Superettan i fotboll. Tre omgångar kvar, Degerfors nästan klart för allsvensk comeback. Men på andraplatsen just nu, den som också ger direktuppflyttning: Helsingborgs IF. Samma HIF som var nära att åka ur superettan i fjol. Samma HIF som en gång kallades mjölkkossa pga ovanligt feta publikintäkter var man än drog fram. Och samma HIF som på senare år mest utmärkt sig för att kicka tränare. En klassiker i svensk fotboll med höga berg och djupa dalar insprängt i DNA:t. Vad har hänt? Vet inte, saknar inblick. Men en gissning: äntligen har HIF landat rätt i tränarfrågan.
*. *. *
Kleber Saarenpää är namnet. Kom från Brage inför säsongen. Har själv spelat allsvensk fotboll i flera klubbar, Hammarby senast. Back, försvarsklippa. Elva landskamper på cv:t. Ganska lågprofilerad som tränare. Inte den yviga eller gapiga sorten. Tvärtom. Utstrålar Saarenpää något så är det lugn. Förmedlar han något ser det ut att vara trygghet. Precis vad HIF behövde efter alla år av turbulens, vill jag tro. En nystart utan press och stress - och utan spektakulära spelarköp. Saarenpää’s HIF är ungt och utvecklingsbart, delvis hemvävt, som lag det minst namnkunniga på länge.
*. *. *
Om man är moget för allsvenskan? Tveksamt. Förmodligen inte. HIF ligger förvisso tvåa men inte helt och hållet på egen styrka. Andras svaghet har spelat Helsingborgs stolthet i händerna. Öster såväl som Landskrona förlorade senast, båda på ett hårresande sätt. HIF fick chansen att gå förbi - och tog den. Kanske är årets superetta lite sämre än normalt på toppen, serien som sådan i vilket fall jämnare. Oavsett är HIF en sensation. Ingen - inte ens klubben väl? - såg en toppstrid komma redan i år. Inledningen var också stabilt halvknackig. Tabellklättringen dröjde, smögs liksom igång.
*. *. *
Spännande avslutning väntar nu i superettan. HIF har läget, men kanske tuffaste restprogrammet. Två bortamatcher närmast. En ynka poäng tillgodo på Öster och Landskrona, fyra på Sandviken som man möter stundande lördag. Håller tummarna för Saarenpää’s gäng, har haft ett gott öga till HIF ända sedan Helsingborg stavades Hälsingborg och fiskade i ”mina” vatten. Bror Karlsson från Karlshamn. Sigge Löfgren från Ronneby. Arne Friberg från Olofström. Nils-Arne Svensson från Kallinge. Stig Hallberg, målvaktsfantomen från Svängsta. Alla nappade på HIF-kroken…
*. *. *
…och då har jag inte nämnt pojkarna från min vrå av Småland. Som 60-talsikonen Roland Olsson, alias Konjak. Eller tränaren bakom HIF:s senaste allsvenska guld 2011. Just det, Oskarshamnssonen Conny Karlsson. Konjak kom från Mönsterås som i förhållande till Oskarshamn är ungefär som Rydebäck till Helsingborg. Samma härad typ. Slutligen, apropå klassikerklubbar. Såg länsderbyt Degerfors-Örebro igår. Folkligt, fredligt, fascinerande. Visst, en del eld men inga illdåd. Örebro vände i slutet, vann 2-1. Till närmast sydländska scener. Seriöst: vad vore livet utan fotboll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar