jorden.

Och så var julen över - eller?

Vintern verkar vara försenad men julen kan man lita på. Den kommer alltid i tid. Och blåser förbi på tre dar. Om man nu inte är bokstavstroende och låter den vara ända till påska. Eller åtminstone till tjugondag Knut. Inte jag. 24-26 december räcker. Kort men intensivt. Med klappar till barnen och Kalle Anka på tv för oss andra. Jo faktiskt. En privat studie visar att ungar är måttligt roade av Kalle och hans vänner - åldringar desto mer. Traditionens makt, tror jag. Den som sett Tjuren Ferdinand femtio gånger vill gärna se Tjuren Ferdinand femtielva gånger till. Annars ingen jul liksom. Talar jag för mig själv nu? Säger som moster Margit sa när hon efter ett dignande julbord fick frågan om hon var mätt: delvis.

*. *. *

Min julaftonstudie stannar förvisso inom familjekretsen - men det vore ju besynnerligt om jag var den ende morfadern i landet som satt och gapskrattade vid tv:n medan kidsen håller på med allt annat. Prassla med papper t ex, om tomten redan kommit. Spela spel, leka lekar, om inte. Ipads och dylikt har mycket att erbjuda, Kalle med vänner kämpar mot teknikens landvinningar. Ovetenskaplig slutsats: Lady & Lufsen är för 80-åringar mer än för 8-åringar. Och vem kan rabbla upp namnen på de sju dvärgarna, 77-åringen eller 7-åringen? Gissa sju gånger. Fast i år missade jag Trötter, kanske för att jag är 79. Trötter själv, så att säga. Så pass att jag avstod julottan. Kom upp för sent. Grämer mig; julotta är en fin tradition, väl värd att vårda.

*. *. *

Har jag nånsin upplevt en jul lika grå och grön som denna? Tveksamt, minnet säger nej. I min egen barndom var julen alltid vit. Skogarna runt Oskarshamn snöklädda. Sparkstötting ett naturligt fortskaffningsmedel. Pjäxor på fötterna, fan inte sandaler som i år. Och tänk, i granen hade man levande ljus. Inte för att utmana ödet utan för att inget annat fanns. Inte hemma hos oss i alla fall. Tidigt 1950-tal fanns inte så mycket överhuvudtaget. Jo, mänsklig värme förstås. Snälla barn, tomte i skägg. Men materiell lyx - nix, icke uppfunnet utanför överklasskvarteren. Ritblock och kritor var standardklappen, leksaksbilen bonus. En kärv och härlig tid, idag ack så avlägsen. Samma jul men i ett annat Sverige.

*. *. *

I år slog det mig mitt under Tjuren Ferdinand: vad gjorde man förr i väntan på tomten? Tv fanns ju inte, digitala tidsfördriv inte ens i människans vildaste fantasi. Åt klockan 15 gjorde man kanske. Och vad just julbordet anbelangar har inte mycket hänt. Då som nu diverse sill. Ägg, fast utan räkor. Skinka & brunkål, köttbullar & prinskorv. Pastej, sylta, Janssons. Men också nåt heligt som idag tyvärr har utgått: lutfisk. Blott jag frågar efter det, ingen annan förstår tjusningen med denna klassiker. Knappt jag själv heller, vid närmare eftertanke. Lax går lika bra. Minus nostalgifaktorn. God fortsättning.

Dan före dopparedan…

Svettigt i lördags, onyttigt känslosvall. IFK Karlskronas fel. Följde lagets bortamatch mot Kungälv i handbollsallsvenskan online. Fick en åktur jag sent ska glömma. Mellan himmel och helvete och alla stationer däremellan. IFK ledde 16-12 i paus, så långt lugnt. Men sen. Kungälv gör 8-0 i upptakten av andra halvlek. 8-0! 16-12 blir 16-20, matchen går åt pipsvängen. Kunde man ju tro. Då tog IFK sig i kragen eller var man nu tog sig. Gjorde vad man lyckats undvika i 13 långa minuter: mål. Knappade in, kom ikapp. Och slutligen förbi - trots en utespelare som målvakt sista minuten. Ordinarie keepern blev utvisad, någon andremålvakt fanns inte till hands. 27-26 till IFK, tack för pulshöjningen.

*. *. *

Kvällen innan hade jag sett ett annat av mina favoritlag - ja, jag har många - tappa given seger till chockartad förlust. Derby i den brittiska andraligan i fotboll, Championship kallad. Bortamatch mot Luton, ledning 1-0 när blott övertid återstår. Sex minuter som borde varit ofarliga; Derby var det bättre laget, inget antydde en plötslig kollaps. Och kollaps är kanske fel ord, otur ett bättre. Men då en otur långt bortom all rimlighet. Luton gör två mål på tre minuter, båda efter riktningsförändringar av bollbanan. Med- eller motspelare i vägen, Derbys svenske målvakt Widell-Zetterström (utmärkt i matchen) överkörd av Ödet. Tre viktiga poäng upplöst i en stor fet nolla. Fy faan så vidrigt.

*. *. *

Igår kopplade jag av med ett besök i Baltiska hallen. Ligahandboll, HK Malmö-Hallby. Jämförelsevis avslaget. Frånsett läktardamen som alltid sitter och vrålar jobba-jobba-jobba med tonartshöjningar som hade gjort sig bättre på Mello. Ett slags passion kanske, den här gången dock utan gensvar. Hemmalaget förlorade, 26-27. Kunde kvitterat i sista anfallet men kom aldrig till skott. En detalj HKM hade problem med genom hela matchen. Ljusglimten var Felix Montebovi på vänsterkanten. 19 år ung, kort i rocken men snabb som ögat. Nio mål på kontot, ändå missade han en del. Hallby vann logiskt, ledde i princip från start till mål. Plus för Ystadsonen Albin Broman, niomålsskytt också han.

*  *  *

Det finns, har jag förstått, människor som lever i avhållsamhet. Från idrott alltså. Totalt ointresserade, vet knappt skillnaden på fotboll och handboll. All respekt - men hur får dom sina adrenalinkickar? Behöver dom inga? Avundas jag dem? Det händer. När IFK Karlskrona plågar mig som värst kan jag önska att jag vore känslomässigt nollställd. Men nej, aldrig seriöst. Man är den man är, väljer inte sin läggning. Lider naturligt. Våndas, pinas, krampar. Jublar förstås helst av allt. Barnsligt? Ovärdigt en man i övre senioråldern? Jo men absolut. Å andra sidan: den dag sånt här går över har man blivit gammal på riktigt. Inför idrotten är man evigt ung - eller evigt inbilsk, möjligen.

*  *  *

Nu till mitt egentliga budskap. Kort men välment. God Jul! Tänd ett ljus för livet, det värmer. ❤️

Skarpt läge i handbollsligan

Handbollsligan. Intressantare än på länge just nu. Elva av fjorton lag slåss om de åtta slutspelsplatserna. Kanske till och med tolv; Amo är inte helt avhängt. Tabellen haltar, ska sägas. Vissa lag har spelat 16 matcher, andra 15. Och HK Malmö blott 13, av okänd anledning. Vid 26 spelade omgångar är det klart, utrymme för omkastningar finns alltså fortfarande. Utom i dyn. Där sitter Skånela och Guif ohjälpligt (?) fast på ynka fyra respektive fem poäng. Upplagt för tvekamp, bara en åker ju direkt ut.

*. *. *

Lite förbluffande att Guif gått så dåligt. Mer väntat med Skånela; nykomling, ungt lag, inte riktigt ligamoget. Låt vara att Fredric Pettersson, landslagets gamle mittsexa, kommit in under säsongen. Hittills har det inte gett någon avkastning i poängprotokollet. Vad gäller Guif ringer dessvärre alla klockor om fullskalig kris. Igår 28-32 mot Skövde, 13e förlusten på 16 matcher. Dessutom direktrött kort på tränaren Zoran Roganovic. Vilket decimerade laget i slutskedet - precis som när Roganovic dessförinnan drog på sig en ”vanlig” tvåminutersutvisning. Inte vad Guif behöver. Inte vad Roganovic behöver heller. Rimmar illa med hans renommé. Men vem klarar att vara gentleman i press och stress?

*. *. *

Över till de positiva delarna i ligan. HF Karlskrona t ex. Trea i tabellen på 21 inspelade poäng. Nytt klubbrekord - med tio matcher kvar. Nej, slutspelsplatsen är ingalunda klar men det kan räcka att HFK vinner ytterligare tre matcher. Möjligen fyra, definitivt fem. Och det bör ju gå, givet gjorda prestationer såhär långt. Själv fattar jag just ingenting av HFK:s framfart. Man har i princip samma manskap som i fjol när det blev negativt kval. Skillnaderna jag kan se är egentligen bara två. 1. Ola Lindgren, då tränarcoach, har fått en ny roll. Närmare laget, närmare huvudtränaren Mathias Ekstrand, mer delaktig i det taktiska. 2. Isak Larsson, Kristianstadtalangen. Då inlånad och lite obekväm, nu hemmastadd och fullständigt ohämmad.

*  *  *

Larsson toppar skytteligan, gör tvåsiffrigt antal mål med jämna mellanrum. För några dagar sedan tolv mot Önnered, igår tio mot Hallby. Straffar, genombrott, distansskott; Isak Larsson är 21 år ung men leder HFK som en rutinerad räv. Lyfter sin omgivning, gör bredden spetsigare och ”stjärnan” Gudmundsson närmast överflödig. Det såg man inte komma. Men med det sagt: den stora sensationen i ligan är ändå OV Helsingborg. Här och nu på slutspelsplats! Laget skulle ju göra som det brukar: gå upp och vända, åka ur på direkten. Vad har hänt? Senast jag såg OV var i Baltiska hallen ganska tidigt på säsongen. Brakförlust mot HK Malmö, generande kvalitetsmörker.

*  *  *

Idrott är komplicerade saker, handbollen inget undantag. Somligt går helt enkelt inte att förklara. Men jag gläds med OV Helsingborg. Kul för ligan med oanade stordåd. Hoppas det håller: ett slutspel med lag som OV och HFK - och varför inte HK Malmö - skulle kännas nytt och fräscht.

Blippa kort och tänka stort…

Såg en butik som hade kampanjpris på Aladdin’s chokladask. Den där klassiska som verkar vara särskilt populär till jul. 69:90, minsann. Vill minnas att den gick att köpa för 39:90 i fjol. Ett exempel bara. Och inget klagomål, mer ett lakoniskt konstaterande. Man är väl svensk. Prisstegringarna löper amok, ingen protesterar. Vi är ett fogligt folk, delvis kanske ett rikt folk. Men framförallt fogligt. Svenne Banan finner sig. Betaler och ser sur ut - men skulle aldrig leva rövare på gator och torg. Gläds hellre över det lilla: som att man fortfarande kan köpa sill i småglas för en tia.

*. *. *

Jag ska inte påstå att jag forskat i prisutveckling för det har jag inte. Känner heller inte att det behövs. Räcker att jag sätter en fot på ICA eller liknande. Livsmedlen har blivit dyrare. I vissa fall obegripligt mycket dyrare. Det finns säkert förklaringar, både rimliga och orimliga. Ibland anar jag rent okynne; höjningar som inte är sakligt grundade, en leverantörskedja som skor sig på konsumentledet och skrattar hela vägen till banken. Så har det i och för sig alltid varit - men lika flagrant som nu? Tveksamt. Ta t ex ägg. Förr billigt och basalt, nu dyrt och lyxigt. Värper de stackars hönsen sämre? Har efterfrågan plötsligt blivit större än tillgången? Vem eller vad avgör prisnivån?

*. *. *

Funderingar, som sagt. Lite småmuttrande hemma vid köksbordet - innan man landar i den gamla vanliga slutsatsen: a men va’ fan, vi har det ändå bra i Sverige. Kolla på Ukraina. Gaza. Den riktiga nöden i världen. De vettlösa krigens alla offer. Barnen som tomten glömde. I det perspektivet framstår 49:90 för en ask druvor eller 89:90 för chokladkartongen som Guds gåvor till det lyckligt lottade folket. Nästan så man prisar prishöjningarna, eller åtminstone jordplätten där man råkat bli född. Tänka stort, kallas det visst. Funkar i stunden, sänker blodtrycket. I väntan på nästa elräkning, nästa hyreshöjning, nästa besök på ICA eller Coop. Man träffas där man går, drabbas där man står.

*. *. *

En tanke som hemsöker mig då och då är blippekonomins betydelse i sammanhanget. Främjar den lättjan? Driver den dumhet? Jag menar, gör det mindre ont att blippa ett kort än att gräva djupt i en börs? Och vid skyhöga räkningar: svider ett digitalt klick mindre än omaket att bege sig till närmaste bank för att pröjsa i cash? Glömmer vi att summan av kardemumman blir exakt densamma? Nä, inte i ögonblicket men mot slutet av dagen eller kanske framförallt slutet av månaden. Får vi helt enkelt de prisökningar vi förtjänar? Usch, ibland saknar jag de gamla sedelbuntar man aldrig hade. Men snart är det årsskifte - och då jäklar: pensionen går upp! Med tvåhundra spänn i månaden, kanske tre.

*. *. *

Ja ja, hyran går upp med 650. Allt går upp. Det enda som går ner - förutom solen - är mungiporna på en glad pensionär. Högst tillfälligt dock. Tänker man bara lite större hittar man snart sig själv igen. I trängseln på ICA.

Detta suveräna Norge

Norges handbollsdamer, suck. Bland det bästa idrottsvärlden har att erbjuda. Gårdagens EM-final mot Danmark var spännande i en halvlek, sen urartade det i ren uppvisning. 31-23 som slutresultat, 18-11 efter paus. Led med Danmark men kan förstå genomklappningen. Att möta helskärpta norskor måste kännas nästintill hopplöst. Inget bekommer dem. Här fick de en taskig start, gjorde inte mål förrän i åttonde minuten vilket är en halv evighet i handboll. Danmark hade 2-0, kunde haft mer. Utan att det spelat roll. Norge låter sig inte stressas av en trög matchupptakt. Man maler på, vet att det lossnar.

*. *. *

Lite överraskande ändå med Norges särklass i det här mästerskapet. Några av de mest tongivande spelarna på senare år saknades, laget såg mindre skräckinjagande ut än vanligt. På pappret. På planen var allt sig likt, bara i delvis nya händer. Deile t ex. Niometare med låg tyngdpunkt och oavbruten attackvilja. Alltså, var hittar norsk damhandboll alla sina fynd? Det fanns flera med henne - men också en del väletablerade ess. Som Henny Reistad. Makalöst skicklig, ser ut att kunna göra mål när hon själv vill. Ibland föredrar hon att spela fram, hon är bäst på det också. Norge har helt enkelt allt som krävs för succé. Målvakterna (Solberg i finalen, grym), försvarsspelet, anfallskraften. Speeden, modet och tron på den egna förmågan.

*. *. *

Hörde jag rätt var detta norsk damhandbolls tionde EM-guld. Snacka om stora triumfer som stapelvara. VM-guld och OS-guld kan läggas till, i vilken omfattning vet jag inte. Men förbundskaptenen som varit med om det mesta av det bästa stiger av nu, sades det. Islänning, Hergeirsson vid namn. Inte Åsa-Nisse, som jag brukat skriva genom åren. Likheten med min gamle matinéhjälte är ju slående - men bara på ytan, ”Nesse” kunde nog inte mycket om handboll. Till Norges ledargarnityr hör f ö även Sjökvisten. Nä, nu blev jag oseriös. Mats Olsson, menar jag förstås. Malmöpåg i grunden, norsk målvaktstränare sedan länge. Rätt man på rätt post, fast i fel (?) landslag; Olsson var själv en högklassig burväktare när det begav sig.

*. *. *

Roligast igår var bronsmatchen mellan Ungern och Frankrike. Där fanns den dramatik som uteblev i finalen. Ungern vann, 25-24. Brann mer för medalj än de på den punkten bortskämda fransyskorna. Kul med lite omväxling på pallen, bra för handbollen i stort. Ungern hade också mästerskapets skyttedrottning i högernian Kluiber. Runt 60 mål, förvisso många på straff. Man måste inte vara storvuxen i handboll: Kluiber mäter blygsamma 170 cm på höjden men kompenserar med explosivitet och teknik. En sån vänsterhand hade vi behövt i Sverige. Går inte att beställa i färdigvara, tyvärr. Möjligen att utbilda på sikt. Framtida mästerskap lär ge svar. Tack för detta, fängslande tv-underhållning så länge det varade.

Imam Jagne. Ringaktad - och högaktad.

Mjällby säljer Imam Jagne till IFK Göteborg. Beskedet kommer inte oväntat: Jagne har hållits kort i Mjällby, suttit bänk lika mycket som han spelat. Slöseri med talang, om du frågar mig. Nu är det som det är i fotboll: tränaren bestämmer, ingen av oss som bara tittar på. Fullt rimligt förstås. Allt annat vore typ olaga intrång på den ansvariges område. Sen behöver man ju inte hålla med - och det har jag aldrig gjort vad gäller Imam Jagne’s status i Mjällby. För låg i förhållande till vad han kan, har jag tyckt hela tiden.

*. *. *

Jagne kom till Mjällby i fjol. Häckentalang som provat lyckan i England utan att riktigt få till det. Fortfarande ung, nyss fyllda 20, sugen på omstart och karriärkick. Ganska omsusad i fotbollskretsar redan då, beskriven i termer av fynd för Mjällby. Det gick sådär. Jagne blandade och gav. Mycket högt, lite lågt. Ojämna prestationer - men vilken ung spelare gör inte det? Vill minnas att han blev skadad också, missade delar av säsongen. Kändes dock som vägen till bänken var kortare för Jagne än för andra. Och så har det fortsatt i år. Sporadiska matcher från start, mest inhopp. Ibland inte ens det.

*. *. *

Med detta begränsade förtroende har Imam Jagne ändå lyckats behålla sitt goda renommé. Vilket förstås säger något om de insatser han gjort när han väl fått chansen. Synd att Mjällby inte uppskattat honom efter förtjänst. Sagt med reservation för sånt jag inte vet. Utifrån har jag bara sett en ovanligt spännande fotbollskille. Energispridare, gladast av alla vid seger, bäst av alla i de ljusa ögonblicken. Kommer att sakna honom i Mjällby. Men lycka till i IFK Göteborg, Imam Jagne. Fotbollen ger och tar, livet går vidare.

⚽️ Lussebollens Dag 🤑

Luciadagen - och här sitter man och tänker på fotboll. Ur led är tiden. Sergio Pena’s fel. Mannen förtjänar en ljuskrona för 2-2-målet i gårdagens match MFF-Galatasaray. Rasande vackert, få spelare förunnat att kunna avsluta med den precisionen. Pena gör sällan mål, har liksom inte den rollen, men när han väl gör det gör han det snyggt. Nu sjunger han tydligen på sista versen i MFF, kontraktet löper ut. Kanske därför han fick inleda på bänken igår? Fotbollsmässigt går det inte att förstå, Pena är i mina ögon det bästa MFF har. Nej, jag såg inte matchen, bara målet i tv nu på morgonen. Hursomhelst en välkommen poäng för MFF i Europa League, förlust hade inneburit game over.

*. *. *

Luciadagen - och här sitter man och ser fram emot en massa handboll. Tre matcher från damernas Europamästerskap. Först Sverige mot Nederländerna om placeringarna 5/6, därefter de två semifinalerna. Norge-Ungern i den ena, Danmark-Frankrike i den andra. Har plötsligt fått för mig att Danmark kan vinna hela tjottaballongen. Den fysiken, den bredden, den attityden. Och den målvakten, inte minst. Anna Kristensen heter hon bestämt. En ung och ny bekantskap, hittills på EM smått formidabel. Avundsvärd förmåga dom har, Danmark såväl som Norge, att kunna generationsväxla utan prestationsstörningar. Svårare för Sverige, av någon anledning. Ändå okej att bli femma eller sexa. Sämre än förhandsmålet, bättre än befarat givet den fatala Rumänienmatchen tidigt i turneringen.

*. *. *

Luciadagen - och som om detta inte vore nog spelas det handboll även i min födelsestad ikväll. Herrallsvenskan, IFK Karlskrona mot Tumba. Med chans för IFK att damma av sin favoritrubrik: Kaffe-kaka-tredje-raka. Allt som behövs är en ny seger till de närmast föregående mot IFK Ystad respektive Varberg. Kan förvisso bli tufft; Tumba har spottat upp sig efter en trög start, vann också hemmamatchen mot IFK ganska klart. Revansch skulle smaka, hur det går kommer jag att följa online parallellt med tv-sändningarna från EM. Mycket att hålla koll på, tur man har vad som krävs: tid, lust och flås. Men redan nu ska jag dricka kaffe. Med lussekatt, själva dagen till ära.

Ganska lite puck i businessen numera

”För mycket sport i businessen”. Vill minnas att Percy Nilsson gjorde ett uttalande i den stilen redan på 1990-talet. Då när Nilsson byggde hockeyn i Malmö till något stort, starkt och omsusat - med money, money, money som lockbete. Uppkäftigt och kontroversiellt vid den tiden, naturtillståndet idag. Fast tvärtom. Percy Nilsson har blivit bönhörd. Påfallande lite sport i businessen numera, skulle jag nog säga. Nilssons egen gamla affärsidé - Malmö Redhawks - fick erfara det i veckan när sportchefen Björn Liljander helt plötsligt sa upp sig. För ett bättre erbjudande från seriekonkurrenten HV71. Finare titel får han också: general manager minsann.

*. *. *

Nog för att hockeyn är speciell som sport betraktat, men lex Liljander tar ändå businessdelen till en ny nivå. Sportchefer brukar liksom inte hoppa runt mellan konkurrerande klubbar under pågående säsong. Ska man jämföra med t ex fotboll vore det som om Daniel Andersson skulle säga upp sig i MFF för ett fetare bud från Djurgården. Finns inte i den vildaste fantasi. Endast spelare är fortlöpande handelsvaror, cheferna sitter där de sitter. Jobbar av sina kontrakt, byter möjligen miljö när det väl är gjort. Efter eller inför säsong, aldrig mitt under. Som Liljander när han kom till Malmö Redhawks från Frölunda häromåret. Inte ens Percy Nilsson köpte sportchef på det här sättet, vad jag kan minnas.

*. *. *

HV71 är av allt att döma en stenrik klubb. Det måste inte betyda att man är skrupelfri, även om den kombon råkar vara ganska vanlig. Hursomhelst har HV ligans högsta lönebudget (Redhawks den lägsta). Högsta vill inte säga lite; hockeyspelare på elitnivå tjänar multum. Det är dem väl unt, tycker jag. Tre matcher i veckan, lång och slitsam säsong, relativt kort karriär med inbyggda osäkerhetsfaktorer; klart att ”gladiatorerna” ska ha betalt. Publiken sluter dessutom upp, bidrar till finansieringen och till hettan kring hockeyn i stort. Det paradoxala med Liljanders nya klubb är den aktuella placeringen i ligan: HV71 ligger sist. Pengar talar, men spelar hockey gör de icke. Dessbättre.

🎼 Nu är det sill igen…⛄️

Julbordstider i Sverige. För min del ett idag och ett annat i morron. Gott-gott i-gott-gott. Givet då att man behärskar konsten att stänga av. Glömma tillståndet i världen. Krigen, katastroferna, hungersnöden i Gaza inte minst. Och det gör man ju; klarar att stänga av alltså. Inget förändras av ett inställt julbord. Jag märker själv hur cyniskt det låter - men som nån lustigkurre i showbiz brukar säga: man måste få unna saj. Tänka och handla smått, åtminstone en gång om året. Låta hjulen rulla, leva ut sin svenskhet utan att skämmas.

*. *. *

Just idag känns det f ö lite futtigt med julbord på en Malmökrog. Parallellt pågår ju Nobelfesten i Stockholm. Där snackar vi pompa och ståt. Röd matta och fiiint folk. Herrar i frack, damer i Gud-vet-vad. Och inte fan äter dom Brantevikssill. Eller Janssons. Eller ägghalva med räkor. Arma människor, vet inte vad dom missar. Skämt åsido: jag skulle inte vilja byta. Konverserar hellre gamla jobbpolare än kungligheter och dylikt. Klämmer hellre en vanlig jävla sup till maten än sitter och smuttar på exklusiva årgångsviner. Gillar vett men är inte mycket för etikett.

*. *. *

Nej, inget ont om Nobelfesten. Den har sitt historiska värde, funkar dessutom som tv-underhållning. Vanligt folk älskar liksom att se ovanligt folk. Spiller dom? Skrattar? Rapar? Fyllnar till? Berättar för alla som vill höra på att de måste gå på toa? Sitter där nån och smyger med en egen medhavd plunta? Kort sagt, är dom lite som vi ändå? Ganska fantasieggande tankefigurer, ett sätt att kanske söka bekräftelse. Tur att man kan äta julbord utan närgångna tv-kameror. Frossa vill man göra så diskret som möjligt, minst av allt i offentlighetens ljus. Särskilt inte två dar i rad.

*. *. *

Hemkommen. Onödigt mätt, lagom belåten. Sillen var bäst. Sjutton olika sorter, som gjort för den gamla vanliga visan: överkonsumtion. Lär mig aldrig äta julbord professionellt. Det vill säga lite kallt, lite varmt, lite av allt. Jag börjar med sill, fortsätter med sill. Och avrundar med leverpastej. Nubbar mig igenom det hela, på den fronten är jag proffs. Vilket innebär att jag slutar medan jag ännu är cykelbar. I morron prinskorv och köttbullar. Om sillen tillåter. Ja herregud. Gott julen var över så man kan äta pizza igen.

Ser vi slutet på en handbollsepok?

Man ska aldrig gå händelser i förväg, det kan ibland visa sig väl så dumt som att vara efterklok. Men såhär långt i damernas handbolls-EM: svenskt fiasko. 23-25 mot Rumänien igår, ett lag Sverige ska besegra 9,99 gånger av 10. För att nu citera Nathalie Hagmans oblyga profetia inför matchen. Om den delades av alla andra i laget kan man förstå att det gick åt helvete. Och precis så såg det ut: spridd oskärpa, halv- eller heltaskig inställning, allmän underskattning av motståndet. I kombination då med överskattning av den egna förmågan. Förödande så klart. Välförtjänt käftsmäll. Som man ber får man ta.

*. *. *

Den siste optimisten kan säkert fortfarande räkna ut vissa chanser för Sverige att ta sig vidare till semifinal. Själv avstår jag alla räkneövningar. Spekulationer känns för långsökta nu, eventuella halmstrån alltför konstruerade. Förluster mot Ungern och Rumänien indikerar att Sveriges handbollsdamer gått åt fel håll. Fjärmat sig från toppskiktet istället för närmat sig. Möjligen nått vägs ände på en epok. Spelare som Bundsen, Blohm, Roberts, Hagman blir varken yngre eller bättre, naturlagarna verkar hårt. Och bakom dessa tycks de stora genombrotten utebli. Utan att nämna namn; här och där blir det liksom för mycket juniorhandboll - även fast den tiden är förbi. 

*. *. *

Något med den ”svenska modellen” skaver, kan jag känna. Vi utbildar massor av duktiga handbollstjejer - men ytterst få som kunnat slå sig in i ett danskt eller norskt landslag. Ännu mindre i ett franskt. Eller - att döma av det pågående mästerskapet - i ett ungerskt. Saknar framförallt en riktig playmaker. Någon som styr upp spelvalen, gör sin omgivning bättre, minskar beroendet av soloprestationer. En Bella Gullden, åtminstone i lightversion. Finns inte i sikte tyvärr. Jenny Carlson, tänkt för rollen, har haft ljusa stunder i tidigare mästerskap men mest mörka i detta. Å andra sidan: varför skulle just vi vara bäst? Kan vi inte nöja oss med att tillhöra typ topp tio i världen? Vad är problemet?

*. *. *

Sådana frågor kan man alltid ställa. Men då glömmer man vad det handlar om. Toppidrott. Mål, mening, ambitioner. Förbundssträvan: Sverige ska vara en stormakt i handboll. Dubbelt upp, inte bara på herrsidan. Rätt och riktigt förstås, allt annat vore orimligt. Och damerna har tagit steg, absolut. Vid något tillfälle ganska nyligen även medalj. Utmanat seriöst, varit där och nosat. På goda grunder blivit hissat, haussat, hyllat. Just därför känns insatserna på detta EM:et så nedslående. Men okej - hittills. Inga förtida bokslut, som sagt. Med Frankrike och Montenegro kvar att möta kan Sverige förhoppningsvis göra en snygg sorti, lämna turneringen under värdiga former.

*  *  *

Plötsligt slår det mig, apropå ålder och naturlagar. Norges målvakt Katrine Lunde har fyllt 44. Och är fortfarande helt fantastisk på sin post. Undantag finns, hon är ett av de mer exklusiva. Hav hopp, alla småtöser runt 35.

När det icke sagda talar…

”…säger x x till klubbens hemsida”. Vet ingen dummare mening än den. Sorgligt nog ständigt återkommande på tidningarnas sportsidor numera. Närmre bestämt så fort en spelare, t ex i fotboll, bytt klubb. Istället för egen intervju citerar man alltså vad spelaren ”sagt” till en hemsida. Som om hemsidan vore en oberoende samtalspartner. Något annat än ett forum för interna intressen och oemotsagda floskler. Förstår fenomenet, men stör mig på att tidningar gör journalistik av ren bullshit.

*. *. *

Hittills har jag inte sett en enda spelare förklara byte av klubbtillhörighet med ”bättre betalt”. Aldrig minsta antydan åt det hållet, bara tillrättalagda utvikningar om allt annat. Personlig utveckling, nästa steg i karriären, spännande satsning etc. All respekt, jag säger inte att det är tomma ord. Men skulle just fotbollsspelare vara immuna mot pengar som lockbete? Tillåt mig tvivla. Bara på hemsidor i så fall. Okej för mig - om det hade stannat där. Seriös dagspress borde inte återge digitala plattityder rakt av.

*. *. *

Några som ”pratat” med hemsidor på sistone är alla nya spelare i MFF Dam. Läser om dem i Sydis var och varannan dag. Utan inbördes skillnad i citaten, så att säga. Ingen har skrivit på för MFF för något annat än själva utmaningen. Kom igen, tjejer. Och killar för den delen, skenheligheten är ju minst lika elakartad där. Det är fan inget fel med lite positiv löneutveckling. Tvärtom, om du frågar mig. Fotboll eller annat; talang parat med ambitiöst jobb ska löna sig. Felet ligger i att inte våga säga det.

*. *. *

Något annat, när jag ändå är på ”hugget”. IFK Karlskrona tog revansch på IFK Ystad igår. 35-30 klart och ohotat, tio mål av handbollens one & only Daniel Steen. Resultatet innebär att Lugi nu ligger på kvalplats i allsvenskan. Nedåt - inte uppåt mot snabbast möjliga ligacomeback. Fatalt. Fast förutsebart, om man höjer blicken över klubbmärket. Lugi har de spelare man har, den tränare man har. Inget finns kvar från fornstora dar, nästan inget ens från i fjol. Vad hände med Lugiandan? Stoltheten?

*. *. *

Förvisso är det jämnt i allsvenskans bottenskikt. Lugi kan klättra, en seger eller två och allt ljusnar. Vet inte om den potentialen finns, resultaten efter tränarbytet talar emot. Men bara att nämnas i termer av eventuell nedflyttning även från allsvenskan måste kännas hemskt för Lugi. Rimmar inte med självbilden liksom. Kittlande tanke för oss andra: Lundaderby till våren om en plats i handbollens näst högsta serie. Lugi-H43. Så raffinerat kan det bli. Gäller bara att ”frysa” nuvarande läge…

En genomklappning släcker inget hopp

Damhandbollens EM-turnering är igång. Har tittat lite förstrött hittills, trappar säkert upp när det vankas slutspel. Där Sverige kommer att finnas med på ett hörn - frågan är bara hur länge. En storförlust mot Ungern i gruppspelet försvårar vägen mot eventuell medalj. Vilket var målet, förmodar jag. Och jodå, det kan fortfarande gå. Förutsatt det viktigaste som finns i handboll: ett normalt målvaktsspel. Mot Ungern  lyste detta med sin frånvaro. Bundsen hade inte sin dag, helt enkelt. Inte sitt försvar heller; en målvakt är ju sällan bättre än det egna försvarsspelet tillåter.

*. *. *

Jag såg Ungernmatchen i efterhand. Häpnade inte över förlusten som sådan. Ungersk damhandboll har varit på gång länge, firat stora triumfer på internationella ungdomsmästerskap. Nu har man dessutom EM på hemmaplan, alltid en plusfaktor. Det förbluffande låg i överkörningen. Ungern ledde med tolv bollar - 32-20! - innan man förbarmade sig och lät Sverige krympa marginalen till minus sju. Svårt att avgöra om Ungern var så bra eller Sverige så dåligt. Men jag saknade Anna Lagerquist: utan henne inget hjärta i den blågula defensiven. Mesiga spelare vinner väldigt sällan handbollsmatcher, elakingar behövs.

*. *. *

Förhandsfavoriter i EM är förstås de gamla vanliga. Frankrike och Norge. Med Danmark tätt inpå som främsta outsider. Nya hot? Skulle möjligen vara Ungern då. Även om jag tvivlar på lagets förmåga att hålla Sverigenivån turneringen igenom. Luringar med viss potential är Montenegro och Nederländerna. Montenegro har jag redan sett i två övertygande matcher. Vasst skytte, härlig attityd, tre (!) duktiga målvakter som alternerar. För damhandbollen i stort vore det nog positivt med lite omväxling på tronen - mer av samma blir i längden tröttsamt. Och nej, jag räknar alltså inte bort Sverige. Inte än.

Bara dejta, inte ligga…

Läste i mitt Instagramflöde att en moderat riksdagskvinna motionerat om införande av åldersrelaterade begränsningar för intimt umgänge. Hennes förslag går ut på att unga tjejer, 15 till 17 år, ska skyddas från sex med killar som är mer än fem år äldre. Huruvida det omvända - tjej 23, kille 17 - också ska förbjudas i lag framgår inte. Kanske för att motionären helt enkelt utesluter att det förekommer. Hursomhelst tycker jag förslaget ligger alldeles rätt i tid. Populism och moralism är det nya normala inom politiken, somliga riksdagsledamöter verkar tävla inbördes och helt ogenerat om dumstruten.

*. *. *

I det här fallet väcks onekligen en del frågor. Jag menar, inte ens en moderat riksdagskvinna kan ju förhindra att en 23-åring dejtar en 17-åring. Och om nu dejtingen så småningom urartar i kriminellt samtyckessex…hur skulle Pappa Staten få korn på det? Övervakningskameror i varenda sovrum eller för ändamålet liknande utrymmen? Avlyssning? Lagstadgad anmälningsplikt vid misstänkt stön? Hur skulle straffsatserna se ut? Böter? Fängelse? Kyskhetsbälte? Snoppboja? Än en gång: förslaget rör alltså sex i samtycke. Inte tvång, inte våld. Enda ”brottet” är parternas respektive ålder.

*. *. *

Motionären menar säkert väl - eller också har hon för lite att göra på jobbet. Särskilt genomtänkt verkar inte idén. Svagt fäste i verkligheten liksom. Många av de ungdomar hon vill ”skydda” lever så att säga med stora åldersskillnader in på skinnet. En pappa som kanske är tio eller tjugo år äldre än mamman. Mogna kvinnor som skaffat sig en så kallad toyboy, jämnårig med de egna kidsen. På seniornivå känner modern samlevnad inga gränser - och detta tror jag påverkar ungdomar mycket mer än statliga pekpinnar. Unga gör ganska sällan som vuxna säger, betydligt oftare som vuxna gör. Om jag minns rätt.

Kännbart återseende på alla sätt och vis

For till Ystad igår. Vad gör man inte för att återse en gammal ungdomsförälskelse? Nej nej, inga damer. Det finns viktigare saker. Handboll t ex. I allmänhet - och IFK Karlskrona i synnerhet. Klubben jag svärmade svårt för i mina nedre tonår. Levde med, sov med, hade under kudden, drömde om. Till och med spelade för, särskilt i fantasin. Det var 1950-tal och IFK dekorerade liksom mitt liv. För att inte säga hela Karlskronas liv. Den som suktade efter elitidrott hade helt enkelt inte så mycket mer att fröjdas åt.

*. *. *

Att jag nästan 70 år senare fortfarande har IFK Karlskrona nära hjärtat kan i objektiv mening säkert tyckas bisarrt, men själv lutar jag mig mot det bevingade uttrycket ”gammal kärlek rostar aldrig”. Möjligen blir den lite mindre blind, lite mer vemodsnaggad i kanterna. Insikten smärtar: vi var bättre förr, både IFK och jag. Tiden har sprungit ifrån oss på olika sätt. Naturligt nog. Välbefinnande är inte hugget i sten, allt och alla har ett bäst före. Fördelen som göms i detta är att man lär sig ta en förlust. Världen går inte under för 34-39 mot IFK Ystad - siffrorna gjorde mig upprörd blott i stunden.

*. *. *

Jag menar, gör man 34 mål i handboll ska man egentligen vinna. IFK var inte ens nära. Satte sig i uppförsbacke direkt, låg under genom hela matchen. Saknade försvarsspel, målvaktsräddningar, skärpa. Och förvisso kvalité jämfört med good old days. I dagens IFK-lag finns ingen ”flygande tunna” som Inge Fredin. Ingen skarpskytt som Alex. Ingen sprattelgubbe som Ove Bark mellan målstolparna. Framförallt ingen Percy Sellborn, mannen som offrade huv’et på att täcka skott. Vad som finns är en förbannat skicklig Daniel Steen - och förstås en helt annan handboll i det stora hela.

*. *. *

Kvällens överraskning var uppslutningen i Ystad Arena. Jag trodde att IFK Ystad kallnat. Bottenlag i allsvenskan, konkurshot så sent som i fjol, YIF som övermäktig konkurrent i stan; tuffa realiteter, föga publiklockande. Men va’fan? Arenan var ju välbesökt. Minst sexhundra åskådare, om jag ska gissa utifrån synintrycket (hörde ingen officiell siffra). Hög stämning, sjungande hejaklack. Trevligt! Och bra jobbat av IFK Ystad som förening. Kändes dock en smula avvikande att sitta där med bultande hjärta för det andra IFK-laget. Såg mig om efter medsympatisörer, fann exakt ingen.

*. *. *

Utflykten påminde f ö om Ystads litenhet i förhållande till Malmö. Här ett fungerande bussnät dygnet runt, där inställt efter 19.15. Finns ingen efterfrågan så dags, förklarade chauffören som tog mig till Arenan. Du skojar, sa jag. Nä, det gjorde han inte. Efter matchen blev det till att promenera mot stationen. Saknade min ungdom i varje steg. Bet ihop, gick över min förmåga. Utan lokalkännedom, mer på chans. Fast besluten att hinna med 21-tåget. Kom fram med någon minut tillgodo, stolt men svårt groggy. Bara för att mötas av en röd skylt: avgången mot Malmö 21.00 inställd.

*. *. *

Det var en sån kväll, ett sånt återseende. Lite avromantiserande störningar i logistiken. Käppar i hjulet, vissa friktioner. För min del dessutom en satans träningsvärk såhär dagen efter. I benen. Hoppas IFK mår bättre. Och kommer igen, rent sportsligt. Kul att ses. Trots allt.

Vagabondens klagan

Som jag skrev i föregående inlägg: jag gillar Simon Thern. Inte bara som fotbollsspelare, väl så mycket för hans frispråkighet. Killen är bra vid tv-mikrofonen, så att säga. Verbal, öppen, rättfram, inte alls lika förutsägbar som de flesta andra intervjuoffer. Igår tyckte jag dock han gjorde ett klassiskt misstag: snacka först, tänka sen.

*. *. *

Tillfrågad om IFK Värnamos framtid som allsvensk fotbollsklubb förklarade Simon Thern med emfas att vissa spelare i den befintliga truppen bör ”skeppas iväg”. Närmre bestämt alla som inte brinner för just Värnamo utan är öppna för anbud från annat håll. Sådana finns, ondgjorde sig Thern. Där blev jag något förvånad. Dagens fotboll är väl precis så? Spelarna handelsvaror, marknaden fri, klubbkänsla passé. Överallt, Värnamo inget särfall.

*. *. *

Om någon borde veta detta är det - Simon Thern. IFK Värnamo är hans sjätte allsvenska klubb. Möjligen sista, det lät onekligen så. Hursomhelst. Givet den egna karriären skorrade hans budskap orimligt moraliserande, kan jag tycka. Huvudsaken måste ju ändå vara att en spelare gör sitt absolut bästa för det lag han representerar i nuet. Uppträder professionellt, helt enkelt. Något annat vore kontraproduktivt. Om det nu är marknaden man vill attrahera.

*. *. *

Simon Thern (mer än) antydde att IFK Värnamo störts av att spelare haft tankarna någon annanstans, vilket då hämmat lagets prestationer under säsongen. Rätt eller fel kan ingen utomstående veta - men definitivt grovt att insinuera i tv så som Thern gjorde. Små bokstäver kan ibland vara bra, även för den frispråkige.

✌️Thern, Kroon och kval…⚽️

Kvalfotboll. Ödesmättade saker, jobbigt bara att titta på. Som igår när IFK Värnamo skulle försvara sin allsvenska status - eller eventuellt förlora den till Landskrona BoIS. Lagen hade 2-2 med sig från första mötet i Landskrona, detta var returen och alltså Värnamos hemmamatch. Fast inte. På det småländska höglandet har fotbollsgräset - eller om det är planskötarna - gått i vinteride, så avgörandet fick utlokaliseras till konstgjort underlag i Borås. Inget nytt i och för sig: som IFK Värnamo tvingades inleda säsongen fick man också avsluta den. Dessbättre lyckligt. Seger 1-0, kontraktet säkrat.

*. *. *

Grymt förstås att behöva spela årets viktigaste match på neutral mark. Desto starkare att klara det. Värnamo vann rättvist, men med rätt mycket darr på ribban i slutet. BoIS radade upp hörnor, kvitteringen hängde bokstavligt talat i luften. Det hade inneburit förlängning. Fördjupad ångest, ökad desperation. Värnamos hot, Landskronas hopp. Nu blev det inte så - och nånstans upplevde jag det som sjyst. Har inget emot BoIS, absolut inte. Skåne som fotbollsdistrikt skulle dessutom må bra av något mer än bara MFF i allsvenskan. Men det hjälps inte, min sympati för IFK Värnamo som klubb tar överhanden.

*. *. *

Numera är jag svag inte minst för Simon Thern. Hoppjerka, tyckte jag förr. Lycksökare som slängt bort sin obestridliga talang. HIF, MFF, AIK, Norrköping, Göteborg; säg en klubb och Värnamosonen Thern har varit där. Men för att dra ett kort ur floskelkatalogen: borta bra, hemma bäst. Tillbaka i ungdomstidens IFK Värnamo har Simon Thern blivit den spelare han aldrig kunde eller fick bli någon annanstans. Ledaren, centralgestalten, energispridaren som lyfter andra. Härligt att se. Hoppas han stannar nu - nästa säsong väntar ju sprillans nya Smålandsderbyn i allsvenskan: IFK Värnamo mot Öster från Växjö.

*. *. *

Mer kval - och mer Simon. Lunds BK nosade på en plats i superettan men föll två gånger om mot Östersund. 0-2 hemma, 2-3 i gårdagens retur borta. Sista Östersundsmålet där gjordes av den forne MFF-talangen Simon Kroon. Det kallar jag hjärtekrossare; matchen var Kroon’s farväl till elitfotbollen, en allvarlig sjukdomsdiagnos omöjliggör fortsatt satsning. Han har spelat sporadiskt under säsongen, inga hela matcher, mest funnits med som resurs i utkanten av truppen. Allt givet aktuellt medicinskt läge. Rörande slut på en berörande fotbollssaga. Tack Simon Kroon, tack Östersund.

Vad gör man inte för det skitta brännvinet?

Jag var i Tyskland igår. Kom osökt att tänka på Kaj, min gamle arbetskollega. Kaj var en rolig jävel med annorlunda infallsvinklar på det mesta. Ett av hans frekvent återkommande uttryck var: va’gör inte folk för det skitta brännvinet? Detta apropå just Tysklandsresor med buss. Kaj var inte den som åkte långt för livets vatten. Inte för att han hade något emot vattnet, jag skulle snarare säga tvärtom. Det var mer logistiken som störde: upp i ottan, hem om kvällen, offra en hel jävla dag i trängsel. När man har Bolaget runt hörnet. Eller åtminstone på cykelavstånd. Under Kaj’s värdighet liksom. Under hans törst också.

*. *. *

All respekt för Kaj, sedan länge salig i åminnelse. Jag var själv likadan en gång i tiden. Brännvin inhandlades på Bolaget och aldrig i stora portioner. Bara vad kvällen eller ögonblicket krävde, i regel en enda butelj. Samla fanns inte på kartan. Barskåp och vinställ var klassmarkörer, vi vanliga dö’nickar nöjde oss med en hylla i skafferiet. Sen kom Tysklandsresorna. Bussbolagen. Dagsutflykterna. Lübeck, Burg, Heiligerhafen. De dittills oanade möjligheterna. Och de allt generösare EU-reglerna kring införsel. 90-talet, tror jag. En ny tid, en ny värld. För väldigt många, men aldrig för Kaj. Han höll fast vid old school.

*. *. *

Igår var jag på Kaj’s sida. Herregud så mycket tidspillan för det skitta brännvinets skull. Det började direkt. En timmes väntan i kylan på Svågertorp, avfärd 08.20 istället för 07.20. Bussen utgick från Ystad, plockade upp folk i Sjöbo och Staffanstorp. Fastnade längs vägen mot Malmö pga trafikkaos, delvis relaterat till oväder. Må så vara, shit happens. Men så fortsatte det. I princip hela dan - och allra värst på hemresan. Delar av Danmark hade blivit akut vintrigt, vägbanorna glashala. Blåljus lite överallt, snigelfart blandat med totalstopp. Jag hade cyklat snabbare. Jag som har svart bälte i slow motion på två hjul.

*. *. *

Tid för shopping? Två timmar. Egentligen en och en halv, vi skulle ju hinna äta också. Currywurst? Nej faan, hamburgare direkt från bussagrillen fick duga. Klockan 15 lämnade vi Heiligerhafen, klockan 16 la färjan ut från Puttgarten. Och strax efter 21.00 angjorde vi Svågertorp. Långtifrån 18.00 som planerat. Synd om oss? Inte det minsta. Möjligen om Ystadgänget som påbörjat resan 06.00 och i bästa fall kom hem runt 22.30. Först på, sist av. En sak lärde jag mig: Bolaget tål att tänka på, Kaj kan ha haft en poäng där. Sitta tolv timmar på en buss för det skitta brännvinet måste vara farligt nära gränsen för ren idioti.

Anfall bästa försvar - än så länge

Först som sist bör man kanske säga - sakta i backarna! Det är C-gruppen i Nations League Sverige vinner. Lag som Estland och Azerbajdzjan vi skojar med, ett hyggligt Slovakien vi tar fyra av sex poäng mot. Det återstår fortfarande att se hur ”nya” Sverige står sig mot mellan- och framförallt toppskiktet i fotbolls-Europa. Men i väntan på svar får man förstås vara glad. Längesen ett svenskt landslag var så underhållande som nu. 6-0 igår mot Azerbajdzjan, fyra mål av Gyökeres och två av Kulusevski. Offensiven i högsätet, flödande kreativitet. Tvåsiffrigt närmare än en reducering.

*. *. *

Allt går så klart att vifta bort med klassen på motstånd. Men minns jag inte fel förlorade Sverige 0-3 mot detta Azerbajdzjan i en av Janne Anderssons sista landskamper som förbundskapten. Och det är bara något år sedan. Azerbajdzjan som försämrats sen dess? Sverige som förändrats till det bättre? Lutar starkt åt det senare, tror jag. Dumt att spekulera kanske; fotbollen är nyckfull, den ena matchen sällan den andra lik. Vad vem som helst kan se är dock skillnaden i själva spelidén. Extremt framåtlutad nu under Jon Dahl Tomassons ledning. Rak, snabb, målinriktad. Möjligen individanpassad?

*. *. *

Ingen av våra bästa är liksom försvarsgigant. Kulusevski, Isak, Gyökeres; renodlad anfallskraft, näsan mot och för mål. Det går att lägga till spelare som Ayari, Sema, Nanasi, eventuellt Forsberg. Kanske till och med Hugo Larsson, om eller när han återkommer från skada. Vertikalt är det nya normala, cirkelfotbollens dagar är förbi. Liksom den utstuderade försvarsfotbollens. En gång Sveriges styrka, nu svaghet. Mot Azerbajdzjan igår kunde det kvitta, men tänk Spanien, England, Frankrike eller liknande typ av motstånd; vad skulle hända där? Är Tomasson mannen att sätta även en solid defensiv?

*. *. *

Där kvarstår en del frågetecken. Eller inte. Kanske rymmer den gamla klyschan om anfall som bästa försvar mer än bara korn av sanning. Kanske får vi vänja oss vid 4-3 eller 4-4 istället för 1-0 eller 1-1. Gärna för mig, kul med attackfotboll. Seriöst: Viktor Gyökeres! Vilken genial spelare. Det svåraste som finns i fotboll får han att se enkelt ut: konsten att göra mål. En ny Zlatan? Nej, snarare en svensk motsvarighet till Norges Haaland. Bättre betyg kommer jag inte på. Även om jag är ännu mer imponerad av Alexander Isak. Den tekniken, de nedtagningarna av boll. Där kan man tala om Zlatan.

Hudnära krönika om krigets fasor

Inte ofta man får kämpa med tårarna pga tidningsläsning till morgonkaffet. Men igår hände det. Anledningen var Kenan Habul’s personliga krönika i Sydsvenskan. Den handlade om krigets fasor. Dels de han själv upplevde som barn i det forna Jugoslavien. Dels de han nu tvingas bevittna på håll som journalist i Sverige: massakern i Gaza, Israels så kallade självförsvar mot Hamas. Likheterna i det urskiljningslösa dödandet. Skräcken, sorgen. Och frågorna som gnager i gemene man/kvinna. Varför? Hur kan det ske? Var finns förståndet? Kärleken som trumfar hatet? Respekten för barnen?

*. *. *

Kenan Habul sätter ord på det ofattbara. Räds inte antisemitkortet, som många andra i den svenska offentligheten. På politisk nivå, inte minst. Som om Israel inte skulle gå att kritisera utan att hela det judiska folket skuldbeläggs. Som om mörk historia gav evigt alibi. Habul vågar där politikerna fegar, berättar osminkat ur egen erfarenhet. Döljer inte sin djupa förtvivlan; Mellanösternkriget går in på andra året, Israel kommer undan. Inga sanktioner, inget brutet handelsutbyte, ingenting som stör facit. 43 000 döda hittills, tusentals barn. Gaza sönderbombat. Hur länge varar ett självförsvar, undrar Habul. Ja, säkert alltfler med honom. Svaret är nog ganska givet: så länge USA och EU tillåter.

*. *. *

Kenan Habul skriver som människa, pappa, själv krigsbarn från 1990-talets Bosnien. Oerhört drabbande läsning. Inget ställningstagande folk mot folk, om man nu inte väljer att tolka det så. Mer ett gripande manifest för livet, hoppet, freden; allt som de allra flesta drömmer om, oavsett hemvist på jorden. Sveriges SD-styrda regering borde ta in texten i sin föreslagna kulturkanon, kan jag tycka. Det kommer förstås inte att ske. En kanon omfattar böcker, inte krönikor. Dessutom ska urvalet vara politiskt korrekt - vilket här och nu verkar inkludera en helig princip: allt Israel gör är rätt. Respekt, Kenan Habul. Upplyftande med ett självständigt och annorlunda perspektiv.

Tankar kring ett omöjligt pris

Nähä, inte i år heller. Det börjar bli uppenbart nu att något med personen Henrik Rydström stör expertjuryn bakom tv-jippot Allsvenskans Stora Pris. Samma här, höll jag på att säga. Men det hindrar mig inte från att tycka att yrkesmannen Rydström borde varit en av de tre nominerade i kategorin Årets tränare. Givet då att juryn vill bli tagen på allvar. Att underkänna Rydström är som att säga att vem fan som helst kan vara tränare i MFF - inklusive ingen alls. MFF vinner guldet oavsett. En ståndpunkt värdig helt vanliga fotbollsfubbickar. Välkomna i gänget, alla fisförnäma besserwissers.

*. *. *

Vilka som ingår i juryn? Ja, lustigt nog de närmast berörda. Allsvenskans alla tränare alltså. Plus lagkaptenerna. Men därtill ett större gäng av insiders, fotbollsjournalister och liknande. Ut ur detta kommer liksom ingen faktabaserad vetenskap, bara personligt tyckande. Med utrymme för efterslängar och tjuvnyp, lika väl som smörande och ryggdunk. Mänskligt beteende, upphöjt i offentlighetens ljus. En ringaktad mästartränare, nu precis som i fjol. Då blev Elfsborgs Jimmy Thelin Årets tränare, trots att han slutade som loser. Och då bröt prisjuryn sin egen praxis: guldlagets tränare skall också vara Årets.

*. *. *

Den tyckte även jag var diskutabel. För enkel väg ut ur problemet, så att säga. Tränare har samma jobb men vitt skilda förutsättningar; att rangordna dem yrkesmässigt låter sig egentligen inte göras. Och just därför kan det lätta kanske ändå vara det enda rätta. Guldtränaren vinner, punkt. Om man nu ska ha ett pris. Och om min egen favorit ursäktar. Anders Torstensson i Mjällby alltså. Inte heller han är nominerad. Två stockholmare (Hammarby, AIK) och en göteborgare (Gais) går före. Vem som slutligen får utmärkelsen berör mig föga, vore intressantare att få veta vad som diskvalificerat Rydström.

*. *. *

Karl’n var faktiskt populär så länge han var tränare i Sirius och inte minst Kalmar. I Malmö har han guld på guld - men plötsligt är det som om resultaten underordnats hans personlighet. Tjurigheten, intervjuflosklerna, tjafset med domarna i stridens hetta. Ja, Rydström kan säkert vara påfrestande - vilken tränare kan inte? Själv har jag svårt för Holmberg i Gais, han som gjort en sport av att avsluta varenda tv-intervju med ett ”härligt”. Positivt trams bara. Vid allsvenskans slut återstår blott en tabell - och i skenet av den blir nomineringarna till Årets tränare smått skrattretande. Tycker jag, tralala.

*. *. *

Idag läser jag i tidningen att HK Malmö är i ekonomisk knipa. Konkurshot runt hörnet, vädjan om hjälp. Beskedet kommer inte oväntat. Handbollen har sedan länge ett rent helvete i Malmö. Media, sponsorer, publik - år efter år samma: bräckligt intresse, ingen eller alltför få som riktigt bryr sig. Eldsjälar som förenats i en dröm om SM-guld, på senare tid även i en rejäl damsatsning. Till slut kostar det mer än det smakar. Elitidrott är i den meningen närmast avskyvärd: endast den stenrike överlever, övriga får gå med håven och hoppas på konstgjord andning.

Nu vankas andra bollar…

Vemodigt att fotbollssäsongen är över, men samtidigt skönt. Nu kan man utan samvetsnöd gå all in på handboll. Slippa de kniviga valen, omfamna sin andra favoritsport fullt ut. Skillnaden är förvisso monumental: kring fotbollsallsvenskan hysteri och hausse, kring handbollsligan sorl och stiltje. Ganska trevligt dock, som övergång betraktat. Sorl är ett underskattat stämningsläge, tycker jag. Kan ha med min ålder att göra; skrika sig hes på idrott hör det ungdomliga oförståndet till. Och med ungdom avser jag då upp till cirka 50.

*. *. *

Spolingar i det åldersspannet finns inte många i Baltiska hallen. Tvärtom. HK Malmös stampublik bär oroväckande tydlig seniorprägel. Vad händer efter oss, brukar jag undra. Vem går på handboll om tio år? Lika bra att inte veta. Tillbaka i nutid några rader om gårdagens match i Baltiskan. HK mot IFK Kristianstad, Skånederby. Mer folk än vanligt på plats, säkert fyrsiffrigt. Inklusive ett bortafölje som tog sorlet till extraordinära höjder. På goda grunder; deras lag lekte hem segern. 18-13 i båda halvlekarna, 36-26 som slutresultat. Jämn och konsekvent överkörning, HK var inte ens nära i nivå.

*. *. *

Det fanns förvisso ursäkter för hemmalaget. Hampus Nygren var inte med. Truls Grötta inte heller. Hjärtat i försvaret, hjärnan i anfallsspelet. Förödande avbräck; HK Malmö är tunt nog i intakt tillstånd, utan den duon närmast hjälplöst. Inhoppande målvakten Ebbe Håkansson var bra, Alfred Olsson en ljusglimt. Men Kristianstad så mycket mer komplett. Två man på varje position, alternativa lyxlösningar att laborera med. En Markus Olsson som stampar i kulisserna, snart redo för comeback. Nästan så jag anar potential för SM-guld - givet då att lagets målvakter kan steppa upp lite i klass.

*  *  *

Handbollsligan i stort är otippat intressant såhär långt. Vem trodde att HF Karlskrona skulle bli ett topplag? Hallby en seriös kandidat till slutspel? Guif något av slagpåse? Sävehof ett mediokert mittenlag? Men. Detta är läget här och nu - inget säger att det blir bestående. Mer än hälften av seriespelet återstår, utrymme för trendbrott finns. Även om tvivlen växer vad gäller Guif. Den anrika Eskilstunaklubben pendlar mellan hopp och flopp. Varvar hårfina förluster med totala genomklappningar, står kvar på ynka tre poäng. Svårbegripligt; på pappret har man ett lag som borde kunna bättre.

*  *  *

Fin kväll för Karlskronas alla handbollsvänner igår. HFK slog Sävehof i ligan - och väl så angenäm, åtminstone för mig, var IFK:s seger borta mot Anderstorp i allsvenskan. Som f ö fördröjde min hemfärd från Baltiskan. Senare avkast gjorde nämligen att jag tvingades följa upplösningen i min iPhone. Cykla i ovisshet är dumt, bättre stå på stället och invänta fakta. Jodå, 34–32 IFK, bekräftat slut. Otroligt så glad man kan bli över ett resultat. Lätt att trampa blir det också, cykeln gick som på räls. Märkte först när jag kom hem att jag var blöt. Faan, det måste ha regnat.

Smått och stort från årets allsvenska

Allsvensk sammanfattning var det. Här kommer den, lika subjektiv som alltid. Årets mästare: Malmö FF. Etta från start till mål, slutligen elva poängs marginal till tvåan Hammarby. Suveränare guldlag får man leta efter. Vad gäller sextonlagsallsvenskan, instiftad 2008, har det aldrig funnits. MFF spelade kanske inte bländande fotboll hela tiden - eller också var det precis det man gjorde. Jämfört med konkurrenterna alltså. Tabeller brukar inte ljuga.

⚽️   ⚽️   ⚽️

Årets lag: Här måste jag ändå säga Mjällby AIF. MFF gjorde vad alla förväntade sig, Mjällby gjorde vad ingen förväntade sig. Femma på 50 poäng, tätt i rygg på de tre Stockholmsklubbarna. Handicap i resurser, övertag i prestation. Årets tränare: Helt adekvat Anders Torstensson, Mjällby. Årets sportchef: Helt adekvat Hasse Larsson, Mjällby. Årets å andra sidan: Om inte Arvid Brorsson skallat in 1-1 i 100e (!) minuten i Mjällbys match mot Gais tre omgångar från slutet - ja, då hade Gais blivit femma och Mjällby sexa. Och gjort det fan så mycket svårare att utnämna mitt lag till Årets.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets målvakt: Johan Dahlin, MFF. Fantasilöst, jag vet. Kommer inte på nån bättre - och erkänner gärna Dahlin eftersom ingen annan verkar pigg på att göra det. Årets livvakt: Sotiros Papagiannopoulos. AIK:s mittback sällade sig till bidragsgivarna för en hjärtsjuk liten MFF-killes ödesmättade väntan på transplantation. Äkta empati känner inga klubbgränser. Årets ordningsvakt: Tess Olofsson. Elitdomarkårens enda kvinna, pionjär i allsvenskan. Precis lika utsatt som alla manliga kollegor - och precis lika bra, givet omständigheterna. Det är svårt att vara domare. Respekt.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets mål: Manneh’s precisionsmissil i krysset när Mjällby slog Kalmar 3-0. I mina ögon snäppet vassare än liknande konststycken från Besara i Hammarby och Christiansen i MFF. För att inte tala om alla jag glömt. Årets skyttekung: Nikola Vasic, BP. 17 mål för ett lag i de nedre regionerna. Starkt, imponerande på alla sätt och vis. Årets ”late bloomer”: Samme Nikola Vasic. Allsvensk skyttekung vid 33. Aldrig för sent liksom. Årets fynd: Många om budet. Ska jag välja en får det bli Toure i Hammarby. 18-årig vänstervinge, värvad från Elfenbenskusten i somras. Redo för succé direkt.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets dammsugare: Jesper Gustavsson, Mjällby. På högvarv hela tiden, saknar avstängningsknapp. Årets intermezzo: Samuel Brolin vs Dino Islamovic. Lagkamrater i Kalmar, antagonister under pågående match (mot Halmstad). Slagväxlingen var inte långt borta, det kunde varenda tv-tittare se. Men Islamovic var kall. Tillfrågad under pausvilan om vad som egentligen hände svarade han ”ingenting, absolut ingenting”. Med den typen av sammanhållning var det kanske inte så konstigt att Kalmar åkte ur. Årets tv-expert: Pär Hansson. Har vad Axén saknar: självdistans, humor, ödmjukhet.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets inhoppare: Taha Ali, MFF. Blandade och gav, fick till slut på en riktig fullträff. I dubbel bemärkelse. Hans 45 minuter mot Göteborg vände 0-1 till 2-1, ena målet gjorde han själv. Årets mysterium: Sjukstugan i MFF. Tinnerholm, Moisander, Vecchia, Haksabanovic; fyra dyringar som aldrig blev tillgängliga för spel. Diffust varför, särskilt i Vecchia’s fall. Man tappar rimligen inte en hel säsong för ”ont i ryggen”. Årets spelare: Gustav Lundgren, Gais. Hade aldrig hört talas om honom - och vem hade det? Doldisen tog allsvenskan med storm och stjärnaura.

⚽️.  ⚽️.  ⚽️

Årets vingklippta änglar: IFK Göteborg. Igen. Det vilar något närmast depressionsliknande över klubben som en gång nämndes med vördnad långt utanför Sveriges fotbollsgränser. Hade tur nu som höll sig kvar, hade kanske mått bättre av nedflyttning. Slicka såren, börja om. Gärna med en tränare som - till skillnad från den nuvarande - utstrålar energi och entusiasm. Årets sista fråga: Klarar Värnamo kvalet mot Landskrona BoIS? Jag är inte tvärsäker. Om BoIS fått välja kvalmotstånd tror jag man valt just Värnamo. Inte Halmstad. Inte Göteborg. Inte den rutinen. Snart nog vet vi.

Tack för underhållningen, Mjällby

Allsvenskan 2024 är över. Slutomgången skilde sig från alla övriga i ett avseende: gemensam avsparkstid, åtta tv-sända matcher parallellt. Sista spillran av gammal god fotbollstradition. Svårt att välja? Inte för mig. Någon sekunds betänketid räckte, sen zappade jag in Hällevik. Strandvallen, Mjällby-IFK Göteborg. Har man sett sitt favoritlags tidigare 29 matcher vore det ju korkat att avstå den 30e. Makalös lyx egentligen; kunna se rubbet mot en relativt blygsam avgift, sitta bekvämt framför dumburken och räkna hem poängen. Allt var inte bättre förr.

*. *. *

Mjällby fullföljde en strålande säsong med ytterligare en seger. 1-0, målet av Stroud, siffrorna klart i underkant. Tur för Göteborg. Ett andra Mjällbymål hade skickat laget till kval. Nu räddade man sig på fler gjorda mål än Värnamo, snacka om sköra marginaler. Mjällby å sin sida nådde exakt 50 poäng, nytt klubbrekord på allsvensk nivå. Placeringsmässigt ett tangerat rekord; femma blev Mjällby även 2020, då som nykomling. Och med ett annat lagbygge. Fyra år är lång tid i dagens fotboll, spelare kommer och går och ibland vet nog inte ens Gud vad man får.

*. *. *

Gud i det här fallet heter Hasse Larsson. Dynamisk sportchef i Mjällby AIF. Mannen bakom den oundvikliga köp- och säljverksamheten. Boss, men samtidigt en grabb bland grabbar. Allsångsledare i omklädningsrummet efter varje vunnen match. Bonnaktig trivselspridare i sin blotta uppenbarelse. Så mycket Mjällby att han förmodligen luktar sill. Nä, det var plumpt sagt. Men det är omöjligt att föreställa sig Larsson som sportchef i någon annan klubb än just Maif. Han är Listerlandet, var det redan på den tiden han själv plöjde runt som mittfältare.

*. *. *

Jag går lite på känsla nu, hyllar möjligen Hasse Larsson för stort. Ensam är sällan stark, självklart finns det kompetens rakt igenom hela organisationen. Gedigen tränarstab med Anders Torstensson i spetsen, ungdomsakademi som kan mäta sig med storklubbarnas, en komplett palett av duktigt folk. Inklusive det jag brukar kalla Gustavssonligan. Kanske trots allt det viktigaste Mjällby har. Jesper Gustavsson och Victor Gustafson. Mittfältsgnuggare, evighetsmaskiner. Jämte Jacob Bergström det enda som återstår av laget från 2020. Ovärderliga, tack och lov osålda.

*. *. *

Jag tror smärtgränsen för Mjällby går precis där. Man kan sälja Ståhl till Djurgården, Rosengren och Rösler till MFF, Noah Persson till Schweiz; så länge Gustavsson och Gustafson finns kvar finns också själen kvar. Något att bygga kring, förebilder som underlättar för alla nya. Och kanske för Hasse Larsson att sniffa upp rätt karaktärer. Han lyckas inte alltid, det gör ingen sportchef på en fri marknad, men anmärkningsvärt ofta och då med utvecklingsbart hellre än färdigt som rättesnöre. Intressantast just nu: Gambiske anfallsfyndet Manneh, 20, om du frågar mig.

*. *. *

Detta var faktiskt tänkt som en allsvensk sammanfattning. Märker nu att det urartat i en Mjällbyhyllning. Får återkomma när - eller om - jag lyckats lugna ner mig. Konstaterar dock att MFF vann allsvenskan -24 med elva poängs marginal. Måste väl ändå vara rekord?

Annonsjournalistik i Sydis

Ser att Robin Simovic har en annons i Sydsvenskan idag. Förklädd till artikel på tidstypiskt manér. I det här fallet ett bortglömt fotbollsproffs utan kontrakt som söker nytt jobb - och därför behöver påminna om sin existens. Sydis står till tjänst, bjuder på nästan ett helt uppslag. Precis som man gör så fort en ny krog ska öppnas i Malmö. Jag säger inte att det är fel, bara annorlunda mot hur det var förr.

*. *. *

Reklam i tidningstext ansågs helt enkelt vara en dödssynd. Krogar och nöjesställen fick så vackert annonsera mot milimeterpris. Det är möjligt att ”misstag” förekom - men idag är öppna spjäll rättesnöret, Sydis har en reporter som nischat sig på presentation av alla nytillskott i Malmös restaurangvärld. Gratisreklam, inbäddad i allmän journalistik. Hur jobbsökande fotbollsproffs behandlades förr vet jag inte. Ganska stramt förmodligen. Rena PR-artiklar liknande den om Simovic har jag inget minne av.

*. *. *

Nu råkar jag gilla Robin Simovic. Har alltid gjort. Påstår heller inte att han snyltar på Sydsvenskans frikostighet. Ansvaret, om det finns något, är tidningens. Det kan också vara jag som väsnas om just ingenting. Som fastnat i det gamla. Missat det nya. Ett vanligt fenomen i min ålder, inget att skämmas  över. Men jag vidhåller förstås att själva affärsidén verkar udda: erbjuda reklamutrymme utan att ta betalt. Otänkbart på min tid, Sydis var beroende av sina annonsintäkter. Och mån om sin image.

*. *. *

Hoppas det går bra för Simovic. Artikeln har tyvärr lite drag av nödrop, tycker jag. En kille som svalnat på marknaden, som ber om en ny chans men börjar få en del emot sig. 33 fyllda, naturligt slitage efter en lång och brokig karriär. Ingen fotboll senaste halvåret, bara rehab. Belgien dessförinnan, oklart varför kontraktet bröts där. Simovic själv säger att han har sina bästa år kvar och några kritiska frågor syns inte till. Opassande i en annons, kanske?

Tyst Sverige. United States har talat.

Många fågelholkar i tv i morse. Jordskredsseger för Republikanerna i USA-valet. Donald Trump president de närmaste fyra åren. Demokraterna tillplattade, Kamala Harris överkörd. Hårda fakta för den svenska samhällseliten; i skrivande stund har jag ännu inte sett eller hört en enda positiv kommentar över resultatet. Inte ens från SD:s utrikespolitiske talesperson. Sverige är i detta avseende knappast unikt: Trump’s politiska vänkrets verkar vara begränsad till några andra ytterligheter. Putin i Ryssland, Netanyahu i Israel, Orban i Ungern, Nordkoreas diktator vad han nu heter.

*. *. *

Viktigt: Sverige har egentligen inte med själva saken att göra. USA-valet är det amerikanska folkets. Om en förkrossande majoritet röstar på Trump kan vi sucka, stöna, skriva av oss på nån blogg; resultatet kvarstår och måste respekteras. Annars blir vi som - Donald Trump 2020. Faktaförnekare, demokratiföraktare. Den här gången slapp han alla hjärnspöken. Valet blev ospännande, röstsiffrorna inbjöd aldrig till några konspirationsteorier. SVT försökte skapa något slags drama långt efter att ridån gått ner för Harris. Miljontals amerikaner valde Trump. Ligisten före juristen.

*. *. *

Katastrofalt för Demokraterna förstås. Och för Kamala Harris som presidentkandidat. Om hon inte var redo för ämbetet eller USA inte redo för henne kommer säkert att diskuteras. Kanske skrattade hon bort sina chanser? Kanske fick hon Trump att framstå som jämförelsevis seriös? En konst det med, lite som självmål i fotboll. Hursomhelst. Skönt att det är över nu, USA-valet. Snart nog skördar vi frukterna. Slut på kriget i Ukraina, ty det har Trump lovat. Fortsättning på Israels makabra vedergällningar runt om i Mellanöstern, ty det har Trump inga kända invändningar emot. Arma värld.

USA-valet känns något osvenskt…

Presidentval i USA. Om världen håller andan vet jag inte, saknar utblick och känselspröt. Men Sverige gör, det är tydligt. Svenska medier framförallt. SVT verkar vara bemannat i varenda delstat och Fyran har skickat allt man har, inklusive fotbollsoraklet Olof Lundh. Att jag själv ligger sömnlös om nätterna beror mer på ett utbrott av min förbannade förkylningsastma - men visst, oönskad tid ger utrymme för tankeverksamhet. Och då blir man plötsligt en i gänget. Rycks med, inser att Amerikas sak är även vår.

*. *. *

Republikan eller demokrat? Trump eller Harris? Gaphals eller gapskratt? Valet tycks klyva USA på mitten, dagens opinionsläge ger inte ens en fingervisning om morgondagens slutresultat. Trump har männen, Harris har kvinnorna. Så långt är mätningarna tydliga - och föga förvånande. En ärkeknöl vinner sällan kvinnliga sympatier. Å andra sidan: ju större population desto fler knäppgökar. Trump vann 2016 och kan säkert göra det igen. Obs, skriver jag elakheter beror det på min etnicitet. Som svensk går det liksom inte att ta in Trump; män av hans sort finns nog, men inte i politiken. Det närmaste vi kommit var väl Bert Karlsson - som vid en jämförelse ändå framstår som oförarglig mysfarbror.

*  *  *

Det borde inte gå att förlora mot Donald Trump. Så skrev jag bestämt redan 2016. Och bortsåg från det självklara: Sverige finns här, USA finns ovan där. Människor är inte exakt likadana. Det amerikanskt korrekta skiljer sig från det svenska korrekta. Det politiska systemet är annorlunda, synen på värdigt ledarskap inte tillnärmelsevis samma. Om så vore hade Hillary Clinton vunnit -16 - och Kamala Harris varit skyhög favorit nu, åtta år senare. Istället jämnt, ovisst, mycket som talar för en andra Trumpperiod på presidentposten. Om inte, den gamla vanliga anklagelseakten: riggad röstning, stulet val, eventuellt en ny stormning av Capitolium. Noll respekt för demokratin. Trump som Trump.

*  *  *

Som de allra flesta svenskar - minus SD:s väljarbas - hoppas jag alltså på Harris. Mest för att precis vem som helst känns som ett bättre alternativ än Trump. Kan dock inte påstå att jag är stormförtjust i henne. För mycket Amerika. Vinka, showa, fejka publikkontakt; såna saker. Och så detta vettlösa gapskrattande hela tiden. Harris ser ut att vara konstant skrattnödig. Lite märkligt, givet det ämbete hon kandiderar för. Men med det sagt: vinner hon kommer även jag att skratta.

Kvalfyllda tider - men tack och farväl till Kalmar

Avgjort. Kalmar FF får lämna allsvenskan. Dagens resultat slog undan benen på laget som alltid haft en vrå av mitt rymliga fotbollshjärta. Trist men inte oväntat. KFF har saknat stabilitet genom säsongen. Sett bra ut alltför sporadiskt, konsekvent fallit tillbaka i torftiga prestationer. Ojämn kvalité, bärande spelare som passerat zenit, tränarbyte utan effekt; nedflyttning låg så att säga i farans riktning. Desto mer ovisst kring kvalstrecket: fyra lag i farozonen, såvida Norrköping inte slår AIK i morgon. Då blir det tre kvar. Halmstad (trots dagens seger mot Djurgården), Göteborg, Värnamo.

*  *  *

Tippa känns omöjligt. De inblandade lagen har likvärdigt motstånd i slutomgången. Halmstad möter AIK borta. Göteborg ska till Hällevik. Norrköping, om dom är kvar i klistret, har också bortamatch - mot Djurgården. Bara Värnamo har hemmamatch, gästas av Elfsborg. Svårt på pappret för alla - under normala omständigheter. Vilket det inte blir här. Vill t ex Elfsborg jobba livet av sig för att i bästa fall bli femma i allsvenskan 2024? Kan Mjällby mobilisera sedvanlig glöd mot ett Göteborg som kanske måste vinna? Vad har Stockholmslagen att spela för? Är det sant som det sägs att motivation slår klass?

*. *. *

Oavsett ska man nog inte överdramatisera frågan. Lag 14 från allsvenskan bör klara lag 3 från superettan i ett kval. Brukar göra det, om jag inte missminner mig. Men IFK Göteborg mot Landskrona BoIS vore onekligen ett kul möte. Inget tips som sagt. Mer ett exempel på hur det kan bli. På söndag vet vi.

*. *. *

När jag såg MFF:s startelva mot Hammarby tänkte jag: provocerande. Nu går du för långt, Henrik Rydström. Skicka ut ett halvt juniorlag bara för att guldet är säkrat. Ge bort matchen, såra tredje part. I halvtid satt jag där med lök på laxen: 2-0 Hammarby, ett MFF som helt enkelt inte räckte till. Men. Döm om min uppriktiga förvåning - och motvilliga beundran. MFF kom igen! Utan spelarbyten men med nyvunnen stolthet och ett jävlaranamma som nog chockade Hammarby. 1-2 Zätterström, 2-2 Bolin. Två av alla ungtuppar i laget, Bolin förstås så nära ordinarie man kan bli i överflödets MFF. 

*. *. *

Poängen som sådan behövdes inte, ändå kändes den viktig. Säkert för Rydström som ansvarig tränare och för spelarna han gav förtroende - men också för oss som håller allsvenskan högt och tvivlade på MFF:s inställning i det här fallet. Med facit i hand blev ju 2-2 ett betänkligt resultat för - Hammarby. Näst bäst i serien men inte bra nog för att stänga en match mot mästarlagets inventeringselva. Han hade ju onekligen grävt djupt, Rydström. Makolli, Skogmar, Loukili från start. Lewicki inbytt för säsongsdebut. Bortglömda anfallslöftet Gudhjonsen likaså i slutskedet. Ropen skalla - speltid åt alla, lite så.

🤒 Mellan ansedd och avskydd 🚭

När jag var ung skulle alla göra det. Eller åtminstone pröva på. Annars var man vad man minst av allt ville vara i tonåren. En fegis. Mes. Torrboll. Priset var dessutom överkomligt, även för en lymmel med blygsam veckopeng: runt 2:50 för ett paket, 12 öre om man köpte dom styckevis. Göra och pröva på vaddå, undrar du förstås. Göka? Samma paketpris kanske, inte vet jag. Men fel svar. Röka handlar det om. Sånt som alla riktiga karlar mellan 12 och 72 gjorde förr i tiden. Vissa frimodiga damer också. Det ansågs inte fult att röka, snarare fint. Inte dumt, snarare smart. Med en cigg i mungipan var man som stjärnorna på filmduken. Eller som far sin bakom bilratten. Vuxen halsblosset liksom. Inne i matchen.

*. *. *

Men nu ska jag inte sitta här och skönmåla historien. Det fanns kloka ungdomar också på 50-talet. Sådana som stod emot trycket. Eller i vart fall slutade i tid. Som hade det där mystiska som kallas karaktär. Och fick skit för det, av oss som trodde vi ägde världen. Pinsamt då, preskriberat idag. Själv fastnade jag i ett livslångt bruk. Ja, bruk. Inte missbruk. Jag har aldrig kedjerökt, aldrig tagit ett bloss före frukost. Okej, reservation för enstaka avvikelser. Känner att jag nog skulle klara att fimpa för gott - men vill inte. Är för dum, för gammal, möjligen lite för rädd också; sluta nu? Vid 79? Hur skulle kroppen reagera på det? Uteslutande positivt? Tvivlar. Saknar lust att experimentera. Fortsätter med mina tio om dan…

*  *  *

…trots de satans prishöjningarna. Den senaste just idag, därav denna partsinlaga. Till ingen som helst nytta, jag vet. Rökarnas tid var den jag precis beskrivit - här och nu är vi en typ av avskräde. Övervintrade stinkbomber. Lovligt villebråd. Jag tar det, beklagar mig inte. Unnar renlevnadsmänniskorna rökfria miljöer, går gärna undan för deras skull. Skriver alltså inte detta i protest eller som något slags upprop, mer som ett muspip över utvecklingen. Läste någonstans att om cigarettpriset följt konsumentindex (prisutvecklingen) borde ett paket idag kosta cirka 35 kronor. Det gör det inte. Vissa av de vanligaste märkena kostar från och med nu 85. Tobaksskatten känner inga skamgränser, har inget tak.

*  *. *

Jag förstår att Pappa Staten behöver våra pengar. Och vad är lättare än att skjuta en straff i öppet mål? Lite så har det blivit: kläm åt stinkbomberna bara, det finns ändå inte en jävel som försvarar dem. Just nu råkar det vara SD-regeringen som klämmer men jakten på rökarna skär över alla partilinjer, samsynen just här är smått fascinerande. Någon politruk, har glömt vilken, ondgjorde sig förresten över att Sverige fortfarande är billigast i Norden vad gäller cigg. Lät som ett hot om mer. Eller löfte, snarare. I Norge t ex kostar visst ett paket runt 150 spänn. Norrbaggarna har förvisso löner därefter men va’fan, hårda tag är tidens melodi. Fast inte mot snusarna; där sänks skatten. Rejält. Kul för dem, man ska inte va’ missunnsam.

*. *. *

Hit kommen känner jag nästan för att radera inlägget. Svindyra cigaretter är väl vad vi förtjänar, vi som vägrat lägga av. Och som problem betraktat är det ju närmast försumbart. Krig är värre. USA-val likaså, givet åtminstone den ene presidentkandidaten. Världen som sådan känns helt klart farligare än rökning. Vissa världsledare betydligt ruggigare än en genomsnittlig rökare. Kanske det dom hade behövt: ta sig ett bloss, coola ner, blåsa ringar för freden. Men okej, nu publicerar jag. Trots allt. Alltid roar det nån. Eller retar.

Knall, fall, känslosvall…

I trappan ett avgrundsvrål. Nere på gården ett primalskrik. Runt om i kvarteret jubel i olika tonarter. Fotboll väcker känslor, allsvenskt guld väcker sovande barn. Tänker jag såhär dan efter Dan. Alla älskar kanske inte MFF men många nock för att det ska höras. Gärna för mig; Elinegård behöver mer glädje, inte mindre. Kompakt tystnad kan man få på kyrkogården alldeles intill - och det är inte heller fel, jag går själv dit då och då för att möta den sidan av verkligheten. Nyttig kontrast till fotbollen, kan jag känna.

*. *. *

En annan kontrast till fotboll är handboll. Tro mig. Jag brukar gå på HK Malmös matcher och har fortfarande inte sett så mycket som en tändsticka på läktaren. Ingen rök, ingen eld. Okej, inga tifon heller. Och nästan ingen publik. Märkligt hur boll med fötter kan beröra så mycket mer än boll med händer. Den dan jag hör ett primalskrik kopplat till HK Malmö är det nog läge att göra något slags orosanmälan. Liten risk förstås: handboll visas inte i allemans-tv, den känslosamme måste uppsöka Baltiska hallen och avgrundsvråla på plats.

*. *. *

Det är något med just fotbollen som försätter folk i extas. Mig också, fast nuförtiden mest när Mjällby är part i målet. Och nej, jag tror inte för ett ögonblick att det var uteslutande huliganer som stormade planen för att hylla MFF igår kväll. Snarare fredligt sinnade och fullt normala människor, förlorade i stundens lyckorus. Samma med alla som glömde volymknappen här ute på Elinegård. Små barn vaknar förresten inte så lätt, vill jag minnas. Och gör dom så somnar dom om. För att en vacker dag ta över stafettpinnen och säkra vrålets fortlevnad.

⚽️ Malmö FF. Igen. 🏆

MFF-IFK Göteborg 2-1. Å’snackat, som man säger i Skåne när verkligheten slukat alla om och men. MFF tar det allsvenska guldet. Igen. Det har hänt 23 gånger förr. Ja, egentligen 26 men tre går bort pga idén om SM-slutspel under några år på 1980-talet. Hursomhelst. Allsvenskan fyller ju jämnt 100 så MFF vinner den ungefär vart fjärde år. På den här sidan millennieskiftet nästan vartannat år (tio guld totalt). Bedövande statistik förstås. Smått förbluffande särklass. 

*. *. *

Allt kan ju inte förklaras med överlägsna resurser gentemot konkurrenterna. Pengar spelar inte fotboll. Lag måste byggas, individer anpassas i systemet. Ingenting är statiskt: tränare kommer och går, spelare säljs och spelare köps. Rikedom underlättar jobbet, absolut. Tillåter en organisation utöver det vanliga. Ger marginaler även för misslyckade värvningar - jodå, MFF har gjort flera. Men ikväll var det en av de lyckade som tog huvudrollen: Taha Ali. Inbytt direkt efter paus vid underläge 0-1 och mannen som nästan på egen hand förändrade matchbilden.

*. *. *

Ali gjorde 1-1-målet. Ali spelade fram Hugo Bolin till 2-1. Ali utmanade Göteborgsförsvaret precis hela tiden. En formidabel halvlek av MFF:s ödmjukaste spelare. I tv-intervjun efteråt tackade han Gud först av allt. Sedan klubben. Inget om sin egen insats i matchen eller om sin roll i Rydströms lagbygge: inhoppare mer än startspelare. Fin kille, Ali. Ovanlig som spelartyp, ovanlig som person i ett sammanhang där stort ego ofta räknas som en plusfaktor. Bolin blev förresten också inbytt, så bingo för tränare Rydström därvidlag. Eller om det var ren tur.

*. *. *

Skönt att det - såvitt jag vet - blev skandalfritt på läktarna. Rök, dimma och taskig tv-bild får man ta numera, här dessbättre i kortvariga sekvenser. Vad gäller det fotbollsmässiga hoppas jag Pontus Jansson får vila resterande två matcher. Med guldet säkrat bör det väl gå. Jansson var i mina ögon bäst ikväll igen - men tog också stryk ikväll igen. Onyttigt mycket stryk. Mot huvudet, inte minst. En man som han ligger inte i gräset utan anledning. Därmed inget sagt om ojustheter från Göteborgs sida; Jansson har den spelstil han har, undviker liksom inga dueller.

*. *. *

Avslutningsvis hoppas jag att Pena slipper få en förnedrings-1:a i Sydsvenskans betygsättning. Risken finns. Pena råkade nämligen dratta omkull vilket bäddade för Göteborgs ledningsmål. Olyckor av det slaget brukar ge underkänt, oavsett prestationer i övrigt. Fast kanske inte den här gången. MFF tog ju guld och då borde allt vara förlåtet även i Sydis. Själv tycker jag Pena varit en av MFF:s bättre värvningar genom åren. En riktig klassspelare. Svår att ersätta om han nu flyttar hem till Peru, som det sägs. Men oj, där glömde jag bestämt MFF:s rikedom.

Hur gör fansen vid kryss?

Ponera att MFF spelar oavgjort mot Göteborg på måndag kväll. Det skulle betyda serieledning med sex poäng före Hammarby när just sex poäng återstår att spela om. Dessutom plus 16 i målskillnad. Hur gör fansen då? Stormar planen för att fira guld? Och i så fall, hur förhåller sig spelarna? Firar med? Flyr in i omklädningsrummet för att slippa? Lurigt läge. Klart fast ändå inte. 99 procent men inte 100. Jag hoppas fansen besinnar sig, fira efter ett kryss vore att utmana ödet men också det där som kallas vett & etikett. Om nu vett & etikett finns i dagens fotboll.

*. *. *

Ska bli intressant att se hur MFF tacklar matchen på måndag. Om modet trumfar ängsligheten. Om man spelar för att vinna eller för att inte förlora. Gratis lär man inte kunna säkra guldet: Göteborg är illa ute och kommer garanterat att sälja sig dyrt. Det kan låsa sig. Det kan skita sig. Som mot Västerås senast, där MFF försökte gneta hem en 1-0-seger men misslyckades kapitalt. I näst sista omgången möts så Hammarby och MFF. Varpå Hammarby avslutar mot degraderade Västerås och MFF mot oberäkneliga BP. Ponera…nej, slut på spekulationerna. Självklart talar allt fortfarande för MFF.

*. *. *

Aldrig har jag blivit så glad åt ett 1-1-mål som idag. Mjällby gjorde det - i 99e minuten. Direkt efter var matchen mot Gais slut. Poängräddaren hette Arvid Brorsson. Mittback, sällan målskytt. Jättekul att just han nickade till sig huvudrollen. Personlig revansch liksom; det var Brorsson som tappade duellen som föregick baklängesmålet. Gais fick sin målvakt utvisad, spelade med tio man sista halvtimman. Gjorde det svårt för Mjällby, hade i ärlighetens namn förtjänat segern. Men sur blev jag alltså inte över Mjällbys kvittering. Hoppas grannarna var ute på höstpromenad, mitt jubelvrål nådde rätt obehagliga höjder.

*. *. *

Nästan lika glad blev jag över Kalmars 2-1-seger borta mot BP. Som jag skrev härförleden: jag gillar Kalmar, vill inte att laget ska åka ur. Med dagens trepoängare ljusnar läget något. Från nästan hopplöst till fortsatt ansträngt men långtifrån omöjligt. Sättet Kalmar vann på var säkert stärkande: två mål sista fem när förlusten såg ut att bli ett faktum. Avgörandet magnifikt med Islamovic dubbelt delaktig. Först i upprinnelsen till läget, sedan som iskall avslutare. Ett riktigt vackert fotbollsmål. Tillika Islamovic’s elfte för säsongen, en bra siffra givet lagets placering i tabellen.

Respekt, HK Malmö

Handbollskväll i Baltiska hallen - och man vet vad man får. Ett HK Malmö som ofta vinner och aldrig viker ner sig utan kamp. En norrman vid namn Grötta som är så bra att han gör hela laget bättre. En Hampus Nygren som är så tänd att han osar svavel redan under uppvärmningen. Glest besatta läktare får man också. Igår runt 500 åskådare. Spridda skurar, skulle nog en meteorolog ha sagt.

*. *. *

Det var HKM mot Skånela i ligan, en mitt-i-veckan-match utan föregående trycksvärta i media. Som vanligt. Handboll och Malmö är och förblir en oförenlig kombo, matcherna en lockelse för de sista entusiasterna. Företrädesvis män i övre pensionsåldern. Jag är en av dem - och ser med blandade känslor på läget. Förbannat skönt att slippa trängas, förbannat trist att det ekar i lokalen. Jag tycker HK Malmö förtjänar mer. Att även handbollen i stort förtjänar mer.

*. *. *

HKM ”städade undan” Skånela, 29-25. Gjorde det man är bra på: vinna när man bör vinna, inte ge bort något i onödan. En styrka som möjligen kan ta laget till slutspel - men i alla fall bort från den av mig befarade bottenstriden. Jag gillar detta nya, lite stjärnfattiga, HK Malmö skarpt. Har nästan glömt Blickhammar, Awad, Tumba, Magnus P och allt vad de heter, alla gamla favoriter som lämnat. Den ende jag fortfarande kan sakna är the one & only Pecikoza.

*. *. *

Truls Grötta är det närmaste ”stjärna” man kommer i dagens HK Malmö. Utmärkt playmaker, en av ligans bättre. Dessutom effektiv i det egna skyttet. Åtta mål igår, fyra per halvlek. Runt sig har han många unga, några av dem kanske framtida stjärnor. Som t ex speedkulan på vänstersex, Felix Montebovi. 18 år, snart 19. Killen gjorde sex mål på en kvart under HKM-rycket som vände 17-19 till 27-20. Kontringar, någon straff, något kantavslut; Montebovi’s flow blev matchens show.

*. *. *

Framförallt tänker jag dock på högernian Malte Månsson. Också han 18 år ung, fast nyss fyllda. Hörde att min bänkgranne satt och muttrade om likheter med Gidsel, dansk världsspelare i samma position. Stora ord förstås, just nu för stora. Malte Månsson har talangen, modet, stegisättningarna. Men vad han naturligt nog fattas är kilon. Muskelmassa, fysisk styrka. Den dan det problemet är åtgärdat kan HK Malmö ha en fixstjärna till försäljning.

Simsala…Saarenpää - HIF har läget!

Superettan i fotboll. Tre omgångar kvar, Degerfors nästan klart för allsvensk comeback. Men på andraplatsen just nu, den som också ger direktuppflyttning: Helsingborgs IF. Samma HIF som var nära att åka ur superettan i fjol. Samma HIF som en gång kallades mjölkkossa pga ovanligt feta publikintäkter var man än drog fram. Och samma HIF som på senare år mest utmärkt sig för att kicka tränare. En klassiker i svensk fotboll med höga berg och djupa dalar insprängt i DNA:t. Vad har hänt? Vet inte, saknar inblick. Men en gissning: äntligen har HIF landat rätt i tränarfrågan.

*. *. *

Kleber Saarenpää är namnet. Kom från Brage inför säsongen. Har själv spelat allsvensk fotboll i flera klubbar, Hammarby senast. Back, försvarsklippa. Elva landskamper på cv:t. Ganska lågprofilerad som tränare. Inte den yviga eller gapiga sorten. Tvärtom. Utstrålar Saarenpää något så är det lugn. Förmedlar han något ser det ut att vara trygghet. Precis vad HIF behövde efter alla år av turbulens, vill jag tro. En nystart utan press och stress - och utan spektakulära spelarköp. Saarenpää’s HIF är ungt och utvecklingsbart, delvis hemvävt, som lag det minst namnkunniga på länge.

*. *. *

Om man är moget för allsvenskan? Tveksamt. Förmodligen inte. HIF ligger förvisso tvåa men inte helt och hållet på egen styrka. Andras svaghet har spelat Helsingborgs stolthet i händerna. Öster såväl som Landskrona förlorade senast, båda på ett hårresande sätt. HIF fick chansen att gå förbi - och tog den. Kanske är årets superetta lite sämre än normalt på toppen, serien som sådan i vilket fall jämnare. Oavsett är HIF en sensation. Ingen - inte ens klubben väl? - såg en toppstrid komma redan i år. Inledningen var också stabilt halvknackig. Tabellklättringen dröjde, smögs liksom igång.

*. *. *

Spännande avslutning väntar nu i superettan. HIF har läget, men kanske tuffaste restprogrammet. Två bortamatcher närmast. En ynka poäng tillgodo på Öster och Landskrona, fyra på Sandviken som man möter stundande lördag. Håller tummarna för Saarenpää’s gäng, har haft ett gott öga till HIF ända sedan Helsingborg stavades Hälsingborg och fiskade i ”mina” vatten. Bror Karlsson från Karlshamn. Sigge Löfgren från Ronneby. Arne Friberg från Olofström. Nils-Arne Svensson från Kallinge. Stig Hallberg, målvaktsfantomen från Svängsta. Alla nappade på HIF-kroken…

*. *. *

…och då har jag inte nämnt pojkarna från min vrå av Småland. Som 60-talsikonen Roland Olsson, alias Konjak. Eller tränaren bakom HIF:s senaste allsvenska guld 2011. Just det, Oskarshamnssonen Conny Karlsson. Konjak kom från Mönsterås som i förhållande till Oskarshamn är ungefär som Rydebäck till Helsingborg. Samma härad typ. Slutligen, apropå klassikerklubbar. Såg länsderbyt Degerfors-Örebro igår. Folkligt, fredligt, fascinerande. Visst, en del eld men inga illdåd. Örebro vände i slutet, vann 2-1. Till närmast sydländska scener. Seriöst: vad vore livet utan fotboll?

I linjen mellan lidande och lidelse

Kalmar FF-Mjällby 0-3. Taskigt Mjällby. Vinna när det inte behövs, putta Kalmar över det allsvenska stupet. Om jag skojar? Inte jättemycket. Just igår hade jag stått ut med lite välgörenhet från mitt favoritlags sida. Jag vill helt enkelt inte att Kalmar ska åka ut. Av nostalgiska skäl - men även rent geografiska. Kalmar ligger ju där det ligger: mittemellan staden där jag föddes och staden där jag växte upp. Karlskrona respektive Oskarshamn. I Kalmar såg jag också min första allsvenska fotbollsmatch. 1953, liggande bakom ena målet på dåvarande arenan Fredrikskans. KFF-AIK 3-1, minns det som i förgår.

*. *. *

Det förflutna har lämnat spår av något slags sympati, särskilt kännbar nu när Kalmar FF befinner sig i kris. Förlusten mot Mjällby kan ha varit nådastöten. Halmstrån återstår, allt talar för degradering. Men slut på medlidandet - jag ska inte göra mig finare än jag är. Självklart jublade jag över Mjällbys seger, möjligen bara mer dämpat än normalt. Utom vid Manneh’s 3-0-mål. Hans första i allsvenskan och herre min skapare vilken fullträff! Årets mål, går inte att överträffa. Där skrek jag rätt ut. Glömde min ålder och värdighet. Glömde tycka synd om Kalmar. Gladdes desto mer med en fotbollskille från Gambia som lever sin dröm på Listerlandet, av alla platser på jorden.

*. *. *

Han har ju fått sina chanser under debutåret i Mjällby, Manneh. Dock suttit bänk en del, dessutom varit skadad. Tagit steg successivt, blandat högt och lågt när han kommit in. Sett och lärt, blivit startspelare först i höst. Anfallare, nyss fyllda 20. Mycket i sig, som man säger om fotbollstalanger som sticker ut. Men mållös i allsvenskan fram till igår. Det gick att ta på hans lycka, hans befrielse över islossningen. Manneh kommer säkert att göra fler mål i sin karriär - men aldrig ett som detta. Fick f ö en olustig känsla att han kan vara nästa MFF-köp från Mjällby. Och då på utvecklingspotentialen i stort, enstaka drömmål kan trots allt alla göra. Okej, nästan alla. En gång i livet liksom.

*. *. *

I Stockholm slocknade ljuset pga kortslutning i mänskliga hjärnor. Derbyt Hammarby-Djurgården avbröts med kvarten kvar. Återupptas tydligen idag, men då utan publik. Hur svårt kan det vara att införa totalförbud mot alla former av pyromani på allsvenska fotbollsarenor? Visitationszoner i anslutning till insläppen? Hur länge ska meningslösa fördömanden behöva upprepas till ingen nytta? Till 08-buset: sjung utav bara helvete, som normala supporters. Bua, bräk, vissla, vråla. Stoltsera med era fantastiska tifon. Men ge faan i elden. Det enda ni bränner är ert eget anseende. Kom upp med lite fotbollsintresse. Fatta att inget lag, inte ens ert, vinner precis hela tiden. Lär er förlora, puckon.

*. *. *

Störigt i sammanhanget är också tjafset om ”supporterkultur”. Alla mer eller mindre berörda använder ordet och får det att låta nästan som en ursäkt; klubbar, sportkrönikörer, polismyndighet, själve justitieministern. Förlåt men när blev sabotage och skadegörelse kultur? Huliganterror en kulturyttring? Platser som Värnamo och Hällevik exempel på kulturellt armod? Där stoppas inga matcher pga pyromani. Bara i storstan, särskilt den största. Om derbyt: Hammarby lär vinna, ledde 2-0 vid avbrottet. Smålurigt för MFF. Som har Göteborg närmast på programmet men därefter just Hammarby borta. Två förluster och guldstriden lever in i sista omgången. Långsökt scenario? Kanske. Återstår att se.

Den svåra konsten att knyta en säck…

Västerås-MFF 1-1. Såg jag i syne? Nej det gjorde jag inte. Allsvenskans jumbolag var bättre än allsvenskans topplag. Sensationellt? Föga. Jag hade bara glömt att fotboll kan vara precis såhär: ologisk i enstaka matcher men aldrig genom en hel serie. Därför åker Västerås ur och därför tar MFF guldet - trots allt. Dock inte idag, snopet nog för de tusentals Malmösupporters som tagit sig till Västerås för att fira. MFF kom undan med 1-1, det var i alla fall min känsla direkt efter slutsignal.

*. *. *

MFF kom dessutom undan en straff som såg solklar ut. Visst händer det att anfallare söker ett ben att falla över - och ibland lyckas dupera domaren. Men inte här; Busanello’s fällning av Diabate var så att säga aktiv handling. Obegripligt att signalen uteblev. I det läget ledde MFF 1-0. Hade guldet, spelade därefter. Knappt alls, mest mot klockan. Nonchalant på ytan, ängsligt innerst inne. Och då återstod mer än halva matchen. MFF försökte helt enkelt fega hem segern, hålla undan på försvarsstyrka.

*. *. *

Min beundran för Västerås. Akterseglat i botten, men allt annat än uppgivet. Vilket MFF möjligen hade inbillat sig. Det behövs så lite för att styrkeförhållanden ska jämnas ut. Matchens betydelse. Dagsform, anspänningsnivå. Där tycktes Västerås ligga alldeles rätt. MFF mera märkt av omständigheterna; på mittfältet inte minst. Pena saknades, Berg Johnsen kan ha gjort sin sämsta match för säsongen. Och när A C gick ut efter en timme återstod i princip ingenting av den viktigaste lagdelen.

*. *. *

Nu låter det kanske som jag håller på att beskriva ett fiasko. Så för ordningens skull, åter till verkligheten. I morgon kan MFF-guldet bli klart. Kryss i Stockholmsderbyt Hammarby-Djurgården skingrar alla tvivel. Och i annat fall har MFF tre matcher på sig att ta den ynka poäng som fattas. Bör gå, även med frossa och kramp.

Intressant om immun partiledare

Jag brukar kolla på Politikbyrån i SvT. Ett halvtimmesprogram om onsdagar, nog så intressant för alla som fascineras eller förfasas över olika aktualiteter i inrikespolitiken. En panel, utbytbar från gång till annan men alltid med tre proffstyckare, analyserar och spekulerar - och tonen är lättsam, seriös utan att bli gravallvarlig. Igår handlade det om SD. Eller snarare om Jimmie Åkesson. Partiledare sen snart 20 år, såtillvida unik. Övriga sju riksdagspartier har under samma tid tillsammans avverkat 49 ledare. SD sticker ut i alla avseenden, även detta.

*. *. *

Rubriken på gårdagens program var alltså ”Vad vore SD utan Jimmie”? Svaret uteblev men antydningarna tolkade jag som samstämmiga: SD utan Jimmie vore SD. Samma politik, samma allt. Och kronprinsar finns, någon eller några av dem har redan framskjutna positioner i partiet. Ingen, inte ens Jimmie Åkesson, är oersättlig. Här och nu - och för överskådlig tid - har han dock närmast gudastatus i SD. Tydliggjort genom privilegier som ingen annan partiledare är i närheten av. Närvaro i riksdagen t ex. Förvisso ingen lagstadgad plikt, mer en fråga om moral. Politikbyrån kunde avslöja att Jimmie Åkesson har en 92-procentig frånvaro. Tvåan på listan hade visst runt 50, flertalet betydligt lägre.

*. *. *

SD-ledaren är helt enkelt en jävel på att delegera. Andra gör grovjobbet, partiapparaten är numera späckad av dugliga flitmyror. Själv tar han rollen som ansiktet utåt. Tv-debatter, officiella anföranden, intervjuer i media etc; där är Åkesson på tårna och dessutom som bäst. Om man med bäst menar att vara som en gås. Låta vattnet rinna av, gå oskadd eller till och med stärkt ur alla skandaler. Jimmie Åkesson är en mästare på detta. Hårt prövad och väl tränad. Immun liksom. Han har sina 20 procent, oavsett vem han bjuder in till sitt bröllop. Inga problem så länge det inte är en muslim. Han har halva LO-kollektivet, oavsett skattelättnader till det etablissemang han själv företräder. Inga problem så länge rösträtten är fri.

Svensk modell i ny skrud

Estland-Sverige 0-3. Tänk vad ett förbundskaptensbyte kan göra. Plötsligt spelar Sverige en helt annan fotboll än man gjorde under Janne Andersson. Så mycket rakare, så mycket snabbare. Och så mycket roligare att titta på. Märkligt. Till viss del är det ändå samma spelare; Kulusevski, Gyökeres, Sema, Hien och rätt många fler (inkl några just nu skadade) fanns med även på Anderssons tid. Tomasson har inte direkt revolutionerat truppen, det nya ligger mer i själva spelidén. Om den håller mot de bättre lagen återstår att se - men såhär långt i Nations League Grupp C: lovande, minst sagt.

*. *. *

Fingertoppskänsla verkar han ha också, Tomasson. Den här gången lät han Sebastian Nanasi starta - och det blev ju lyckat. Nanasi gjorde 1-0-målet som förlöste Sverige ur en inledande kramp. Och pågen var inte färdig där: lite senare fixade han 2-0. Snacka om succédebut i tävlingssammanhang. Nanasi var bra även spelmässigt. Kreativ, framåtlutad, delaktig i många fyndiga kombinationer. Fast allra bäst i mina ögon var Ken Sema. Den ende i laget som passerat 30 - men hungrig som en pojk. Sema tycks älska att spela i blågult. Löper upp och ner längs vänsterkanten. Vinner bollar, slår inlägg, tar liksom aldrig slut.

*  *  *

Sverige var - bortsett från första 20 - förkrossande överlägset. Därmed kom backlinjen i stort sett undan, Estland hade i princip ingenting. Men jag gillar Hien. Anar drag av en försvarsgeneral. Frågan är bara vem eller vilka som ska komplettera honom. Löser Tomasson även den gåtan ska jag sluta gnälla över utebliven speltid för Hugo Larsson. Nej, jag säger inte startelvan längre. Konkurrensen är tuff: Ayari rena fyndet, Saletros viktig för balansen. Nanasi, Karlström, Cajuste, Svanberg; Hugo L slåss med många om den återstående platsen, jag fattar. Men tiominutersinhopp som igår? Lite som en ful eftersläng. Dumt.

Ljusglimtar från handbollsmörkret

Lite handboll. Sporten som knappt finns längre, höll jag på att skriva. Riktigt så illa är det inte. Taskig trend dock. Inga matcher i normal-tv, allt glesare mellan raderna i min morgontidning. En liga som lunkar på mot det enda av egentlig betydelse: slutspelet framåt våren. Publik som uteblir även vid fri entré. Men. Detta gäller läget i Malmö. På andra platser kan jag tänka mig att intresset för handbollens grundserie åtminstone är fesljummet, i något fall kanske stekhett. Karlskrona särskilt; HFK har inlett ligaspelet sensationellt starkt, säljer ut sina hemmamatcher av bara farten.

*. *. *

Kristianstad däremot. Fortfarande publikbäst,  men långtifrån forna höjder. Nyhetens behag är över, de yvigaste satsningarna ett minne blott. Ekonomin ansträngd. Och laget ett bland andra i ligan, ingen given framgångsmaskin. Tre raka förluster nu, senast mot Hallby. Tuff start för nye tränaren Anders Hallberg, rekryterad just därifrån. Alltid vanskligt att byta klubb; i den ena allt att vinna, i den andra allt att förlora.

*. *. *

Ystads inledning. Grym. Sex matcher, sex segrar. Med ett lag som på pappret är sämre än fjolårets. Man ska nog inte bry sig så mycket om papper. Mer om vad som händer på planen, om balansen i det befintliga. Och då talar ju resultaten - såhär långt - för att YIF faktiskt är förbättrat. Om nu inte ligan som sådan blivit sämre?

*  *  *

36-43. Se där slutresultatet mellan Amo och Sävehof. Låter som lagen ersatt målvakterna med var sin frottéhandduk hängande på ribban. Amo kanske en våtservett? Seriöst: när jag växte upp krävdes det tre handbollsmatcher för att komma upp i sådana målsiffror. Då fick man å andra sidan gå och spela, springa var knappt uppfunnet.

*. *. *

Andreas Nilsson, alias Stycket. Vad sysslade den mannen med i lördags? Efter att ha studerat matchprotokollet från mötet Önnered-Guif kan jag inte låta bli att undra. Stycket gjorde förvisso tre mål - men på tio försök. Sju bomskott alltså. Inte värdigt den mittsexa som en gång kallades Mr 100 procent. Önnered vann trots allt matchen med uddamålet, stackars Guif står kvar på en ynka poäng. Riskerar den anrika Eskilstunaklubben nedflyttning? Tror inte det. Såg ju OV Helsingborg i Malmö. Ingen vacker syn.

*  *  *

Det är en sak att förlora, men att närmast demonstrativt låta siffrorna skena iväg till 23-36 är inte okej. För många gamnackar i OV-laget. För lite karaktär. För lite elitidrott. För lite allt; målvaktsspel inte minst. Låt vara att just den rollen måste vara otacksam bakom ett försvar som inte finns. Respekt HK Malmö som tar varje match på allvar - och därför kan besegra eller till och med utklassa lag som inte gör det. OV hade mått bra av en Hampus Nygren, HK:s brinnande evighetsmaskin. Inte ligans störste handbollsartist men en jävel på att alltid kriga. Ovärderlig som föredöme.

*  *  *

I serien närmast under ligan, allsvenskan, följer jag IFK Karlskronas öden och äventyr. Måttligt roande givet alla minnen från fornstora dar. IFK är tvåa i ”staun” numera, smyger i HFK:s skugga. Har historiken på sin sida, glesnande led av anhängare, inget mer. Karlskrona är inte stort nock för två publiklag - och då väljer handbollsvännerna det bästa här och nu, inte det bästa där och då. Men IFK kämpar på, har nått allsvenskan den mödosamma vägen och klarat sig kvar de två första åren. Bra gjort. Den här säsongen kan bli tuffare: brakförlust mot Tumba igår, bara tre inspelade poäng på sex matcher.

*. *. *

Allsvenskan är f ö något av handbollens elefantkyrkogård; Drott ligger där, Lugi likaså. RIK i fjol. Idel ädel adel; IFK Karlskrona är i gammalt celebert sällskap. Med variabler i hälsotillståndet förstås. I Lugis fall skröpligt. Beklämmande resultat hittills, brant uppförsbacke i det planerade (?) snabbspåret till ligacomeback. Lugi får passa sig så man inte gör en RIK: faller fritt genom divisionerna, landar med en duns på bakgården. Och vaknar upp i skuggan av H43. Kunde det ske i Karlskrona kan det ske i Lund.