Västerås-MFF 1-1. Såg jag i syne? Nej det gjorde jag inte. Allsvenskans jumbolag var bättre än allsvenskans topplag. Sensationellt? Föga. Jag hade bara glömt att fotboll kan vara precis såhär: ologisk i enstaka matcher men aldrig genom en hel serie. Därför åker Västerås ur och därför tar MFF guldet - trots allt. Dock inte idag, snopet nog för de tusentals Malmösupporters som tagit sig till Västerås för att fira. MFF kom undan med 1-1, det var i alla fall min känsla direkt efter slutsignal.
*. *. *
MFF kom dessutom undan en straff som såg solklar ut. Visst händer det att anfallare söker ett ben att falla över - och ibland lyckas dupera domaren. Men inte här; Busanello’s fällning av Diabate var så att säga aktiv handling. Obegripligt att signalen uteblev. I det läget ledde MFF 1-0. Hade guldet, spelade därefter. Knappt alls, mest mot klockan. Nonchalant på ytan, ängsligt innerst inne. Och då återstod mer än halva matchen. MFF försökte helt enkelt fega hem segern, hålla undan på försvarsstyrka.
*. *. *
Min beundran för Västerås. Akterseglat i botten, men allt annat än uppgivet. Vilket MFF möjligen hade inbillat sig. Det behövs så lite för att styrkeförhållanden ska jämnas ut. Matchens betydelse. Dagsform, anspänningsnivå. Där tycktes Västerås ligga alldeles rätt. MFF mera märkt av omständigheterna; på mittfältet inte minst. Pena saknades, Berg Johnsen kan ha gjort sin sämsta match för säsongen. Och när A C gick ut efter en timme återstod i princip ingenting av den viktigaste lagdelen.
*. *. *
Nu låter det kanske som jag håller på att beskriva ett fiasko. Så för ordningens skull, åter till verkligheten. I morgon kan MFF-guldet bli klart. Kryss i Stockholmsderbyt Hammarby-Djurgården skingrar alla tvivel. Och i annat fall har MFF tre matcher på sig att ta den ynka poäng som fattas. Bör gå, även med frossa och kramp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar