Hallå Lars! Hallå John! Tänkte på er igår kväll. Som jag alltid gör när ert lag spelar fotboll. IFK Göteborg. Blåvitt. Änglarna. Kamraterna; kär klubb har många namn. Grattis till segern i derbyt, 2-0 över Gais. Anar er lättnad och delar er glädje. Men saknar er närvaro! Inte mycket fotbollstugg i trappan nu för tiden, MFF-Björn på trean har också flyttat. Inga efterkloka analyser, inga spontana känsloyttringar från första våningen.
*. *. *
Det var där Lars bodde. En ung man med försynt profil, jag kunde nästan varit hans farfar. Inför fotbollen blev vi snart jämnåriga. Jag med mitt Mjällby, han med sitt Blåvitt. Ömsesidig respekt, givande diskussioner så fort det varit match. Men början var lite svår. Jag undrade ganska länge vem det var som alltid levde rövare när IFK Göteborg var på tv, räknade faktiskt bort den diskrete mannen i våningen under. Inte kunde väl han…? Jo min själ, det kunde han. Ett möte i trapphuset skingrade tvivlen. Det var Lars, han erkände utan omsvep. Och steg i min aktning på stående fot.
*. *. *
En proper och prydlig kille som förlorar sig själv i favoritlagets öden och äventyr; gud vad jag gillar sånt. En typ av igenkännande kanske, minus proper och prydlig. Det hände att vi liksom väsnades omlott, Lars och jag. Framförallt när våra lag möttes inbördes. Jubel på våning 2, stön på våning 1. Någon gång tvärtom. Rullande ljudvågor under okontrollerade former, fri entré för alla grannar. En rolig tid i livet. Ganska kortvarig tyvärr. Lars flyttade ut, tog Blåvitt och hela lidelsen med sig. Lätt kan det inte ha varit: det IFK Göteborg han en gång lärt sig älska fanns i historieböckerna, sällan på planen.
* * *
Det gick ett år eller två av saknad. Sen - i fjol närmre bestämt - inträffar det osannolika. In flyttar John med familj! Inte i Lars lägenhet men några trappor upp, utom hörhåll. Och snart nog står det klart: John är fan en ny Lars. Go’gubbe, hängiven Blåvitt. Sporadiskt lycklig, oftare förtvivlad. Det vill sig ju inte för hans lag, kris verkar ha blivit naturtillståndet. Vi ses ute, vi ses i trappan. Pratar fotboll, byter erfarenheter. John är en smygbeundrare av Mjällby men hjärtat är upptaget. Göteborgskamraterna, inget annat. Till skillnad från Lars är han dessutom urgöteborgare. 80-talist, född när Änglarna flög.
* * *
Sent på året flyttade även John. Ganska lättad trots allt. Blåvitt redde upp ett prekärt läge, höll sig kvar i allsvenskan. Samtidigt klen tröst; John och Lars drömde större än så, det var alldeles uppenbart. Hoppas ni såg matchen igår killar. Blåvitt satte ner foten, eller hur? Nöp Gais i örat, visade att det finns hopp. Jag jublade - för er skull och för alla minnesvärda fotbollsstunder vi hade tillsammans. Och vet ni vad? I morgon ska jag träffa en av era hjältar. Glenn Hysén. Livs levande på Helsingborgs Idrottsmuseum. Föredrag om IFK Göteborgs storhetstid lär vänta. Återkommer med rapport.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar