Kalmar FF-Mjällby 0-3. Taskigt Mjällby. Vinna när det inte behövs, putta Kalmar över det allsvenska stupet. Om jag skojar? Inte jättemycket. Just igår hade jag stått ut med lite välgörenhet från mitt favoritlags sida. Jag vill helt enkelt inte att Kalmar ska åka ut. Av nostalgiska skäl - men även rent geografiska. Kalmar ligger ju där det ligger: mittemellan staden där jag föddes och staden där jag växte upp. Karlskrona respektive Oskarshamn. I Kalmar såg jag också min första allsvenska fotbollsmatch. 1953, liggande bakom ena målet på dåvarande arenan Fredrikskans. KFF-AIK 3-1, minns det som i förgår.
*. *. *
Det förflutna har lämnat spår av något slags sympati, särskilt kännbar nu när Kalmar FF befinner sig i kris. Förlusten mot Mjällby kan ha varit nådastöten. Halmstrån återstår, allt talar för degradering. Men slut på medlidandet - jag ska inte göra mig finare än jag är. Självklart jublade jag över Mjällbys seger, möjligen bara mer dämpat än normalt. Utom vid Manneh’s 3-0-mål. Hans första i allsvenskan och herre min skapare vilken fullträff! Årets mål, går inte att överträffa. Där skrek jag rätt ut. Glömde min ålder och värdighet. Glömde tycka synd om Kalmar. Gladdes desto mer med en fotbollskille från Gambia som lever sin dröm på Listerlandet, av alla platser på jorden.
*. *. *
Han har ju fått sina chanser under debutåret i Mjällby, Manneh. Dock suttit bänk en del, dessutom varit skadad. Tagit steg successivt, blandat högt och lågt när han kommit in. Sett och lärt, blivit startspelare först i höst. Anfallare, nyss fyllda 20. Mycket i sig, som man säger om fotbollstalanger som sticker ut. Men mållös i allsvenskan fram till igår. Det gick att ta på hans lycka, hans befrielse över islossningen. Manneh kommer säkert att göra fler mål i sin karriär - men aldrig ett som detta. Fick f ö en olustig känsla att han kan vara nästa MFF-köp från Mjällby. Och då på utvecklingspotentialen i stort, enstaka drömmål kan trots allt alla göra. Okej, nästan alla. En gång i livet liksom.
*. *. *
I Stockholm slocknade ljuset pga kortslutning i mänskliga hjärnor. Derbyt Hammarby-Djurgården avbröts med kvarten kvar. Återupptas tydligen idag, men då utan publik. Hur svårt kan det vara att införa totalförbud mot alla former av pyromani på allsvenska fotbollsarenor? Visitationszoner i anslutning till insläppen? Hur länge ska meningslösa fördömanden behöva upprepas till ingen nytta? Till 08-buset: sjung utav bara helvete, som normala supporters. Bua, bräk, vissla, vråla. Stoltsera med era fantastiska tifon. Men ge faan i elden. Det enda ni bränner är ert eget anseende. Kom upp med lite fotbollsintresse. Fatta att inget lag, inte ens ert, vinner precis hela tiden. Lär er förlora, puckon.
*. *. *
Störigt i sammanhanget är också tjafset om ”supporterkultur”. Alla mer eller mindre berörda använder ordet och får det att låta nästan som en ursäkt; klubbar, sportkrönikörer, polismyndighet, själve justitieministern. Förlåt men när blev sabotage och skadegörelse kultur? Huliganterror en kulturyttring? Platser som Värnamo och Hällevik exempel på kulturellt armod? Där stoppas inga matcher pga pyromani. Bara i storstan, särskilt den största. Om derbyt: Hammarby lär vinna, ledde 2-0 vid avbrottet. Smålurigt för MFF. Som har Göteborg närmast på programmet men därefter just Hammarby borta. Två förluster och guldstriden lever in i sista omgången. Långsökt scenario? Kanske. Återstår att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar