🤒 Mellan ansedd och avskydd 🚭

När jag var ung skulle alla göra det. Eller åtminstone pröva på. Annars var man vad man minst av allt ville vara i tonåren. En fegis. Mes. Torrboll. Priset var dessutom överkomligt, även för en lymmel med blygsam veckopeng: runt 2:50 för ett paket, 12 öre om man köpte dom styckevis. Göra och pröva på vaddå, undrar du förstås. Göka? Samma paketpris kanske, inte vet jag. Men fel svar. Röka handlar det om. Sånt som alla riktiga karlar mellan 12 och 72 gjorde förr i tiden. Vissa frimodiga damer också. Det ansågs inte fult att röka, snarare fint. Inte dumt, snarare smart. Med en cigg i mungipan var man som stjärnorna på filmduken. Eller som far sin bakom bilratten. Vuxen halsblosset liksom. Inne i matchen.

*. *. *

Men nu ska jag inte sitta här och skönmåla historien. Det fanns kloka ungdomar också på 50-talet. Sådana som stod emot trycket. Eller i vart fall slutade i tid. Som hade det där mystiska som kallas karaktär. Och fick skit för det, av oss som trodde vi ägde världen. Pinsamt då, preskriberat idag. Själv fastnade jag i ett livslångt bruk. Ja, bruk. Inte missbruk. Jag har aldrig kedjerökt, aldrig tagit ett bloss före frukost. Okej, reservation för enstaka avvikelser. Känner att jag nog skulle klara att fimpa för gott - men vill inte. Är för dum, för gammal, möjligen lite för rädd också; sluta nu? Vid 79? Hur skulle kroppen reagera på det? Uteslutande positivt? Tvivlar. Saknar lust att experimentera. Fortsätter med mina tio om dan…

*  *  *

…trots de satans prishöjningarna. Den senaste just idag, därav denna partsinlaga. Till ingen som helst nytta, jag vet. Rökarnas tid var den jag precis beskrivit - här och nu är vi en typ av avskräde. Övervintrade stinkbomber. Lovligt villebråd. Jag tar det, beklagar mig inte. Unnar renlevnadsmänniskorna rökfria miljöer, går gärna undan för deras skull. Skriver alltså inte detta i protest eller som något slags upprop, mer som ett muspip över utvecklingen. Läste någonstans att om cigarettpriset följt konsumentindex (prisutvecklingen) borde ett paket idag kosta cirka 35 kronor. Det gör det inte. Vissa av de vanligaste märkena kostar från och med nu 85. Tobaksskatten känner inga skamgränser, har inget tak.

*  *. *

Jag förstår att Pappa Staten behöver våra pengar. Och vad är lättare än att skjuta en straff i öppet mål? Lite så har det blivit: kläm åt stinkbomberna bara, det finns ändå inte en jävel som försvarar dem. Just nu råkar det vara SD-regeringen som klämmer men jakten på rökarna skär över alla partilinjer, samsynen just här är smått fascinerande. Någon politruk, har glömt vilken, ondgjorde sig förresten över att Sverige fortfarande är billigast i Norden vad gäller cigg. Lät som ett hot om mer. Eller löfte, snarare. I Norge t ex kostar visst ett paket runt 150 spänn. Norrbaggarna har förvisso löner därefter men va’fan, hårda tag är tidens melodi. Fast inte mot snusarna; där sänks skatten. Rejält. Kul för dem, man ska inte va’ missunnsam.

*. *. *

Hit kommen känner jag nästan för att radera inlägget. Svindyra cigaretter är väl vad vi förtjänar, vi som vägrat lägga av. Och som problem betraktat är det ju närmast försumbart. Krig är värre. USA-val likaså, givet åtminstone den ene presidentkandidaten. Världen som sådan känns helt klart farligare än rökning. Vissa världsledare betydligt ruggigare än en genomsnittlig rökare. Kanske det dom hade behövt: ta sig ett bloss, coola ner, blåsa ringar för freden. Men okej, nu publicerar jag. Trots allt. Alltid roar det nån. Eller retar.