Helsingborgs Idrottsmuseum igår. Glenn Hysén på besök. Ärkeängeln, fotbollsikonen, tv-underhållaren. Intervjuad av Christer Fermvik, lokal kändis med utmejslad förmåga att driva samtal framåt. 231 åhörare, lika med fullsatt. Seniorernas afton, nostalgins glädje. På raden bakom mig satt Lasse Ahlberg, HIF-stjärna i avlägsen tid. 90 plus idag, återkommande gäst på museet. Hade honom på samlarbild i min barndom, sån där som fanns nedstucken i tablettasken Alfa. Nu alldeles i ryggen. Glömde att tacka. Det borde jag ha gjort; Ahlberg var en av fotbollshjältarna som förgyllde mitt 50-tal.
*. *. *
Nå. Huvudperson var alltså Glenn Hysén. 68 landskamper, Guldbollenvinnare två gånger om. Profilerad mittbacksklippa i det IFK Göteborg som satte svensk fotboll på Europakartan under 1980-talet. Dubbla triumfer i Uefacupen t ex. Spelare som Torbjörn Nilsson, Glenn Strömberg, Dan Corneliusson. De två brödraparen icke att förglömma: Tord och Tommy Holmgren, Conny och Jerry Karlsson. Med flera, med flera. Och så tränaren, ännu mindre att förglömma: Svennis. Sven-Göran Eriksson. Men störst av alla var nog ändå Hysén. Han hade inte bara fotbollskunnandet för sig. Utseendet och utstrålningen tillkom på pluskontot, andelen kvinnor i beundrarklubben sprängde normala ramar.
*. *. *
Det där sista gled man förbi igår kväll - men annars avhandlades det mesta i Glenn Hyséns karriär. Inklusive proffsäventyren utomlands. Ett första mindre lyckat i Holland, PSV Eindhoven. Ett andra desto mer lyckat i italienska Fiorentina, då med Svennis som tränare (och handplockare av sin gamle Göteborgskapten). Slutligen tre blandade år i Liverpool: succé de två första, lite kärvare det sista efter ett tränarbyte. Och varhelst han drog fram klipptes kalsonger och strumpor sönder och samman. Normala umgängesformer i omklädningsrummen, inget konstigt med det. Lite skillnad i pris förstås; vansinnigt dyra märkeskallingar i Italien. Allt enligt Glenn Hysén själv.
* * *
Han är en bra berättare, onekligen. Rak och rolig, fräck och flasig. Go’gubbe, ohämmat göteborgsk. Inget för de finkulturella rummen - och varför skulle en gammal fotbollsidol vara det? Hysén gör sig inte till, han bara kör. Över eller under bältet, gott och blandat. Mån om att roa, tror jag. Djupet finns säkert men det behåller han för sig själv. Svårt att inte gilla den typen av människa. Och publikens gensvar måste ha glatt honom: skrattsalvorna dånade mellan bänkraderna, den dryga timmen gick otroligt fort. Somligt visades på film. Sekvenser från matcher, inspelade hälsningar från vänner inom fotbollen såväl som tv-världen. Hysén har ju Let’s Dance på sitt cv, det gick inte obemärkt förbi.
*. *. *
En sak kring det rent fotbollsmässiga hade jag faktiskt glömt: när Glenn Hysén återvände till Göteborg efter åren i Liverpool var det inte Änglarna som väntade. Det var Gais, ärkerivalen. Fanns ingen efterfrågan från Blåvitt, klargjorde han. Bittert? Jo kanske i ögonblicket men inget bestående. Hysén var liksom blåvit i själen, tredje generationen i en ren IFK-familj. Hans egen son Tobias blev sedermera fjärde. Nog av. Tack alla eldsjälar på Helsingborgs Idrottsmuseum. Fin kväll, angenämt sällskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar