Damhandbollens EM-turnering är igång. Har tittat lite förstrött hittills, trappar säkert upp när det vankas slutspel. Där Sverige kommer att finnas med på ett hörn - frågan är bara hur länge. En storförlust mot Ungern i gruppspelet försvårar vägen mot eventuell medalj. Vilket var målet, förmodar jag. Och jodå, det kan fortfarande gå. Förutsatt det viktigaste som finns i handboll: ett normalt målvaktsspel. Mot Ungern lyste detta med sin frånvaro. Bundsen hade inte sin dag, helt enkelt. Inte sitt försvar heller; en målvakt är ju sällan bättre än det egna försvarsspelet tillåter.
*. *. *
Jag såg Ungernmatchen i efterhand. Häpnade inte över förlusten som sådan. Ungersk damhandboll har varit på gång länge, firat stora triumfer på internationella ungdomsmästerskap. Nu har man dessutom EM på hemmaplan, alltid en plusfaktor. Det förbluffande låg i överkörningen. Ungern ledde med tolv bollar - 32-20! - innan man förbarmade sig och lät Sverige krympa marginalen till minus sju. Svårt att avgöra om Ungern var så bra eller Sverige så dåligt. Men jag saknade Anna Lagerquist: utan henne inget hjärta i den blågula defensiven. Mesiga spelare vinner väldigt sällan handbollsmatcher, elakingar behövs.
*. *. *
Förhandsfavoriter i EM är förstås de gamla vanliga. Frankrike och Norge. Med Danmark tätt inpå som främsta outsider. Nya hot? Skulle möjligen vara Ungern då. Även om jag tvivlar på lagets förmåga att hålla Sverigenivån turneringen igenom. Luringar med viss potential är Montenegro och Nederländerna. Montenegro har jag redan sett i två övertygande matcher. Vasst skytte, härlig attityd, tre (!) duktiga målvakter som alternerar. För damhandbollen i stort vore det nog positivt med lite omväxling på tronen - mer av samma blir i längden tröttsamt. Och nej, jag räknar alltså inte bort Sverige. Inte än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar