Vintern verkar vara försenad men julen kan man lita på. Den kommer alltid i tid. Och blåser förbi på tre dar. Om man nu inte är bokstavstroende och låter den vara ända till påska. Eller åtminstone till tjugondag Knut. Inte jag. 24-26 december räcker. Kort men intensivt. Med klappar till barnen och Kalle Anka på tv för oss andra. Jo faktiskt. En privat studie visar att ungar är måttligt roade av Kalle och hans vänner - åldringar desto mer. Traditionens makt, tror jag. Den som sett Tjuren Ferdinand femtio gånger vill gärna se Tjuren Ferdinand femtielva gånger till. Annars ingen jul liksom. Talar jag för mig själv nu? Säger som moster Margit sa när hon efter ett dignande julbord fick frågan om hon var mätt: delvis.
*. *. *
Min julaftonstudie stannar förvisso inom familjekretsen - men det vore ju besynnerligt om jag var den ende morfadern i landet som satt och gapskrattade vid tv:n medan kidsen håller på med allt annat. Prassla med papper t ex, om tomten redan kommit. Spela spel, leka lekar, om inte. Ipads och dylikt har mycket att erbjuda, Kalle med vänner kämpar mot teknikens landvinningar. Ovetenskaplig slutsats: Lady & Lufsen är för 80-åringar mer än för 8-åringar. Och vem kan rabbla upp namnen på de sju dvärgarna, 77-åringen eller 7-åringen? Gissa sju gånger. Fast i år missade jag Trötter, kanske för att jag är 79. Trötter själv, så att säga. Så pass att jag avstod julottan. Kom upp för sent. Grämer mig; julotta är en fin tradition, väl värd att vårda.
*. *. *
Har jag nånsin upplevt en jul lika grå och grön som denna? Tveksamt, minnet säger nej. I min egen barndom var julen alltid vit. Skogarna runt Oskarshamn snöklädda. Sparkstötting ett naturligt fortskaffningsmedel. Pjäxor på fötterna, fan inte sandaler som i år. Och tänk, i granen hade man levande ljus. Inte för att utmana ödet utan för att inget annat fanns. Inte hemma hos oss i alla fall. Tidigt 1950-tal fanns inte så mycket överhuvudtaget. Jo, mänsklig värme förstås. Snälla barn, tomte i skägg. Men materiell lyx - nix, icke uppfunnet utanför överklasskvarteren. Ritblock och kritor var standardklappen, leksaksbilen bonus. En kärv och härlig tid, idag ack så avlägsen. Samma jul men i ett annat Sverige.
*. *. *
I år slog det mig mitt under Tjuren Ferdinand: vad gjorde man förr i väntan på tomten? Tv fanns ju inte, digitala tidsfördriv inte ens i människans vildaste fantasi. Åt klockan 15 gjorde man kanske. Och vad just julbordet anbelangar har inte mycket hänt. Då som nu diverse sill. Ägg, fast utan räkor. Skinka & brunkål, köttbullar & prinskorv. Pastej, sylta, Janssons. Men också nåt heligt som idag tyvärr har utgått: lutfisk. Blott jag frågar efter det, ingen annan förstår tjusningen med denna klassiker. Knappt jag själv heller, vid närmare eftertanke. Lax går lika bra. Minus nostalgifaktorn. God fortsättning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar