Såg en butik som hade kampanjpris på Aladdin’s chokladask. Den där klassiska som verkar vara särskilt populär till jul. 69:90, minsann. Vill minnas att den gick att köpa för 39:90 i fjol. Ett exempel bara. Och inget klagomål, mer ett lakoniskt konstaterande. Man är väl svensk. Prisstegringarna löper amok, ingen protesterar. Vi är ett fogligt folk, delvis kanske ett rikt folk. Men framförallt fogligt. Svenne Banan finner sig. Betaler och ser sur ut - men skulle aldrig leva rövare på gator och torg. Gläds hellre över det lilla: som att man fortfarande kan köpa sill i småglas för en tia.
*. *. *
Jag ska inte påstå att jag forskat i prisutveckling för det har jag inte. Känner heller inte att det behövs. Räcker att jag sätter en fot på ICA eller liknande. Livsmedlen har blivit dyrare. I vissa fall obegripligt mycket dyrare. Det finns säkert förklaringar, både rimliga och orimliga. Ibland anar jag rent okynne; höjningar som inte är sakligt grundade, en leverantörskedja som skor sig på konsumentledet och skrattar hela vägen till banken. Så har det i och för sig alltid varit - men lika flagrant som nu? Tveksamt. Ta t ex ägg. Förr billigt och basalt, nu dyrt och lyxigt. Värper de stackars hönsen sämre? Har efterfrågan plötsligt blivit större än tillgången? Vem eller vad avgör prisnivån?
*. *. *
Funderingar, som sagt. Lite småmuttrande hemma vid köksbordet - innan man landar i den gamla vanliga slutsatsen: a men va’ fan, vi har det ändå bra i Sverige. Kolla på Ukraina. Gaza. Den riktiga nöden i världen. De vettlösa krigens alla offer. Barnen som tomten glömde. I det perspektivet framstår 49:90 för en ask druvor eller 89:90 för chokladkartongen som Guds gåvor till det lyckligt lottade folket. Nästan så man prisar prishöjningarna, eller åtminstone jordplätten där man råkat bli född. Tänka stort, kallas det visst. Funkar i stunden, sänker blodtrycket. I väntan på nästa elräkning, nästa hyreshöjning, nästa besök på ICA eller Coop. Man träffas där man går, drabbas där man står.
*. *. *
En tanke som hemsöker mig då och då är blippekonomins betydelse i sammanhanget. Främjar den lättjan? Driver den dumhet? Jag menar, gör det mindre ont att blippa ett kort än att gräva djupt i en börs? Och vid skyhöga räkningar: svider ett digitalt klick mindre än omaket att bege sig till närmaste bank för att pröjsa i cash? Glömmer vi att summan av kardemumman blir exakt densamma? Nä, inte i ögonblicket men mot slutet av dagen eller kanske framförallt slutet av månaden. Får vi helt enkelt de prisökningar vi förtjänar? Usch, ibland saknar jag de gamla sedelbuntar man aldrig hade. Men snart är det årsskifte - och då jäklar: pensionen går upp! Med tvåhundra spänn i månaden, kanske tre.
*. *. *
Ja ja, hyran går upp med 650. Allt går upp. Det enda som går ner - förutom solen - är mungiporna på en glad pensionär. Högst tillfälligt dock. Tänker man bara lite större hittar man snart sig själv igen. I trängseln på ICA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar