I trappan ett avgrundsvrål. Nere på gården ett primalskrik. Runt om i kvarteret jubel i olika tonarter. Fotboll väcker känslor, allsvenskt guld väcker sovande barn. Tänker jag såhär dan efter Dan. Alla älskar kanske inte MFF men många nock för att det ska höras. Gärna för mig; Elinegård behöver mer glädje, inte mindre. Kompakt tystnad kan man få på kyrkogården alldeles intill - och det är inte heller fel, jag går själv dit då och då för att möta den sidan av verkligheten. Nyttig kontrast till fotbollen, kan jag känna.
*. *. *
En annan kontrast till fotboll är handboll. Tro mig. Jag brukar gå på HK Malmös matcher och har fortfarande inte sett så mycket som en tändsticka på läktaren. Ingen rök, ingen eld. Okej, inga tifon heller. Och nästan ingen publik. Märkligt hur boll med fötter kan beröra så mycket mer än boll med händer. Den dan jag hör ett primalskrik kopplat till HK Malmö är det nog läge att göra något slags orosanmälan. Liten risk förstås: handboll visas inte i allemans-tv, den känslosamme måste uppsöka Baltiska hallen och avgrundsvråla på plats.
*. *. *
Det är något med just fotbollen som försätter folk i extas. Mig också, fast nuförtiden mest när Mjällby är part i målet. Och nej, jag tror inte för ett ögonblick att det var uteslutande huliganer som stormade planen för att hylla MFF igår kväll. Snarare fredligt sinnade och fullt normala människor, förlorade i stundens lyckorus. Samma med alla som glömde volymknappen här ute på Elinegård. Små barn vaknar förresten inte så lätt, vill jag minnas. Och gör dom så somnar dom om. För att en vacker dag ta över stafettpinnen och säkra vrålets fortlevnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar