Allsvenskan 2024 är över. Slutomgången skilde sig från alla övriga i ett avseende: gemensam avsparkstid, åtta tv-sända matcher parallellt. Sista spillran av gammal god fotbollstradition. Svårt att välja? Inte för mig. Någon sekunds betänketid räckte, sen zappade jag in Hällevik. Strandvallen, Mjällby-IFK Göteborg. Har man sett sitt favoritlags tidigare 29 matcher vore det ju korkat att avstå den 30e. Makalös lyx egentligen; kunna se rubbet mot en relativt blygsam avgift, sitta bekvämt framför dumburken och räkna hem poängen. Allt var inte bättre förr.
*. *. *
Mjällby fullföljde en strålande säsong med ytterligare en seger. 1-0, målet av Stroud, siffrorna klart i underkant. Tur för Göteborg. Ett andra Mjällbymål hade skickat laget till kval. Nu räddade man sig på fler gjorda mål än Värnamo, snacka om sköra marginaler. Mjällby å sin sida nådde exakt 50 poäng, nytt klubbrekord på allsvensk nivå. Placeringsmässigt ett tangerat rekord; femma blev Mjällby även 2020, då som nykomling. Och med ett annat lagbygge. Fyra år är lång tid i dagens fotboll, spelare kommer och går och ibland vet nog inte ens Gud vad man får.
*. *. *
Gud i det här fallet heter Hasse Larsson. Dynamisk sportchef i Mjällby AIF. Mannen bakom den oundvikliga köp- och säljverksamheten. Boss, men samtidigt en grabb bland grabbar. Allsångsledare i omklädningsrummet efter varje vunnen match. Bonnaktig trivselspridare i sin blotta uppenbarelse. Så mycket Mjällby att han förmodligen luktar sill. Nä, det var plumpt sagt. Men det är omöjligt att föreställa sig Larsson som sportchef i någon annan klubb än just Maif. Han är Listerlandet, var det redan på den tiden han själv plöjde runt som mittfältare.
*. *. *
Jag går lite på känsla nu, hyllar möjligen Hasse Larsson för stort. Ensam är sällan stark, självklart finns det kompetens rakt igenom hela organisationen. Gedigen tränarstab med Anders Torstensson i spetsen, ungdomsakademi som kan mäta sig med storklubbarnas, en komplett palett av duktigt folk. Inklusive det jag brukar kalla Gustavssonligan. Kanske trots allt det viktigaste Mjällby har. Jesper Gustavsson och Victor Gustafson. Mittfältsgnuggare, evighetsmaskiner. Jämte Jacob Bergström det enda som återstår av laget från 2020. Ovärderliga, tack och lov osålda.
*. *. *
Jag tror smärtgränsen för Mjällby går precis där. Man kan sälja Ståhl till Djurgården, Rosengren och Rösler till MFF, Noah Persson till Schweiz; så länge Gustavsson och Gustafson finns kvar finns också själen kvar. Något att bygga kring, förebilder som underlättar för alla nya. Och kanske för Hasse Larsson att sniffa upp rätt karaktärer. Han lyckas inte alltid, det gör ingen sportchef på en fri marknad, men anmärkningsvärt ofta och då med utvecklingsbart hellre än färdigt som rättesnöre. Intressantast just nu: Gambiske anfallsfyndet Manneh, 20, om du frågar mig.
*. *. *
Detta var faktiskt tänkt som en allsvensk sammanfattning. Märker nu att det urartat i en Mjällbyhyllning. Får återkomma när - eller om - jag lyckats lugna ner mig. Konstaterar dock att MFF vann allsvenskan -24 med elva poängs marginal. Måste väl ändå vara rekord?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar