Inte ofta man får kämpa med tårarna pga tidningsläsning till morgonkaffet. Men igår hände det. Anledningen var Kenan Habul’s personliga krönika i Sydsvenskan. Den handlade om krigets fasor. Dels de han själv upplevde som barn i det forna Jugoslavien. Dels de han nu tvingas bevittna på håll som journalist i Sverige: massakern i Gaza, Israels så kallade självförsvar mot Hamas. Likheterna i det urskiljningslösa dödandet. Skräcken, sorgen. Och frågorna som gnager i gemene man/kvinna. Varför? Hur kan det ske? Var finns förståndet? Kärleken som trumfar hatet? Respekten för barnen?
*. *. *
Kenan Habul sätter ord på det ofattbara. Räds inte antisemitkortet, som många andra i den svenska offentligheten. På politisk nivå, inte minst. Som om Israel inte skulle gå att kritisera utan att hela det judiska folket skuldbeläggs. Som om mörk historia gav evigt alibi. Habul vågar där politikerna fegar, berättar osminkat ur egen erfarenhet. Döljer inte sin djupa förtvivlan; Mellanösternkriget går in på andra året, Israel kommer undan. Inga sanktioner, inget brutet handelsutbyte, ingenting som stör facit. 43 000 döda hittills, tusentals barn. Gaza sönderbombat. Hur länge varar ett självförsvar, undrar Habul. Ja, säkert alltfler med honom. Svaret är nog ganska givet: så länge USA och EU tillåter.
*. *. *
Kenan Habul skriver som människa, pappa, själv krigsbarn från 1990-talets Bosnien. Oerhört drabbande läsning. Inget ställningstagande folk mot folk, om man nu inte väljer att tolka det så. Mer ett gripande manifest för livet, hoppet, freden; allt som de allra flesta drömmer om, oavsett hemvist på jorden. Sveriges SD-styrda regering borde ta in texten i sin föreslagna kulturkanon, kan jag tycka. Det kommer förstås inte att ske. En kanon omfattar böcker, inte krönikor. Dessutom ska urvalet vara politiskt korrekt - vilket här och nu verkar inkludera en helig princip: allt Israel gör är rätt. Respekt, Kenan Habul. Upplyftande med ett självständigt och annorlunda perspektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar