Svettigt i lördags, onyttigt känslosvall. IFK Karlskronas fel. Följde lagets bortamatch mot Kungälv i handbollsallsvenskan online. Fick en åktur jag sent ska glömma. Mellan himmel och helvete och alla stationer däremellan. IFK ledde 16-12 i paus, så långt lugnt. Men sen. Kungälv gör 8-0 i upptakten av andra halvlek. 8-0! 16-12 blir 16-20, matchen går åt pipsvängen. Kunde man ju tro. Då tog IFK sig i kragen eller var man nu tog sig. Gjorde vad man lyckats undvika i 13 långa minuter: mål. Knappade in, kom ikapp. Och slutligen förbi - trots en utespelare som målvakt sista minuten. Ordinarie keepern blev utvisad, någon andremålvakt fanns inte till hands. 27-26 till IFK, tack för pulshöjningen.
*. *. *
Kvällen innan hade jag sett ett annat av mina favoritlag - ja, jag har många - tappa given seger till chockartad förlust. Derby i den brittiska andraligan i fotboll, Championship kallad. Bortamatch mot Luton, ledning 1-0 när blott övertid återstår. Sex minuter som borde varit ofarliga; Derby var det bättre laget, inget antydde en plötslig kollaps. Och kollaps är kanske fel ord, otur ett bättre. Men då en otur långt bortom all rimlighet. Luton gör två mål på tre minuter, båda efter riktningsförändringar av bollbanan. Med- eller motspelare i vägen, Derbys svenske målvakt Widell-Zetterström (utmärkt i matchen) överkörd av Ödet. Tre viktiga poäng upplöst i en stor fet nolla. Fy faan så vidrigt.
*. *. *
Igår kopplade jag av med ett besök i Baltiska hallen. Ligahandboll, HK Malmö-Hallby. Jämförelsevis avslaget. Frånsett läktardamen som alltid sitter och vrålar jobba-jobba-jobba med tonartshöjningar som hade gjort sig bättre på Mello. Ett slags passion kanske, den här gången dock utan gensvar. Hemmalaget förlorade, 26-27. Kunde kvitterat i sista anfallet men kom aldrig till skott. En detalj HKM hade problem med genom hela matchen. Ljusglimten var Felix Montebovi på vänsterkanten. 19 år ung, kort i rocken men snabb som ögat. Nio mål på kontot, ändå missade han en del. Hallby vann logiskt, ledde i princip från start till mål. Plus för Ystadsonen Albin Broman, niomålsskytt också han.
* * *
Det finns, har jag förstått, människor som lever i avhållsamhet. Från idrott alltså. Totalt ointresserade, vet knappt skillnaden på fotboll och handboll. All respekt - men hur får dom sina adrenalinkickar? Behöver dom inga? Avundas jag dem? Det händer. När IFK Karlskrona plågar mig som värst kan jag önska att jag vore känslomässigt nollställd. Men nej, aldrig seriöst. Man är den man är, väljer inte sin läggning. Lider naturligt. Våndas, pinas, krampar. Jublar förstås helst av allt. Barnsligt? Ovärdigt en man i övre senioråldern? Jo men absolut. Å andra sidan: den dag sånt här går över har man blivit gammal på riktigt. Inför idrotten är man evigt ung - eller evigt inbilsk, möjligen.
* * *
Nu till mitt egentliga budskap. Kort men välment. God Jul! Tänd ett ljus för livet, det värmer. ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar