Estland-Sverige 0-3. Tänk vad ett förbundskaptensbyte kan göra. Plötsligt spelar Sverige en helt annan fotboll än man gjorde under Janne Andersson. Så mycket rakare, så mycket snabbare. Och så mycket roligare att titta på. Märkligt. Till viss del är det ändå samma spelare; Kulusevski, Gyökeres, Sema, Hien och rätt många fler (inkl några just nu skadade) fanns med även på Anderssons tid. Tomasson har inte direkt revolutionerat truppen, det nya ligger mer i själva spelidén. Om den håller mot de bättre lagen återstår att se - men såhär långt i Nations League Grupp C: lovande, minst sagt.
*. *. *
Fingertoppskänsla verkar han ha också, Tomasson. Den här gången lät han Sebastian Nanasi starta - och det blev ju lyckat. Nanasi gjorde 1-0-målet som förlöste Sverige ur en inledande kramp. Och pågen var inte färdig där: lite senare fixade han 2-0. Snacka om succédebut i tävlingssammanhang. Nanasi var bra även spelmässigt. Kreativ, framåtlutad, delaktig i många fyndiga kombinationer. Fast allra bäst i mina ögon var Ken Sema. Den ende i laget som passerat 30 - men hungrig som en pojk. Sema tycks älska att spela i blågult. Löper upp och ner längs vänsterkanten. Vinner bollar, slår inlägg, tar liksom aldrig slut.
* * *
Sverige var - bortsett från första 20 - förkrossande överlägset. Därmed kom backlinjen i stort sett undan, Estland hade i princip ingenting. Men jag gillar Hien. Anar drag av en försvarsgeneral. Frågan är bara vem eller vilka som ska komplettera honom. Löser Tomasson även den gåtan ska jag sluta gnälla över utebliven speltid för Hugo Larsson. Nej, jag säger inte startelvan längre. Konkurrensen är tuff: Ayari rena fyndet, Saletros viktig för balansen. Nanasi, Karlström, Cajuste, Svanberg; Hugo L slåss med många om den återstående platsen, jag fattar. Men tiominutersinhopp som igår? Lite som en ful eftersläng. Dumt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar