⚽️ Om relationer och rotationer 🐝

Innan jag utsätter mig för Ullared några rader om långfredagens två matcher i fotbollsallsvenskan. Jag såg båda. Mjällby-Hammarby i direktsändning, MFF-Sirius i efterhand. Imponerades av ett lag där relationsbygget verkar vara gjutet i betong. Förundrades över ett lag där det just nu tycks knaka i fogarna. Mjällby å ena sidan, MFF å den andra.

*. *. *

Hammarby kom till Hällevik obesegrat och med 8-0 i målskillnad. Bekom inte Mjällby. Ursinnig press, aldrig sinande energi, kollektiv krigarmentalitet de luxe; inför denna gulsvarta svärm förvandlades nya Hammarby sakta men säkert till gamla Hammarby. Bra men bräckligt. Talangfullt men sårbart. Darrigt i försvarsleden. Mjällbyseger 3-1. Inte på bättre fotbollsfötter - jo stundtals det också - utan på hjärta och lungor. Attityd. Alla gör jobbet, alla tar en svettdrypande tröja för laget. En grym insats av Mjällby. Ingen nämnd, ingen glömd. Okej, ett särskilt påskägg till tränaren Anders Torstensson. Arkitekten bakom verket, ytterst ansvarig. Sagt med all vördnad för Hasse Larsson, den dynamiske sportchefen.

*. *. *

I Malmö något väldigt annorlunda. En tränare som plottrar, ett MFF som famlar efter det där som kallas flow. Överflöd av spelare, underskott av trygghet. Mot Sirius tre säsongsdebutanter i startelvan. Därav åtminstone en knall: Oskarshamnskillen Kenan Busuladzic, 18 år ung. Lovande, glimtvis bra. Matchen slutade 1-1, MFF-målet på straff sent omsider. En vunnen poäng får man ändå säga. Men spelmässigt fortsatt trögt, framförallt framåt. Nåt skaver, det strålar liksom inte av harmoni kring relationerna. Svårt kanske när ingen vet hur en ordinarie elva ser ut? Saknar kroppsspråket i MFF, Nanasi’s leende inte minst. Nån som visar att fotboll är ett förbannat roligt yrke. Förbannat välbetalt dessutom.

*. *. *

Sitta här och hacka på ett lag som ännu inte förlorat någon match känns förstås lite knas. Särskilt när man samtidigt hyllar ett annat lag som inte heller förlorat. Prestationer är färskvara, slutsatser ofta förhastade. 26 omgångar återstår. Självklart kan MFF resa sig ur tvivlen och hitta ett vägvinnande spel. Lika självklart kan Mjällby drabbas av energiläckage och gå på pumpen när man minst anar det. Fotbollsspelare är fortfarande människor, inte AI-robotar. I övrigt inga jämförelser. MFF och Mjällby ligger i samma serie men verkar i vitt skilda världar.

🥰 Ett minne av Påskallavik…🐥

Just det. Påsk. Skärtorsdag. Sill i glas, liljor i vas. Och fjädrar i ris förstås, den detaljen ombesörjer barnbarnet. Hon är 7, jag 79 men i påskfirandet möts vi ungefär på mitten. Inte mycket nytt har tillkommit sen min egen barndom i Oskarshamn. Jag gillar det. Att storhelgerna står pall för teknikutveckling å skit. Att traditioner värnas i originalskick. Att dagens ungar också målar ägg, dagens småtöser också klär ut sig till påskakärring. Som på 1950-talet, så ock nu. Utom en sak: i Oskarshamn for man inte till Blåkulla. Man for till Påskallavik. Närmre liksom.

*. *. *

Påskallavik var ingen saga, platsen fanns på riktigt. Strax vid infarten till själva Oskarshamn. Förort hade man kanske sagt idag. Namnet eggade fantasin, så att säga. Vill minnas att jag cyklade dit flera gånger, inte bara i påsktider. Jag var 7, 8, kanske 9, nyfiken på världen. Och mest på Påskallavik för att det hette som det hette. Nåt särskilt att se fanns där ju inte; några gårdar, kyrka, skog, en skymt av havet. Inga häxor. Inte fler påskkärringar än någon annanstans, snarare färre. Ortsskylten räckte länge. I början av en livsresa är man lättroad, attraheras av det lilla.

*. *. *

Apropå sill i glas. Häromdan blev jag glad på riktigt. Såg en Ica-annons där helt nya sorter presenterades. Inget ont om löksill, kryddsill, senapssill eller något annat i klassikersortimentet, jag har gillat dem alla ända sen jag lärde mig äta (och dricka) som en vuxen. Men vad ser jag i annonsen? Högtidssill! Lyxsill! Midsommardröm! Västkustdröm! Äntligen lite kreativitet även på den fronten. Spektakulärt, aptitretande. Om det nu inte är skojeri; traditionella inläggningar, bara nya namn. Synd att jag redan hade hunnit köpa det gamla vanliga. Får testa senare, dvs snart.

*. *. *

Funderar på när jag blev omvänd i sillfrågan. Som barn var jag som mitt barnbarn är nu: förundrad över att någon kunde äta nåt sånt. Och dessutom ha mage att påstå det var gott. Min far gjorde det. Min mor också. Nästan alla vuxna åt sill frivilligt. Barnen åt hellre vad som helst, inklusive blodpudding. Tror jag var minst 25 innan jag gav sillen en chans. Senapsgravad bestämt. Händelsevis upptäckte jag snapsen ungefär samtidigt. Kombon’s värde. Tänk dig en silltallrik med mjölk. Eller med saft. Funkar inte, smaklökarna skulle kollapsa innan de utvecklats.

*. *. *

På söndag reser jag till platsen som börjar på U och slutar på -red. Hör påsken till det också. Numera. Har glömt varför, originalidén är inte min. Åker med som sällskapskarl och observatör. Shopping? Brukar bli en kvart, sen går rullgardinen ner. Jag har kanske viljan men fattas förmågan. Ser dubbelt i trängsel, svimmar i kö. Man var bättre förr när man cyklade till Påskallavik tur och retur. Men med det sagt: Glad Påsk! Ta’t lugnt med sillen och glöm nu inte att det är Mjällby på tv i morgon. Ja ja, även MFF om du är lagd åt det hållet.

Hatten av för valet av Hatt

Anna-Karin Hatt ny partiledare för Centern. Beskedet gläder mig. Inte för att jag är eller nånsin varit centerpartist, möjligen lite smygsympatisör på senare år. Men faktum är att jag fattade tycke för Hatt redan när hon kandiderade mot Annie Lööf, jag tror det var 2011. Skarpast av två skarpa, kände jag just då. Sen vann Lööf i god demokratisk ordning - och Hatt försvann, lämnade snart politiken för en civil karriär. Kul att hon kommer tillbaka. Centern kan inte få någon bättre på partiledarposten, tror jag.

*. *. *

Det finns f ö tydliga beröringspunkter Hatt/Lööf. Båda har vuxit upp i bondgårdsmiljö. Båda engagerade sig politiskt tidigt i livet med Centern (en gång Bondeförbundet) som det naturliga valet. Hatt utsågs till IT-minister i Alliansregeringen när hon var i 35-årsåldern, Lööf till partiledare redan vid 28. Unga, drivna, kompetenta. Bland mindre betydelsefulla ting kan nämnas att båda råkar vara rödlätta på toppen - och att de dessutom låter ungefär likadant. Fast här protesterar kanske vissa hallänningar; Anna-Karin Hatt’s dialekt är inte lika odiskutabelt småländsk som Annie Lööf’s.

*  *  *

Intressantast blir förstås att se vilken riktning Centern tar med Hatt som partiledare. Fortsätter hon i Lööf’s och Demirok’s spår? Är Magdalena Andersson (s) även hennes statsministerkandidat? Vänstern en tänkbar samarbetspartner? Eller kommer hon att göra en liberal gir högerut? Ta SD i båten, tumma på ideologi och heder? Lätt blir det nog inte för Anna-Karin Hatt. Hennes primära uppgift är att rädda partiet, det kan kräva ett mått av flexibilitet. Men som sagt, får jag tippa blir Hatt bra för Centern. Ja, nästan oavsett politik. Viktigast idag är att gå genom rutan och det gör hon. I alla fall min.

Skralt MFF. Skarpt Bajen.

AIK-MFF 0-0. En poäng borta mot AIK kan MFF säkert leva med - men fotbollen? Torftig är ett snällt omdöme. Långsam. Fullständigt fantasilös. Att så många högavlönade spelare kan åstadkomma så lite var nästan provocerande att se. Några få kunde checka ut med viss heder i behåll: Jansson, Rösler, Rosengren, Berg Johnsen. Dom visade i alla fall det minsta man kan begära. Stolthet, hjärta. Framåt var MFF undermåligt, AIK-försvaret oroades inte en enda gång. Haksabanovic och Sigurdsson byttes in och bidrog med varsin varning, inget annat. Var AIK bättre? Något, inte mycket.

*  *  *

Hårda ord? Kanske det. Men rättvisa, givet den kravbild MFF alltid har på sig själv. Att genomföra 90 minuters fotboll utan att kunna skapa ens en halvchans till mål är illa för vilket lag som helst - för MFF borde det kännas genant. Nej AIK hade heller inga jättelägen. Dock små tendenser. Tryck, tillbud. Ett Guidettiskott som slickade stolpen. Glimtar av frejdigare spel. I det stora hela en allsvensk match att glömma - och som väl fick det resultat den förtjänade. Bäst i mina ögon var domaren. Joakim Östling. 33 år, en av de yngre i kåren. Felfri? Jämfört med de flesta spelarna - ja, faktiskt.

*. *. *

Trend i tiden: tränare som sitter och stirrar på en laptop (eller nåt motsvarande) matcherna igenom. Henrik Rydström i MFF främsta exemplet. Vore det inte bättre att höja blicken och engagera sig i vad som verkligen händer och sker ute på planen? Annars kan de ju göra som jag: stanna hemma och kolla på tv. Och lämna över själva tränarjobbet till AI. En tidsfråga?

*  *  *

Såg Stockholmsderbyt i söndags. Hammarby-Djurgården (2-0). Kom att tänka på Zlatan’s brösttoner om Hammarby som ”Nordens bästa lag”. Oklart med tidsplanen och seriositeten i yttrandet; Zlatan var vid tillfället ifråga nybliven investerare i klubben, nånstans låg det väl i hans personliga intresse att drömma stort och provocerande. Men efter derbyt vet jag inte vad jag ska tro. Den fotboll Hammarby bjöd på mot Djurgården var nästan för bra för att vara allsvensk. Sällan man ser en så lyckad mix av genier och vattenbärare i ett lag - och så mycket trygghet i alla taktiska dispositioner.

*. *. *

Djurgården kämpade verkligen frenetiskt, fattas bara i ett prestigeladdat derby. Periodvis kunde man få för sig att matchen var jämn - men det var den inte. Alla plusfaktorer fanns hos Bajen. Besara och Tekie på mitten, Tounekti och Pinas på vänsterkanten, Erabi som målsniffare i boxen; Djurgården hade inget sånt, inget ens i närheten. Och då har jag inte nämnt försvarsspelet. Historiskt en tveksam punkt i Hammarbys dna. Inte längre. 8-0 på tre matcher är talande siffror. Kan Hammarby hålla den här stilen ser jag inga hinder för allsvenskt guld. Till att börja med. Zlatan’s profetia får bli en senare fråga.

*. *. *

Ja ja. Brasklapp är på sin plats. Det kommer ett sommarfönster, Hammarby kan köpas sönder. Men det kan även MFF och andra klubbar med hög svansföring och attraktiva spelare. Dagens fotboll är inte som gårdagens, då när spikad trupp gällde säsongen ut och blott skador kunde störa ordningen. Bollgenierna Tekie och Besara - tillsammans otroligt bra mot Djurgården - tror jag dock inte Bajen behöver oroa sig för. Tekie fyller snart 28, Besara är 34. Marknaden vill ha 20-åringar, helst yngre. Utvecklingspotential, andrahandsvärde. Den som kollar får se vad som händer.

Mjällbymaskinen gjorde hack i Häcken

Häcken-Mjällby 0-3. Hoppsan. Jag trodde Häcken var topplaget, inte Mjällby. Tvärtom av just den här matchen att döma. 0-4 var närmre än 1-3 - och i sanningens namn: det fanns en förklaring. Eller åtminstone en delförklaring. Häcken kom till spel svårt skadeskjutet, under matchens gång förvärrades läget ytterligare på den fronten. Men. Mittfältet i Häcken var trots allt ordinarie - allsvenskans bästa, enligt vissa bedömare. Det sket Mjällby högaktningsfullt i.

*. *. *

Nej, jag tänker inte låta mig luras. Serien har bara börjat, det vore fånigt att dra några växlar på en enstaka match. Häcken i ett friskare skick kan rimligen bättre än detta. Om inte får jag ta fram skämskudden över mitt förhandstips (Häcken tvåa). Tippa är förresten dumt så det förslår; man utgår liksom från ordinarie matchtrupper, inte från kaos i sjukstugan. Väger in lite inbillad känsla gör man också. För att slutligen komma ut med betydligt fler fel än rätt. Bollen är rund, år ut och år in.

*. *. *

Äras den som äras bör: Mjällby gjorde en jättefin match idag. Röjkjaer, Jesper Gustavsson, Viktor Gustafson; det innermittfältet hade vad Häckens namnkunnigare trio saknade. Speed, närkampsstyrka, förmåga att vinna boll. Backlinjen välorganiserad och säker, Iqbal utmärkt ersättare för Tom Pettersson. Stroud och Herman Johansson på kanterna. Törnqvist i buren. Manneh, den offensive kreatören. Ja alla bidrog, även inhopparna. Imponerande att se en sådan laginsats.

Trångt i MFF:s nålsöga

Det är lätt att bländas av den spelartrupp MFF förfogar över just nu. Och nästan lika lätt att glömma dem som förpassats till överskottslagret. Tänker på Skogmar, Loukili, Busuladzic, Zätterström med flera. Ungdomarna, akademispelarna. Med i bilden och inte sällan på planen i fjol, nu borta med vinden. Okej, Zätterström på bänken men bara där och bara han. Övriga har gått från tröskeln till genombrott mot spåret till återvändsgränd. Spel i U-laget, snart nog kanske utlåning. Om inte ödet är framme i form av skador som decimerar MFF:s allsvenska matchtrupp. Och det önskar ju ingen.

*. *. *

Nej, jag säger inte att Adrian Skogmar och andra talanger borde platsa. Jag förstår dilemmat. Inser att allsvensk fotboll inte är välgörenhet utan hård business. De bästa ska spela, närmaste alternativ sitta bänk. Tränaren bestämmer, vi vid sidan av kan tycka. Och det är precis det jag gör. Tycker. Lite synd om killar som varit inne med drygt en fot i hetluften och sen slängs ut i kylan. MFF har ju pratat en del om sin egen återväxt, betydelsen av en stark akademi. Problematiskt då att det plötsligt inte märks. Men, men. Säsongen är purung, jag är kanske för tidigt ute med min spaning.

*  *  *

Sen finns det förvisso en fotbollsvärld utanför MFF. Superettan t ex. Sevärd serie, tummelplats för många dumpade talanger. Eller gränsfall, om man så vill. Spelare som alltså varit nära passagen till något större men fallit bort i sista gallringen. Jag tror att Amel Mujanic kan vara ett sådant exempel. MFF:are under ungdomsåren, enstaka A-lagsmatcher. Spådd en lysande framtid, som det så ofta heter. Riktigt så blev det inte - och har man sett killen spela fotboll är det lite svårt att förstå varför. Den tekniken, den passningsfoten; lätt allsvensk klass. Istället Örgryte - med all respekt.

*  *  *

Mujanic har idag hunnit fylla 24 och är inne på sin tredje säsong i Öis. Jag såg lagets match mot favorittippade Västerås i veckan. 1-1 blev det. Och den stora behållningen var Mujanic’s framspelning till Örgrytes ledningsmål. En klinisk passning med exakt tajming, bara att sätta foten till för avslutaren Noah Christoffersson. Sällan man ser sån fotbollskonst, oavsett nivå. Vad Mujanic eventuellt har på minuskontot vet jag inte…Malmöitisk kaxighet kanske? Lät så i tv-intervjun. Men det kan väl lika gärna vara ett plus? Hursomhelst vore det kul att få se honom i allsvenskan. Hoppas.

⚽️ Rågat mått av smått och blått 😇

MFF-Elfsborg 2-1. Straff Elfsborg efter 15 sekunder! Två MFF:are varnade innan fem minuter var spelade. Snacka om att komma snett in i en match. Starkt av MFF att ta sig ur virrvarret. Steppa upp, dominera, spela sin bästa fotboll i år (cupen inkluderad). Revanschernas afton blev det också. Straffsumpare Hedlund gjorde Elfsborgs 1-1-mål, framspelad av MFF:s stjärnvärvning Sigurdsson. Som i sin tur fick syndernas förlåtelse genom att stöta in 2-1 och avgöra dramat. Dessförinnan hade Christiansen fixat 1-0, hans 50e mål i MFF-dressen. Fotbollskvalité kan alltid diskuteras men i mina ögon var detta en högklassig allsvensk match. Bagarn bäst på plan. Ali’s inhopp knäckande - för Elfsborg.

*  *  *

Ricardo Friedrich. MFF-målvakt i Johan Dahlins frånvaro. Granskad, ifrågasatt och - oumbärlig, om du frågar mig. Som enda alternativ har MFF en andrekeeper som på senare år åkt runt i lånekarusellen utan att lyckas ta en ordinarie tröja någonstans. Och då talar vi om klubbar på lägre nivå än allsvenskan. Förbryllande att MFF nöjer sig med sådan osäkerhet på den kanske viktigaste positionen. Men kul för Friedrich att få rädda Elfsborgsstraffen igår. Synd bara att förnumstiga tv-experter snackade ner bravaden. Dålig straff, hette det. Fel fokus, hävdar jag. Om inte (i övrigt äventyrlige) Friedrich gått åt rätt håll hade det ju varit en förbannat bra straff. Målvaktsintuition ska hedras, punkt.

*  *  *

Per’s påg. Ja så kan han kallas, Gais nye mittback Oskar Ågren. Son till gamle MFF-profilen Per Ågren, nämligen. Likheterna är slående. Samma position i laget, samma lite eleganta spelstil. Men Oskar har förstås tagit en något krokigare väg till toppfotbollen. Hemma i Malmö aldrig mer än försvarsklippa i Limhamn-Bunkeflo på blygsam nivå. Därefter collegefotboll i USA under flera år. I fjol tillbaka i Sverige, upptäckt och kontrakterad av Brage i superettan. Succé där - och så allsvenskan nu när han snart ska fylla 27. Sen blomning, som man säger. Oskar Ågren var lysande i Gais 1-1-match mot Mjällby i söndags. Där Mjällby kvitterade på sista bollberöringen före slutsignal. Tursamt men rättvist.

*  *  *

John Guidetti. Fotbollens Dr Jekyll & Mr Hyde. Galen i stridens hetta, möjligen offer för inre demoner. Verbal och fin när han fått duscha och lugna ner sig. Lätt att tycka om. Faktiskt. I mötet AIK-Norrköping bjöd han på alla delar av sig själv. Inhopp vid ställningen 1-3. Ett mästerligt reduceringsmål till 2-3. En energi som smittade av sig på hela AIK. Uppvigling av publiken så att matchen fick pausas pga inkastade föremål. Varpå AIK vann 4-3. Inte enbart Guidetti’s verk, men nog hade han inflytande på scenförändringen. Läste att han bad domarteamet om ursäkt efteråt. Sjyst. Hoppas han tackade också. För att det röda kort han bad om uteblev. Nästan så jag tror att även domarna gillar John Guidetti.

*. *. *

Bland övrig sport helgen som gick: kvalet till handbollsallsvenskan avgjordes. Uppflyttning för H43 Lund och Kroppskultur från Uddevalla. På bekostnad av IK Lågan Hörby respektive IFK Karlskrona. I min bok ett väntat utfall. H43 har gått starkt och stabilt genom hela division 1-säsongen, hade nog ett lömskare blindskär i förkvalet mot Rimbo. Och IFK Karlskronas öde beseglades i praktiken redan när Daniel Steen lämnade laget för ett proffsäventyr i Italien. Efter det elva raka förluster, plus ekonomisk kris i klubben. I Karlskrona bryr man sig föga: 170 pers mötte upp för att se ödesmatchen mot Kroppskultur. Mitt IFK-hjärta blöder - men gläds med H43 som nu visat att tid kan läka sår. Bra gjort.

Söndagsuppstötningar, var god skölj

Dags igen. En av alla SD-lakejer i regeringen kallar till presskonferens för att berätta om senaste nytt i utlänningsjakten. Den här gången migrationsminister Forsell (Msd) med en utläggning kring skärpta krav på ”personlig vandel”. Ja inte Svenne Banan’s, där är det frikort. Bara för Dom som inte är som Vi. Budskapet: Sköt dig eller visas ut. Vakta din tunga eller packa din trunk. Exakt var gränserna ska dras förblev diffust - och för en SD-regering är det säkert ointressant. Poängen ligger i själva populismen; örat mot opinionsträsket, fingret i luften, stövlarna på. Tysta de förtryckta, göda de förryckta. Allt för Makten. Och i den regeringen sitter Liberalerna (Lsd). Snyft.

*. *. *

Om detta krönikerar f ö Kenan Habul i dagens Sydsvenska. Läs gärna, Habul är upprörd på riktigt. Och det får man - än så länge - vara i Sverige. Även om man råkar ha ett misshagligt namn och felaktig uppfattning i maktens ögon. Svensk journalistik skulle behöva fler som Kenan Habul, färre som viftar svans för Jimmie Åkesson och alla som sjösätter hans politik. Sydis är i det stora hela faktiskt ett föredöme, Habul i gott sällskap av t ex fredagskolumnisten Pernilla Ström. Befriande med skribenter som fullt ut motsvarar tidningens märke: Oberoende liberal.

*. *. *

Såg att utrikesminister Malmer Stenergard (Msd) besökt Israel och Palestina. I diplomatiskt smyg liksom. För att kritisera eller åtminstone ifrågasätta Israels krigföring i Gaza? Inte alls. SD-regeringen står på Israels sida. Höger som höger, hat som hat bara fienden är den rätte. Malmer Stenergard (Msd) vägrar helt adekvat sätta etikett på Israel’s utdragna vedergällning mot Hamas. Allra minst samma etikett som människorättsorganisationer världen över satt för längesen. Folkmord. 50 000 döda på Gazaremsan, tusentals barn. Svält, hungersnöd. Sönderbombade sjukhus, infrastruktur lagd i ruiner. Nej säger Sveriges utrikesminister, inte folkmord. Förlåt men vad fan är det då? Vad krävs?

*. *. *

I Vita Huset sitter en annan Israelvän. Presidenten som i en politisk kontext verkar vara lite kort om huvudet. Ja förlåt, uttrycket lånar jag från den briljanta Pernilla Ströms senaste alster i Sydsvenskan. Presidenten vill göra Gaza till Mellanösterns riviera. Ett turistparadis för den övre överklass han själv tillhör. Men inte förrän Israel bombat färdigt och eventuella överlevare avlägsnats från platsen. Vart? Oklart. Israel ligger närmast till hands rent geografiskt - men längst ifrån rent mänskligt. Sverige? Uteslutet. Stängt. Reglat. Ryssland? Skojar. Putins krigsmaskin hoppar jag över den här gången, det skulle bli för mycket av allt ont som plågar världen just nu.

*. *. *

Undrar vad Olof Palme hade sagt om sakernas tillstånd. Saknar honom.

A men tack själv, Henrik Rydström

Två gånger på kort tid har jag vaknat av samma bisarra dröm: MFF-tränaren Henrik Rydström cyklar upp vid min sida och tackar för visat intresse. Inte mer än så för precis efter avslutad mening vaknar jag. Och tänker att drömmen är rund som en boll; jag går ju inte ens på några MFF-matcher längre, och för den delen tvivlar jag på att Rydström cyklar till sitt jobb. Drömmar lever sitt eget liv, denna är ändå smått underhållande jämfört med all gastkramande skit som hemsöker mig nattetid. Fast skumt att den går i repris. Och synd att den inte varar lite längre. Blekingar emellan, jag menar.

*. *. *

Åter till verkligheten. På Rydström hörs ursprunget. Han bodde kvar i Listerby tillräckligt länge för att dialekten skulle fastna. Kanske inte i originalskick, men i en sofistikerad version anpassad för de större rummen. Och snacka tycker han ju om, Rydström. Gärna i krokar, sällan rakt. Odelat populär är han knappast. Fjäskar inte heller för att bli det. Två gånger om har han tagit allsvenskt guld med MFF - utan att bli utsedd till Årets tränare. Ovanligt i en bransch där blott resultat brukar räknas. Något skaver med Henrik Rydström, något verkar stå i vägen för ett erkännande. Lite oklart vad.

*. *. *

Nej, jag sitter inte här och leker riddare bara för att jag råkat drömma om MFF-tränaren. Jag har själv hackat på honom flera gånger. Stört mig på vissa manér. Typ utfallen mot domarna. Enögdheten. Svårigheten att ta en förlust. I en annan stund kan jag dock tänka: är inte alla fotbollstränare så? Ligger det inte - mer eller mindre - i jobbets natur? Finns någon allsvensk tränare som ser båda lagen i en match? Någon som aldrig konfronterar fjärdedomaren för att lufta sitt missnöje? Någon som skulle medge att man fått domsluten med sig? Någon som klarar att vara gentleman i stridens hetta?

*. *. *

Om Rydström är värst i klassen - fullt möjligt - kan det ha med kravbilden att göra. I MFF abnorm, som bekant. Allt utom guld stämplas som misslyckande. Det driver liksom inte trevlighet, tror jag. I arbetsmiljön alltså. Privat har Rydström alldeles säkert en annan sida än den som exponeras i fotbollssammanhang. Min favorittränare i allsvenskan? Inte en, snarare flera. Nästan alla med tanke på jobbets svårighetsgrad. Okej, plus för Torstensson i Mjällby och Hellberg i Hammarby. Och ? för Billborn i Göteborg som jag tycker utstrålar svårartat svårmod.

Den enes sorti, den andres succé

Handbollssäsongen slutar i besvikelse för HK Malmö. Ja, snudd på förnedring. 23-30 ikväll i Helsingborg, sorti från slutspelet utan att det ens blev spännande. Desto roligare för OV som går vidare till semifinal. Inget orakel i världen kan ha sett den bedriften komma, vågar jag påstå. OV Helsingborg har liksom en tradition att försvara: gå upp, åka ur. Slutspel? Aldrig i näsborrarna, såvitt jag vet. Nu lär Sävehof vänta i semin och där tar det väl stopp. Eller? Osvuret är kanske bäst med tanke på det redan skedda.

*. *. *

Jag såg inte kvällens match, har all anledning att vara försiktig med synpunkter. Noterade online att HK var med till 9-9 efter tjugo minuter. Då ska det inte behöva stå 16-10 i paus, men det var precis vad det gjorde. 7-1 på tio minuter! Förlösande för OV, förödande för HK. I praktiken kört. Visst, desperat HK-jakt på kontakt i andra halvlek, skenbart nära vid 20-22. Men som alltid i handboll: upphämtning kostar, priset betaler man i slutet. Och när det verkligen gällde var OV helt enkelt ett bättre lag än HK.

*. *. *

Lite synd att upplösningen blev som den blev. Över säsongen i stort har HK Malmö gjort mycket bra med ett i grunden ganska tunt och kvalitetsbegränsat manskap. Trea i grundserien, helt otippat. Men dessvärre kanske vilseledande: Kristianstad blev tvåa, föll sedan i tre raka mot sjuan Hammarby när det kom till slutspel. Karlskrona blev fyra, ryker i morgon mot Sävehof (om inte bollen är oförklarligt rund) som nöjde sig med en femteplats. Slutspelet räknas, det andra är mest kuriosa för statistiknördar.

*. *. *

Jag är inte längre tvärsäker på att Ystads IF tar SM-guldet. Kunde Hammarby förnedra Kristianstad kan man i alla fall hota YIF, det är vad jag anar. Och vad gäller HK Malmö anar jag mest oro. Viktiga spelare försvinner till nästa säsong, tränare och sportchef likaså. Det blir att bygga nytt, börja om från scratch. Tufft. Förhoppningsvis är Tim Hilding kvar. Han var ljusglimten ikväll av protokollet att döma. Åtta mål, nästan ensam om skyttekraft i ett HK där de mer obligatoriska målskyttarna svek.

*. *. *

Ps. Hör i tv nu på morgonen att OV ställs mot Hammarby i semifinalen. Förstår inte logiken men ser ingen skillnad i sak. OV kan bara vinna, succén är ett faktum. Ds.

Kullkastade planer pga gubbsjuka

Hade tänkt gå på handboll ikväll. SM-slutspel, tredje kvartsfinalmötet HK Malmö-OV Helsingborg. Ställde in. Inte bara på grund av det vankelmod som alltid drabbar mig såhär års: handboll på plats eller allsvensk fotboll i dumburken? Nåt annat som brukar drabba mig såhär års är nämligen förkylning. Redig jävla gubbaförkylning. Alla över 25 och ett halvt vet vad det innebär. Sängläge. Ont från topp till tåspets. Hjältemod för att överhuvudtaget kunna släpa sig till tv-fåtöljen ett par meter bort. Så det blev fotboll. Med iPaden i knät för att hålla koll på handbollen. I svår nöd prövas fantasin.

*. *. *

Jag valde att se Värnamo-Sirius. Min fjärde match denna allsvenska premiäromgång. Fjärde av åtta möjliga. Måttlig konsumtion, tycker jag själv. Vad andra tycker vill jag nog inte veta. Folk förhåller sig väldigt olika till kultur, alla förstår inte tjusningen med en fotbollsmatch över 2x45 minuter plus tillägg. Och bara de frälsta - om ens dom - bryr sig om en enstaka spelares remarkabla comeback. Tänker på Pawel Cibicki. Olycksbarnet som spelade bort pengar, karriär och heder. Stängdes av i fyra långa år. Räknades ut för gott. Inte av Värnamo. Ikväll var Cibicki tillbaka. Rörande eller upprörande; meningarna om den saken går säkert isär. Men därav mitt val av match. Nyfikenhet.

*. *. *

Pawel Cibicki fick inleda på bänken, naturligt nog. Fyra års frånvaro skojar man inte bort. Han kom in med halvtimman kvar och visade vad man kunde befara. Rost. Annars hade han förmodligen gjort något bättre av sitt friläge vid 1-1. Nu blev det ett taffligt avslut som Diawara i Siriusburen enkelt avvärjde. Och strax därpå snuvades Värnamo på hela potten; 2-1 Sirius efter vådligt sjabbel i hemmaförsvaret. En ganska underhållande match i det stora hela. Jämn, möjligen lite mer spetskvalitet i Sirius. Glansnumret var dock Simon Therns genomskärare till Calle Johanssons 1-0-mål för Värnamo. Vågar man utnämna den till Årets passning redan nu? Svåröverträffad lär den i alla fall bli.

*. *. *

I knät hände det saker. 0-4 i Baltiska hallen efter fem minuter! Uppförsbacke direkt för HK Malmö. Inte för att fyra mål är särskilt mycket i handboll men upphämtning kostar kraft och energi - och inte sällan rinner det iväg igen när depåerna är tömda. Precis vad som skedde, om inte min iPad ljög. Det såg nästan ut som ren utklassning i andra halvlek, att slutsiffrorna stannade vid 30-34 verkade bero på att OV slog av motorn när det var klart. HK saknade Hugo Stuivers, avstängd efter rött kort i föregående match. Ett tungt avbräck förstås, både framåt och bakåt. På torsdag är han tillbaka. Om det hjälper HK till en femte och avgörande match återstår att se. Känns som knapp fördel OV Helsingborg.

*. *. *

Notabelt från kvällens match: Hampus Nygren brände en straff. Gjorde dessförinnan dock mål på två. Vilket betyder att han nu har 35 fullträffar på 37 försök (Sydis hade icke uppdaterade siffror i dagens reportage). Petighetens vänner skulle säkert säga 34 på 37, i ett fall krävdes ju retur. Den bjuder jag Nygren på, man ska va’ generös mot handbollens udda existenser. Nu kudden. Och en bön om hälsofrämjande sömn. Natti natti.

Senkommet sluggertips

Okej, ett allsvenskt tips bör väl även jag bjuda på. Lite fuskigt kanske eftersom två matcher redan är spelade - men utom tävlan går nog bra. Håll tillgodo - och håll i hatten, mitt tips skiljer sig här och där rätt markant från andra jag sett.

1. MFF. 2. Häcken. 3. IFK Göteborg. 4. Hammarby. 5. Elfsborg. 6. Djurgården. 7. IFK Norrköping. 8. Mjällby. 9. AIK. 10. Degerfors. 11. Öster. 12. Sirius. 13. BP. 14. Värnamo. 15. Gais. 16. Halmstad.

Frågor på det? Nähä, inte. I höst får jag stå till svars.

🌝 Våren kom i år igen ⚽️

Allsvensk fotbollspremiär! Efterlängtad som våren, som alltid. Men låt mig börja med - handboll. Och ett tack till min älskvärda morgontidning som äntligen tycks ha upptäckt HK Malmö. Ett par stora artiklar om lagets slutspelsmatcher under veckan. Händelsevis (?) i direkt anslutning till den kritik jag framförde vid träffen med chefredaktör Kanje på Idrottsgillet i Lund. Skönt när saker och ting tar skruv. Nej nej, ingen cred på mig, all ära till Sydsvenskan. Bra tidning kan ändra sig även i svåra tider. Ge plats åt det försummade, lätta en aning på slentrianmönstren. Hoppas det fortsätter så.

*. *. *

I fotbollspremiären tungviktsmöte på direkten. Djurgården-MFF. Två av huvudkandidaterna till allsvenskt guld - i år som alla andra år. Om man nu ska tro på expertisen. Djurgården hade spelet och chanserna, MFF hade turen och skickligheten. Och Pontus Jansson. Därför 1-0 och tre poäng, på tvärs med den rättvisa som sällan finns i fotboll. Lite ovant att se MFF såhär tillbakapressat under större delen av en match. Det krävdes en extramålvakt för att hålla nollan. Nämnde Jansson, menar jag. Formidabel som försvarsgeneral. Bröt, dirigerade, täckte skott som en hockeyback. Ordinarie keepern Friedrich sattes knappt på prov; Djurgårdsskotten nådde liksom inte fram, MFF-kroppar var i vägen. Mest Janssons. Och när fältet väl var fritt gick skotten över eller - vid något tillfälle - i virket. En sån dag, en sån match.

*. *. *

Framåt hände inte jättemycket i MFF. Få målchanser, om ens någon. Kan inte erinra mig en enda räddning av Rinne i Djurgårdsburen. Några hörnor var egentligen allt - ja, förutom det viktigaste då: matchens enda mål. Bra förarbete av Ali och Rosengren i den sekvensen men därtill en Djurgårdstouch på bollen så att Stryger Larsen fick drömläget till 1-0. Danskens första allsvenska mål. En annan MFF-dansk råkade illa ut i matchen. Anders Christiansen, lagkaptenen. Själv utan änglavingar när han spelar fotboll - men det gör honom inte till lovligt byte för galenpannor typ Daniel Stensson i Djurgården. Att den mannen fick vara kvar på planen kändes helt fel. A C däremot fick bryta, groggy efter Stenssons överlagda skallning.

*. *. *

Jag skulle kunna lägga till att MFF - Taha Ali - snuvades på en straff men då låter det kanske som om jag blivit blådåre på riktigt. Det har jag inte. Mjällby gäller. Dock är jag svag för korrekta domslut, alldeles oavsett lag. Och om inte Ali fälldes i den aktuella situationen finns inte fällningen kvar som regelbrott, det är bara att konstatera. Så länge alla drabbas (eller gynnas) lika av gåtfulla bedömningar, o k för mig. Mest är jag glad. Snudd på sprallig. Allsvenskan har börjat. Seriernas serie. Rubbet i tv för en blygsam peng. Lyxpensionär är vad man är.

En fråga om spaltutrymme…

Idrottsgillet i Lund hade en sammankomst i veckan. Jag var där som en i mängden. Sydsvenskans chefredaktör Jonas Kanje var där som dagens huvudperson. Intervjuad från scen av den förträfflige moderatorn Lasse Holmström, själv sportchef på Sydis i förfluten tid. Lättsamt och lärorikt, underhållande och upplysande. Men nej, mellan Kanje och mig uppstod aldrig något direkt ”klick” när det kom till öppen frågestund. 

*. *. *

Jag sökte en förklaring till Sydsvenskans fördelning av spaltutrymme åt sport, framförallt kring elitklubbarna i Malmö. Varför MFF, Redhawks och Rosengård Dam tar i princip allt medan resten får dela på smulorna som blir över. Jag lyfte specifikt HK Malmö. Säsongens sensation i handbollsligan, ändå närmast osynligt i Sydis. Märkligt, sa jag. Inte alls, menade Kanje. Och hänvisade till - just det - klickandet. Vi talade liksom förbi varandra, chefredaktören och jag. Från skilda utgångspositioner. Jag som en av de sista tappra läsarna av papperstidningen, han som ansvarig utgivare i ett digitalt tidevarv.

*. *. *

Upplagesiffran för Sydsvenskan i pappersformat är idag 33 000. Medelåldern på abonnenterna runt 75. Betydligt fler - och yngre - läser tidningen digitalt. En värld där framgång mäts i antal klick. Kanje lät förstå att handbollsartiklar genererar ytterst få klick, jämfört med fotboll och hockey nästan ingenting. Min invändning att det är svårt att klicka på nånting som inte finns lämnades obesvarad. Min misstanke om att bevakningen speglar bemanningens egenintresse av sport behöll jag för mig själv, fler frågeställare ville fram. Lugis klubbchef bland andra. Fast han hade ingen fråga, bara ett tack till chefredaktören.

*. *. *

Tack för vad? Jo, att Sydsvenskan fortsatt skriva om Lugi trots att Lugi inte längre tillhör högsta handbollsserien. Det hade den tacksamme klubbchefen inte väntat sig. Inte jag heller. Missförstå mig rätt: bra att Sydsvenskan skriver om Lugi men jättekonstigt att man skriver mer om Lugi än om HK Malmö som faktiskt ligger i högsta serien. Där dog diskussionen. Och inte fick den nytt liv av att någon annan i publiken, jag tror det var en sportjournalist från Skånskan, lade skulden för handbollens tillkortakommande i medierna på - handbollen. Förbund, klubbar, HK Malmö; alla som inte är på hugget.

*. *. *

Det kan ligga korn av sanning i det. Med betoning på korn. Jag tror ju inte MFF behöver bombardera Sydis sportredaktion med pressreleaser för att få uppmärksamhet. Inte Redhawks heller. Ännu mindre Rosengårds fotbollsdamer. Nyhetsvärderingen görs på redaktionerna, ingen seriös tidning skriver för att olika intressenter ber eller krusar om det. Och som läget är i Malmö kan jag absolut ha viss förståelse för att stans handbollsklubb kommer i kläm medialt - men aldrig till den grad att det liknar utfrysning. Där har min kära morgontidning lite att jobba med. Om jag nu får risa den jag helst vill rosa.

*  *  *

Var allting ”bättre förr”? Lätt att tycka när man närmar sig 80 och fortfarande bläddrar hellre än klickar. Svårt att hävda vid närmare eftertanke. Själv var man i många avseenden bättre förr, den saken är klar. Det mesta i övrigt var bara annorlunda. Somligt kan man sakna: Idrottsbladet, Rekordmagasinet, tidningsbranschen som den en gång var. Föga lönt, allt kokar ner i nostalgi. Bytt bytt kommer aldrig igen. Men tack för en trevlig dag på Gillet. Och respekt Jonas Kanje, chefredaktör i den tuffa brytningstiden mellan minnet av papperstidning och permanent övergång till nätutgåva. Klick, klick.

Mellan liten och eliten

Besökte Trelleborg igår. På förekommen anledning: handbollscup för 7-åringar, barnbarnet involverad. Hennes klubb är IFK Malmö. Övriga medverkande var HK Malmö, Ystads IF och Stavsten. Sistnämnda arrangörsklubb. Alla med två lag för att tillgodose intresse och efterfrågan. Mängder av knattar och knattor spelar handboll - men i en cup som denna blott fem per lag, inklusive målvakt. Samtidigt på banan alltså. På bytesbänken ytterligare några, med jämnt flöde ut och in. Liten plan, små målburar, generös regeltolkning. Och översvallande entusiasm. Roligt för kidsen, rörande för mormor och morfar.

*. *. *

Kom på mig själv med att sitta och muttra över en avvikelse. Nämligen att Ystad hade enbart killar i sina lag. Alla andra lag var jämnt mixade pojkar/flickor. Orättvist, tyckte gubben i mig. Huvudpersonerna - barnen - kunde inte bry sig mindre. I sjuårsåldern tänker man inte i termer av att killar skulle vara bättre bara för att de är killar. Och i sjuttioårsåldern bör man kanske lugna ner sig och inse den större poängen med handbollsfest för småttingar: ingen är egentligen bättre än den andre, man mäter inte på det sättet, alla är precis lika älskvärda. Lek & lust går före vinst & förlust, inga matchresultat protokollförs.

*. *. *

Jag pratade med en pappa från Ystad och han bekräftade min misstanke: anhopningen av barn som vill prova på handboll är så omfattande att YIF inte behöver mixa några lag. Tjejerna för sig och killarna för sig är det normala. Ystadkidsen får liksom handbollen med modersmjölk och kulturarv, riktigt så är det ju inte i varken Malmö eller Trelleborg. Möjligen nivåanpassar YIF lite tidigare än andra också men det är min gissning - och inte menat som kritik. Var och en blir salig på sin övertygelse, nivåanpassade grupper kan vara en väg ut ur överflödets förbannelse. Givet då ett vuxet ledarskap, barnen till ära.

*. *. *

En blomma till Stavstens HK. Fint arrangemang, ambitiöst aktivitetsprogram för lagen under cupens halvtidsvila. Platsen var Sjövikskolans idrottshall. Nog så rymlig, ändå intim. Sittbänkar och stolar kring händelsernas centrum, ingen läktare i traditionell mening. Gottebord i entrén, från och till ganska välbesökt. Bäst i en morfaders ögon: lagens uppställning för ömsesidigt tack efter varje spelad match. Hands five spelare till spelare, men även till (ungdoms)domarna. Social fostran, vill jag tro att det kallas. Värmande att se. Hoppas alla underbara ungar fick en dag att spara i minnet. Jag fick.

*. *. *

Ikväll har jag upplevt handboll av ett helt annat slag. Fullvuxna pågar, HK Malmö mot OV Helsingborg i SM-slutspelet. Roligt det med. Som kontrast om inte annat. HK vann 30-25, försäkrade sig om 1-0 i bäst av 5-serien. Truls Grötta var som så ofta förr HK:s bärande spelare. Åtta egna mål den här gången, men också mängder av assists. Trams att han inte fick priset som bästa hemmaspelare - sagt med respekt för urstarke mittsexan Hugo Stuivers som fick det. Väl kvalificerad för utmärkelsen var även målvakten Kristian Zetterlund. OV? Kan rimligen bättre. Visar det kanske i returen på torsdag?

Bortom skamgränsen, Sverige

Luxemburg-Sverige 1-0. Tagen ur en villfarelse. Lite så är känslan direkt efter matchen. Jag trodde ju att Sverige fått ordning på sitt fotbollslandslag - och så kommer ett återfall bortom skamgränsen. Nej, det var ingen tävlingslandskamp. Ja, vi saknade Gyökeres och Kulusevski. Men ingenting ursäktar bristen på engagemang, den var fan i mig iögonfallande från bänk till plan. Det enda vi hade var - tur. Luxemburg borde vunnit 3- eller 4-0, det hade bättre speglat skeendet.

*. *. *

Sverige gjorde en svag första halvlek och otroligt nog en ännu sämre andra. Inget av alla byten gav positiv effekt. Inte en enda målchans skapades. Och försvaret, det gamla sorgebarnet, överrumplades gång på gång av ett landslag som rankas nr 92 i världen. Ovanligt lätt att sätta betyg på de svenska spelarna: en 3a till Olsen i buren, alla de övriga 1. Och där inkluderar jag förbundskaptenen med assistenter. Alla som satt sig igenom matchen i närmast demonstrativ likgiltighet.

*. *. *

Kul för Luxemburg att få vinna en fotbollslandskamp. Det händer nästan aldrig. Laget var dock bättre än både ranking och rykte - men det kan förvisso ha berott på motståndet. Blåbäret ikväll var blågult. Oprofessionellt att uppträda så slappt inför massa tillresta fans. Hoppas det var en tillfällighet.

🤾🏻‍♂️ Stänk av konsekvenstänk… 🏐

Smart förlorat HK Malmö. Skämt åsido, 26-41 mot Ystad i handbollsligans sista omgång var förvisso inte snyggt. Men konsekvensen tror jag HK gladeligen uthärdar: OV Helsingborg i slutspelets kvartsfinaler, inte Hammarby som blivit alternativet om andraplatsen i grundseriens sluttabell försvarats. Nu tog Kristianstad över den - och Hammarby - genom att helt i ”onödan” vinna sin sista match. Bra för HK Malmö, som sagt. Eller också bra för OV Helsingborg. Det skall spelas om saken, bäst av 5. Malmöseger känns ingalunda given men nog hade ett Hammarby vid sunda vätskor varit en svårare utmaning.

*. *. *

Nitlotten på slutspelsträdet drog förmodligen HF Karlskrona. Som fyra i grundserien får man möta femman. Vilket råkade bli Sävehof. En koloss meritmässigt. Ovanligt svajigt just den här säsongen, men kanske med sparad kapacitet till slutspelet? Känns så. Och HFK har gjort det bra oavsett, överträffat alla förväntningar. På sistone utan Axel Söderqvist i laget. Skadebenägen skarpskytt, svår att ersätta. Utan honom får HFK jobba för varje mål. Anpassa spelet, laga efter läge. Tveksamt om det funkar mot ett skärpt Sävehof. Men vem vet, Söderqvist återkommer kanske i slutspelet, har ingen aning om hans status.

*. *. *

Tung favorit till SM-guldet: Ystads IF. Förstås. Vinner man grundserien med åtta poängs marginal skvallrar det om särklass. YIF, som inleder slutspelet mot Hallby, har bredd och spets i en avundsvärd kombo. Möjligen kan Kristianstad hota, med Markus Olsson tillbaka har man ett lag av nästan samma dignitet. På pappret. Hur det står till på planen lär väl visa sig mot lömska Hammarby - till att börja med. Vad gäller Ystad läste jag att talangen Colin Tönnesen redan skrivit på för HK Malmö till nästa säsong. Missnöjd med speltiden i YIF, enligt uppgift. Jag som alltid tyckt att coachen Oscar Carlén varit ovanligt frikostig i den delen.

*. *. *

Tönnesens övergång säger nog något om tiden vi lever i. Om otålighet. Om självbild. Om unga plantor som inte finner sig i att sitta bänk. Om svårigheten i att vara ledare, Oscar Carlén i detta fall. Det går helt enkelt inte att vara alla till lags. Någon kommer alltid att känna sig förfördelad. Hoppas HK Malmö blir bra för Colin Tönnesen. Och tvärtom: han bra för klubben. Till slut ett ! för staden som blivit känd för Sommarland och Bert Karlsson. Skara alltså. Vinnare av handbollens damliga, helt sensationellt. Lycka till i slutspelet, det är ju trots allt det som räknas.

Tjoget jämnt var inget skämt

Igår tog handbollsallsvenskan slut. En som firade rejält var Lugis och hela seriens skyttekung, Leonard Gegaj. Killen gjorde tjoget fullt mot IFK Karlskrona. 20 mål i en och samma match! Låt vara mot ett lag som lagt ner alla vapen för längesen. Lugi vann 39-25, jag följde målräkningen online. Efterhand blev det rätt spännande tack vare Gegaj’s solouppvisning. Skulle han hinna med ett tjugonde? O’yes, i näst sista minuten kom det. Vet inte om det är svenskt rekord (på elitnivå) men det vore ju märkligt om inte. Vilken spelare gör mål var tredje minut liksom? I vad som sägs vara en lagsport.

*. *. *

Västerås Irsta vann serien och tar direktsteget upp i ligan. Varberg, Vinslöv och Aranäs får chans att slå följe via kval. Vinslöv kan ha dragit en vinstlott; såvitt jag förstår ställs man mot Amo i kvalet, med all respekt ett lag som känns ganska sårbart. Tuffare för Varberg som får möta ett uppåtgående Guif - och allra tuffast för Aranäs vars alternativ är Önnered eller Skövde, båda förhandstippade slutspelslag i ligan. Till negativt kval: Lågan från Hörby. Och så mitt eget olycksbarn, IFK Karlskrona. Om nu IFK överhuvudtaget ställer upp, resultaten på sistone luktar walk over lång väg.

*. *. *

I vilket fall går IFK:s chanser att kvala sig kvar i allsvenskan inte att mäta i procent. Knappt ens i promille. Man ställs nämligen (av allt att döma) mot Kroppskultur, klassisk Uddevallaklubb med ett lag späckat av ligameriterade spelare. Andreas Berg den mest kände. Desto mer öppet och intressant bör det bli i den andra kvalmatchen. Lågan mot H43 Lund. Givet då att H43 knyter ihop säcken mot Rimbo i det förberedande kvalet. Efter brakseger i första mötet skulle allt annat förvåna. Vore synd om Lågan åkte ur, kan jag känna. Men samtidigt förbannat kul om H43 återkom på elitkartan.

*. *. *

Allsvensk handboll på små orter typ Hörby har ett värde i sig, vill jag tro. Som glädjekälla för lokalbefolkningen, barn och ungdomar inte minst. Men också som exempel för andra. Lågan har visat att allt är möjligt. Mot detta ett H43 från den stora (?) handbollsstaden Lund. Lugis lillebror, eller möjligen jämlike. På väg upp ur ett stålbad; konkurs 2014, omstart från seriesystemets bottenplatta. Erkänd talangfabrik, flera guldkorn i ligan som bevis. Nu alltså på tröskeln till nästintill forna höjder - och med prestigeladdade derbyn mot Lugi inom räckhåll. Lågan har bollen…

*. *. *

Leonard Gegaj igen. Allsvensk skyttekung med 232 mål. På 26 matcher. Om han nu spelade alla, vilket jag betvivlar. Hursomhelst en sanslös notering, nästan tio i snitt. IFK Ystads Jonathan Andersson blev ovanligt god tvåa; bara några mål färre och passerad först i sista omgången.

Bergsäker upplösning på cupdramat

MFF-IFK Göteborg 3-2. Cupsemifinal. Heta känslor, mängder av kort. Men däremellan - med svenska mått - fantastiskt fin fotboll. MFF till pausvila i en smickrande 2-0-ledning, Göteborg starkt nog för att komma tillbaka. Förlängning ville alltså till för ett avgörande och sent in i den frälste Oliver Berg MFF-fansen. Ett rasande vackert fotbollsmål, taget ur klapp-klapp-skolan.

*. *. *

Rättvist? Onödig fråga. Någon måste vinna. Det kunde blivit Göteborg, matchen var på det hela taget jämn. Nu blev det MFF, lite på marginalen och med andan i halsen. Och kanske drag av hybris vid 2-0. Kiese Thelin tvåmålsskytt i det läget, i sin första (?) start för säsongen. Han är ändå rätt imponerande, den mannen. Kommer ut som vinnare, lyser när man tror han slocknat.

*. *. *

MFF blir så klart att räkna med även i år. Bredden har fyllts på med spets; igen positiva inhopp av Ekong och Haksabanovic, i kulisserna dessutom Sigurdsson. Rosengren så bra och energisprängd att Pena snart är glömd. Fast det som berörde mig mest i matchen var - IFK Göteborg. Markant förbättrat mot i fjol, många nya ansikten i laget. Medaljkandidat i allsvenskan!?

Let’s Dance? Nja, inte längre…

Och så har Let’s Dance börjat. Nej, jag tittar inte. Ogillar utslitna och uppförstorade tramsprogram. Hela idén med en jury som smörar och sågar - varpå den arma tv-publiken lockas att ringa in och rösta kvar sin favorit. Inte sällan råkar det vara någon av dem som juryn precis förödmjukat eller förlöjligat. Lex Brandeby. Mannen som var lika dansant som en lyktstolpe men ändå hängde kvar vecka efter vecka tack vare tittarna. Då hade tramset nyhetens behag, Lasse Brandeby dessutom sin bästa tid som folkkär underhållare. Idag kämpar Let’s Dance mot tidens tand. Tror jag. Det kan ju vara jag som gör det.

*. *. *

Min egen prime time som dansare inföll på 1970-talet. Och då rörde det sig uteslutande om så kallad kasedans. Två steg vänster, ett steg höger. Eller om det var tvärtom. Tack och lov utan att bli bedömd av någon annan än damen man kasade med. Det hände att jag fick en 10a. Så att säga. Sen dess har jag sakta men säkert stelnat i formerna - och det har väl själva kulturyttringen också, är jag rädd. Människor dansar inte längre, åtminstone inte på det intima sätt som förr om åren kunde leda till både det ena och det andra. Ja ibland även det tredje i form av en rungande hurring. Vill du veta mer? Okej, häng med.

*  *  *

En av mina nattklubbskompisar på 70-talet, vi kan kalla honom Lasse, hade viss förkärlek till äldre damer - och därtill ett alldeles eget uttryckssätt i själva uppbjudningsfasen. Såhär (i något förskönad omskrivning): ”jag vill gärna ligga med tant men vill tant att vi ska dansa först så gör vi det”. Lasse medgav utan omsvep att inviterna kostat honom en och annan smäll - men som han sa: ”jag har fått ligga rätt mycket också”. Ack ja. Så kunde det gå till när morfar var ung. Nu är det nya normala dejting. Digitaliserad romantik, helt utan kramgoa låtar. Konstigt att det föds allt färre ungar i landet?

*. *. *

Ps. En inbjudan till Lasse hade nog kunnat rädda Let’s Dance som tv-underhållning. Han var en jävel på att dansa. När han väl fick. Ds.

Fin förening faller fritt

IFK Karlskrona-Drott 24-37. Häpen över resultatet? Då har du inte sett IFK:s laguppställning. Jag gjorde - redan före matchen. Och insåg snabbt att seger inte fanns inom möjligheternas ram. Bottenskrap är ett fult ord men här kommer jag inte på något bättre. IFK saknade i princip niometersspelare - och därmed normalt distansskytte. Även sexmetersbesättningen var decimerad. Matchtruppen fylld av vakanser. Om manfallet berodde på skador eller uppgivenhet vet jag inte, kanske både ock. Kris gör ont, svårt att bara tuta & köra när fokus ligger på klubbens överlevnad mer än på resultaten.

*. *. *

Jag lider med IFK. Kan inte se hur stundande kval ska sluta lyckligt. Eller för den delen om det är lönt. För den fattige kostar nog allsvenskan mer än den smakar. IFK med sin stolta historia vill så gärna vara där, helst ännu högre. Men Karlskrona som handbollsstad bryr sig inte; HFK har tagit över, IFK reducerats till en lilleputt. Publiksnitten på hemmamatcherna talar: HFK runt 1800, IFK 170. Stekhett respektive iskallt. HFK laddar för slutspelsfest - IFK går med håven och vädjar om hjälp. Kanske offer för sina egna drömmar. Eller för sina egna synder. Ja jag spekulerar, har ingen inblick. Men sorgligt är det, smärtsamt att se hur en ungdomsförälskelse bedagats.

*  *  *

Den här säsongen är IFK:s tredje raka i allsvenskan - och den började bra. Sexton inspelade poäng efter sjutton omgångar, trygg mittplacering i tabellen. Så långt med Daniel Steen kvar i laget. Mannen som gjorde alla andra bättre, men som plötsligt försvann till ett proffsäventyr i Italien. Kul för honom, förödande för IFK. Åtta omgångar senare står man kvar på sexton poäng. Liknar mest en slagpåse. Undgår direktdegradering men inte kvalet. Fixar IFK det blir jag förvånad. Känns lite som ett försök att springa ikapp flydda tider. Nästintill meningslöst. Tyvärr.

Rättelse om hockeymötet

Tog jag för givet att åttondelsfinalen i hockeyns slutspel mellan Malmö Redhawks och Rögle skulle avgöras i en matchserie bäst av 7? Ja det gjorde jag - och det skulle jag inte ha gjort. Bäst av 3 gäller, bäst av 7 först från och med kvartsfinalerna. Beklagar mitt föregående inlägg, byggt på kunskapslucka.

Rödhökarnas imponerande lyft

Jag är inte superintresserad av ishockey. Går nästan aldrig på match. Föredrar boll. Men jag känner igen en bravad även med puck - och det menar jag att Malmö Redhawks gjorde som tog sig till slutspel. 3-2 mot Rögle igår, avgörandet i förlängning. Precis vad som behövdes för att landa på rätt sida strecket i den evighetslånga grundserien. Imponerande, all min beundran. Allmänt fattar jag knappt hur hockeyspelare orkar. Grundserien består alltså av 52 omgångar, tre matcher i veckan är tämligen normalt. Resor kors och tvärs, begränsad tid för återhämtning. Okej, stora trupper och täta byten. Inte som förr när vissa stjärnor spelade nonstop. Men ändå.

*. *. *

I stundande slutspel möts de nu tydligen igen, Malmö Redhawks och Rögle. Som det kan bli. Sju fulla hus känns inte som någon djärv gissning. Bäst av 7 gäller ju - och det skulle vara ekonomiskt puckat att avgöra matchserien i förtid. Anmärkningsvärt är kanske att Redhawks vann alla fyra mötena i grundserien. Rimmar illa med sluttabellen; där kom Rögle tio poäng och tre placeringar före. Vilket i slutspelet ger hemmafavör vid match 7, om det (som jag tror) blir en sådan. Succén är i vilket fall redan given; skånskt rivalmöte i hockeyns slutspel, har det nånsin hänt? Tvivlar. Spektaklet säljer sig självt, så att säga. Grattis alla fans, glöm nu inte att det är sport.

*. *. *

För egen del tänker jag på en viss handbollsmatch. Nämligen morgondagens mellan IFK Karlskrona och Drott i Allsvenskan. Det tror jag Lugi också gör. Tänker på den matchen. Av en anledning: vinner IFK i morgon blir det en helt avgörande match i sista omgången, IFK mot Lugi. Där förloraren skickas ut i ett ovisst kval för att undgå degradering. IFK kan säkert leva med läget - men för Lugi vore det fatalt. Man har ju redan rustat för nästa säsong; ny tränare i Ola Månsson, ny playmaker i hans son Albert Månsson, ny sportchef i Robert Månsson (ej släkt). Ingen av dem såg nog ett division 1-spöke komma. Risken finns alltså, åtminstone fram till i morgon.

*  *  *

Frågan är förstås om IFK Karlskrona kan vinna en handbollsmatch. Eller vill, eller får. Man har inte gjort det sedan Daniel Steen försvann till Italien. Sju raka förluster därefter, många med stora siffror. Utan Steen ingen allsvensk klass över IFK. Dessutom ekonomisk kris i klubben, pågående insamlingsaktioner för överlevnad. Givet situationen i stort skulle det förvåna om IFK besegrar Drott - och på det även Lugi. Men det är spännande bara att spekulera.

Uppsnappade korn från damernas helg

Norge i fjol. Finland i år. Jag trodde Sveriges melodifestival var - ja, typ svensk. Inte längre. Grannländerna vinner, våra egna artister blir statister. Förnedrande för dem, tänker jag. Lönt att ställa upp? Men folket röstar och folket har ju per definition alltid rätt. Exakt varför det blågula folket föredrar Norge och Finland vet jag inte. För övrigt kan det kvitta, Mello är trots allt bara Mello. Flyter i ankdamm, sjunker i ocean. Välkommen 2026 - Danmark. Segergaranti ingår. En slagdänga på temat Hold Kaeft Mand bör räcka, Wrethov eller G:son kan säkert fixa.

*. *. *

I Malmö skrevs ett stycke historia igår. Nästan niotusen människor gick på damfotboll. Nytt publikrekord med råge. Jättekul för tjejerna i FC Rosengård och MFF, minst lika jättekul för Sydsvenskan som i många långa år kampanjat för damfotbollen och nu äntligen fick något som kan liknas vid gensvar. Cupmatchen slutade 1-1, frågan om ”bäst i stan” kvarstår. Liksom frågan om hajp; tillfällig eller bestående? Fortsätter Sydis skriva hela uppslag inför varje match - och det gör man säkert - kan nog intresset hållas någotsånär vid liv. Åtminstone om lagen gör hyggliga resultat.

*. *. *

Själv gick jag på handboll. HK Malmö mot IFK Skövde i ligan. Såg ingen officiell publiksiffra men för ögat max tusen personer, sannolikt färre. Ändå anmärkningsvärt många. Jag menar, utan all draghjälp från lokal media. Som vanligt. Det är ju herrar som spelar, dessutom handboll. Eller hur man nu resonerar i jämställdhetens tidningshus. Nåväl. HK Malmö fortsätter sitt oanade segertåg. 32-27 mot Skövde, befäst andraplats i tabellen. Trots ett tidigt rött kort på Hampus Nygren och senare en skada på Tim Hilding. Bra gjort - igen. Spännande slutspel väntar.

*. *. *

Damen för dagen är Frida Karlsson. När VM i längdskidåkning för första gången introducerade en femmil även på den kvinnliga sidan blev det hon som vann. Och som hon gjorde det! Ledning från start till mål, med blott en smärre överdrift. Två flåsande norskor i ryggen, landsmaninnan Ebba Andersson därtill. Frida Karlsson stod pall. Avvärjde alla attacker, hade krafter kvar till en avgörande stöt på slutet. Otroligt imponerande. Hon som en gång kunde uppfattas som skör, nu urstark. Synd om Ebba A som gick omkull strax före upploppet. Brutalt, så nära en medalj.

*. *. *

I sinom tid ska det som alltid delas ut ett Bragdguld för årets prestation. Redan nu kan man väl konstatera att skiddamerna blir svårslagna. Men vem går först? Ebba Andersson, Jonna Sundling eller Frida Karlsson? Min egen favorit är Sundling. Ett individuellt VM-guld på sprinten lär inte räcka men lägger man till hennes helt avgörande insatser i två olika stafetter kan bragdstämpeln absolut motiveras. Mest sympatiskt vore förstås en delning på tre - men den utvägen ryms kanske inte inom stadgarna för Bragdguldet?

Spaningar i stort och smått

Får man bjuda på några små spaningar denna vackra fredag i mars? Tack. Då kör vi…

*. *. *

Läste en krönika häromdan. Den handlade om fotboll, närmre bestämt om MFF Dam. Krönikören var uppbragt, eller möjligen nedstämd, över publiksiffran vid lagets cupmatch mot Växjö. 320 pers räknades visst in, om jag minns rätt. Den blygsamma uppslutningen fick krönikören att konfrontera alla som säger sig vara MFF-supporters. Är det föreningen de gillar - eller bara herrlaget? Relevant fråga kanske, men med ett för krönikören oskönt svar. Supportrarna gillar antagligen fotboll. Gör ett val där genusperspektivet är underordnat utförandet av själva konstformen. Ingen skugga på damerna, dom gör det bra på sitt sätt. Men herrarna gör det så mycket bättre, på sitt sätt. Ingen jämställdhetskrönikör i världen kan skriva bort elementära fakta, än mindre tukta publiken till kursändring. Och alla antydningar om ett allmänt överskott av mulliga mansgrisar i populationen faller platt; massor av tjejer och kvinnor går på herrfotboll hellre än på damfotboll.

*. *. *

Vill man se det omvända - damerna först, herrarna sen - kan man i tider som dessa avnjuta tv-sändningarna från VM i längdskidåkning. De svenska damerna är verkligen fantastiska. Ebba Andersson, Jonna Sundling, Maja Dahlqvist; guld på löpande band. Alltmedan herrarna stakar sig fram i snömoset bakom de omöjliga norrmännen. Och - nu gissar jag - med lägre tittarsiffror än damerna.

*  *  *

Mot alla odds återkommer Pawel Cibicki på de allsvenska fotbollsarenorna. All min sympati för IFK Värnamo som ger honom chansen. Så agerar en klubb med humana värderingar. Vad det ger återstår förvisso att se. Går det att komma tillbaka från en fyra år lång avstängning? Jag tvivlar starkt - men hoppas innerligt. Fokus nu, Pawel Cibicki. Och lycka till, IFK Värnamo.

*  *  *

Apropå siffror. 75 miljoner amerikaner tycker att Donald Trump är en värdig president. Det kan man kalla problem. Fast ännu hellre katastrof. Kanske inte för USA men för världen. Freden, hoppet, tron. Ärkeknölens tid är här - och värst av allt: ingen vågar eller kan uttrycka vad man innerst inne känner, alla tvingas smöra för bastarden i Vita huset. Sveriges statsminister inkluderad. Om inte? Repressalier. Brutna handelsförbindelser, strafftullar och annat hitte-på. Diplomati under hot, så att säga. Inför en som själv inte verkar veta vad begreppet betyder. Bevare mig väl.

*  *  *

En dam som utmärkt sig i veckan är Rihaneh i Svt-programmet Morgonstudion. Rihaneh har hand om sporten, men inte alltid om sin egen tunga. På sitt bord den här gången hade hon bland annat ett inslag om Viktor Gyökeres lyckade comeback i portugisiska fotbollsligan. Bilder visades på hans två mål i matchen, varpå en fnittrande Rihaneh sammanfattade bravaden med ”det var inte illa pissat”. Hade hon åtminstone sagt pinkat - men nej, pissa kändes väl tuffare. Kvinnliga programledare i tv kommer undan med sånt, manliga inte. Ärligt: vad är det för stolpskott Morgonstudion kvoterar in? Jag säger bara: Jan Lorentzon, kom tillbaka. Lorentzon vem? undrar kanske du som är under 60. Svar: Telegram-Janne i tv-sportens ungdom. Saklig, korrekt, knastertorr. Salig i åminnelse, saknad.

*  *  *

I morron final i Mello. Jag tillhör inte målgruppen. Ej heller intresseklubben. Men titta ska jag. Av rent okynne. Och något slags diffus princip om att den som inte fluktat har han får gå med rumpan bar. Utan åsikt, helt offside i eftersnacket. Det vill man ju inte. Det vore heller inte jag, antyder mina belackare. Så med brallorna uppe säger jag redan nu: heja Maja Ivarsson, du är bäst. Dessutom lite mumsigare än Måns.

HF Karlskrona’s bästa tid är nu

Hej alla handbollsvänner. Jag har studerat restprogrammet i herrligan - och funnit vaddå? Jo, att HF Karlskrona är 100 procent klart för slutspel. OV Helsingborg 99 procent. Inbördes möten mellan jagande lag i de återstående omgångarna utesluter alla hot, möjligen då med pytteliten reservation i OV:s fall. Mest för ordningens skull. Lägg till HK Malmö och ordet blir sensationellt; tre uppstickare i det slutspel som sällan bjuder ens på en bland de åtta förhandstippade. Positivt för handbollen, omväxling förnöjer.

*. *. *

För HF Karlskronas del kan man tala om milstolpe. Varje tidigare sejour i högsta serien har slutat med antingen återkval eller degradering. På femte försöket kommer trendbrottet, gud vet varför. Ska jag gissa får det bli uthållighet med själva föreningsbygget. Långsiktighet i metodiken, kompetent folk på alla nivåer. Överseende med ett och annat bakslag. Laget som sådant är inte särskilt märkvärdigt - på pappret. Mer bredd än spets. Det fanns en anledning till att expertisen tippade HFK lågt även i årets liga.

*. *. *

På tränarposten har man Mathias Ekstrand. Ung stockholmare, rekryterad från Tyresö för fem år sedan. Så kallad doldis, men erkänt skicklig i handbollskretsar. Den här säsongen assisterad av ett desto större namn: Ola Lindgren, den gamle landslagsikonen. Sportchef i HFK är en annan tungviktare: Tobias Karlsson. Landslagskapten när Lindgren var förbundskapten. Återbördad till Karlskrona efter lång-lång spelarkarriär i tyska Bundesliga. Med det inledande avstampet i just Hästö IF, förlagan till dagens HFK.

*. *. *

I laget finns vad jag vet inga infödda karlskroniter. Däremot ganska många från närområdet. Om nu t ex Växjö kan räknas dit. Därifrån har Axel Söderqvist och Filip Psajd fyndats - och utvecklats till fullfjädrade ligaspelare som vänsternia respektive vänstersexa. Från Kristianstad tio mil bort kommer Isak Larsson, 20 år ung men succémogen genom hela säsongen. Metropoler som Åhus och Vinslöv finns också representerade i spelartruppen. Liksom Halmstad. Och Ystad. Plus lite utländska impulser.

*. *. *

Känslan utifrån är att HFK värvat med eftertanke. I undantagsfall någon ”färdig” stjärna, men mest talanger med potential att växa. Eller också spelare som blivit över, fått begränsad speltid i tidigare klubbar. Typ Linus Andersson, f d Ystads IF, Fredrik Hellgren, f d Alingsås. I HFK blommar alla upp, det lyser liksom trivsel om kollektivet. Okej, fjolårets isländska profilvärvning Gudmundsson har inte blommat upp. Ingen klubb kan lyckas med allt. Intrycket är dock att Ekstrand ser vad han har och coachar brett.

*. *. *

Själv har jag två speciella favoriter i laget. Två veteraner. Målvakten Uros Tomic och försvarsgeneralen Tobias Nordahl. Båda vet hur det känns att gå upp i ligan med HFK, men framförallt vet dom nog hur det känns att gå ner. Bara Tomic och Nordahl finns kvar från senaste snabbvisiten - så för deras skull är jag särskilt glad. Trägen vinner, SM-slutspel nästa. En till plusfaktor för HFK, nog så viktig: publiken. Näst högsta snittet i ligan, blott Kristianstad före. Handbollen är het i min gamla stad. Kul, kul.

Hallå Sydis, HK Malmö finns!

För säkerhets skull har jag kollat tre gånger. Men nej, inte en rad om HK Malmö i dagens Sydsvenska. Kanske i nätupplagan, den går under min radar. I papperstidningen blankt - och jo, jag vet att det finns tusen ursäkter. Tunn bemanning, begränsat utrymme, tidig pressläggning, blablabla. Det helt avgörande tror jag dock är något annat. Rent jävla ointresse, närmre bestämt. Handbollen i stort har ingen profilerad företrädare på Sydissporten. Inte i reporterleden, allra minst på chefsnivå. HK Malmö som klubb osynliggörs medvetet. Väljs bort, läggs underst i prioriteringshögen.

*. *. *

Men låt mig då berätta att det var en ovanligt uppsluppen handbollsfest i Baltiska hallen igår. Ovanligt välbesökt dessutom. 1700 åskådare - trots att det var fri entré, hm. Och ett hemmalag som visade sig från sin bästa sida. 31-26 mot mäktiga Sävehof, ren överkörning mot slutet. Sju raka HK-mål vid underläge 19-20, man trodde knappt sina ögon. Sävehof motsvarade förvisso inte sitt renommé, sjabblet nådde närmast ovärdiga höjder. Om man nu fortfarande ska föreställa ett topplag. I vilket fall ännu en beundransvärd insats av HK Malmö. Möjligen säsongsbästa, onödigt att rangordna.

*. *. *

Ska man nämna några enskilda spelare får det bli tre. Först och främst Truls Grötta. Makalös när HK ryckte, tio mål totalt. Sedan Hampus Nygren, den säregne. Alltid påkopplad till bristningsgränsen, numera även straffskytt. Felfri igår igen, fyra av fyra. Vilket betyder att mannen nu gjort 18 mål på 19 försök från 7-metersstrecket. Sist men inte minst målvakten Kristian Zetterlund. Bra hela tiden, periodvis direkt lysande. Och whoops, man får ju inte glömma Ebbe Håkansson, andremålvakten. Tre gånger tidigt i matchen avlöste han Zetterlund i samband med straffar. Håkansson räddade alla!

*. *. *

Till slut ett påpekande från hjärtat: Sydsvenskan är fortfarande en älskvärd tidning. I det stora hela. Det är nog därför jag stör mig. Man borde kunna bättre även i det lilla delta. Öppna ögonen, erkänna HK Malmö som ett läsarintresse. Gårdagens match började f ö 15.00, klart inom ramen för pressläggning.

Hallbergs halvtimme helgens högtidsstund

Bäst i tv just nu? En fråga om tycke och smak förstås. Somliga skulle säkert säga Farmen. Eller Mello. Eller kanske avstängningsknappen. Själv lägger jag en röst på Svenska Nyheter med Messiah Hallberg i SVT. Politisk satir. Svåra saker, en ständig balansakt på plumpmarginalerna. Hallberg fixar utmaningen mästerligt. Hans fredagshalvtimme, min återkommande höjdpunkt. Om lördagsmornarna då; jag ser oftast programmet i efterhand, kan inte tänka mig ett bättre uppvakningspiller. Centralstimulerande kort sagt.

*. *. *

Näst bäst i tv just nu? I mitt synfält 30 minuter med Anders Holmberg. Också i SVT. Tittar mest på den kanalen eftersom jag är reklamallergiker. Holmberg intervjuar makthavare, politiker inte minst. Tack gode gud att man inte råkar vara en sådan. Att sitta i stolen mittemot den mannen måste fan bränna under skinkorna. Holmberg är knivskarp, grillar sina byten hårt och skoningslöst. Fast rättvist, aldrig respektlöst. Eller jo, nästan. Alla vågar inte möta honom, ryktas det. Går att förstå. Men superbra tv, i tittarperspektivet.

*. *. *

Sämst i tv just nu? Igen en smaksak. Själv ser jag ingen anledning att böka i skiten, att titta är ju frivilligt. Mitt mög kan f ö vara andras mys, det måste man respektera. Generellt har jag dock lite svårt för folk som pratar med händerna - vilket vissa programledare gör. T ex i Morgonstudion. Munnen räcker, orden och meningarna behöver inte förstärkas med yviga gester. Handspråk är för dövtolkar, övriga kan tagga ner. Det sagda blir liksom inte finare eller klokare genom handavtryck på varje stavelse. Tvärtom faktiskt.

*. *. *

Men annars är jag glad. Har precis kollat på Svenska Nyheter. Och idag går vi in i den spännande månaden mars. Våren är nära. Kvitter i snåren, nyckelpigan på gång. Liksom fotbollsallsvenskan. Fast först Vasaloppet. Härliga tider, blandade tider.

Om HK Malmös oanade succé

Grattis HK Malmö vågar man väl säga nu. Uddamålsseger mot Amo i de småländska skogstrakterna igår kväll bör ha säkrat en plats i handbollens SM-slutspel. 28 inspelade poäng ska rimligen räcka - och HK kan f ö ta fler, fyra omgångar av grundserien återstår ju. Just nu är HK tvåa bakom suveräna Ystad, dock med ett helt koppel av lag tätt inpå. I den bästa av världar försvarar HK Malmö en topp 4-position och därmed också ett fördelaktigt utgångsläge inför slutspelet; man slipper de (på pappret) bästa i kvartsfinal, får dessutom hemmafavör vid en eventuell match 5. Oavsett vilket en förbluffande vass säsong av HK Malmö. Givet förutsättningarna klubbens bästa i ett historiskt perspektiv.

*. *. *

Det djärvaste jag såg i alla förhandstips var åttonde och sista slutspelsplatsen för HK Malmö. Oraklet bakom profetian var min gamle Sydiskollega Magnus Månsson. Alla andra, även jag, befarade bottenstrid för HK. Frågetecknen kändes inte särskilt långsökta. Målvaktssidan. Skyttekraften utan flyktade Magnus Persson. Spetskvalitén generellt. Ekonomin som inte tillät några utsvävningar på värvningsfronten. Bara att erkänna: jag och många med mig underskattade allt som fanns kvar. Moralen. Lagandan. Truls Grötta. Tränaren Björn Sätherström och hans förmåga att göra hyggliga spelare bättre. Arvid Johansson, Hugo Stuivers, Love Sundewall, Alfred Olsson, Tim Hilding inte minst. Positiv utveckling, svår att förutse.

*. *. *

Och då har jag inte nämnt Hampus Nygren. Hjärtat, lungorna, Mr HK Malmö. På sistone dessutom upphöjd till straffskytt. Ett förtroende han förvaltat mer än väl: 15 straffkast, 14 mål. Missen kom förstås på olyckstalet. Just det, nr 13. Nygren gör det svåra enkelt. Har två, möjligen tre, varianter. Ingen fint, bara direktskott utan krusiduller. Som på 1950-talet. Dagens handbollsmålvakter är inte vana vid sånt. Kul för en trotjänare att få glassa lite i målprotokollet. Fast roligast med HK är ändå ungtupparnas genombrott. Felix Montebovi, 19, Malte Månsson, 18. Importer från Lund (via Ystad) respektive Helsingborg. Lovande när de kom, publikfavoriter i Malmö nu. Speedige Montebovi nominerad i landslaget.

*. *. *

Utan avsikt att ta något från HK Malmö kan jag inte låta bli att undra över standarden på säsongens handbollsliga. Har inte många av de mer betrodda lagen presterat långt sämre än förväntat? Känns så. Sävehof, Kristianstad, Hammarby; visst har de delat med sig av poängen otippat generöst? För att inte tala om Skövde och Alingsås, låt vara att skador och spelartapp kan ha bidragit där. Samma med Önnered: givet slutspelslag på förhand, utanför topp 8 i skrivande stund, stjärnan Andreas Nilsson skadad. Tränarstrul dessutom, byte två gånger. Outsiders som HF Karlskrona och OV Helsingborg, delvis även Hallby, har bjudits in i slutspelsstriden. Tagit chansen, behållit möjligheterna. Starkt gjort.

*. *. *

Ikväll har OV Helsingborg något av en straffspark mot stärkt position över slutspelsstrecket. Ystads IF borta. Kan kanske låta som jag skojar, normalt finns ju knappast någon svårare match. Men nu är det liksom inte normalt. YIF har i praktiken redan vunnit grundserien, kommer dessutom från ett spelprogram som kan trötta ut den bäste. Benfica i EHF-cupen så sent som i förrgår. Skulle förvåna om laget inte är märkt av omständigheterna.

Demirok var inte blågul nock

Klart att man inte kunde heta Muharrem Demirok och vara Centerledare i Sverigedemokraternas Sverige. Gårdagens avgångsbesked var på så sätt lika väntat som beklagligt. Demirok blev en främling i det politiska landskapet - ja, till och med i sitt eget parti. Omstridd redan när han valdes, ifrågasatt hela vägen till slutet. Låga förtroendesiffror, både inåt och utåt. Hans brott? Offentligt förorda Magdalena Andersson (S) som statsminister. Vägra samröre med SD. Stå fast vid Annie Lööf-linjen, helt enkelt. Utan att vara Annie Lööf. Svårt. Hon bördig från de röda stugornas och blågula flaggornas Småland. Han turk.

*. *. *

Om sånt har betydelse? Ja, det tror jag. Sverige i tiden ska va’ svenskt, inte osvenskt. Detta har det statsbärande partiet i sitt dna. Regeringspartierna i sin ogenerade makthunger. Folket i sina valsedlar. Demirok är inte den förste som mött iskyla; Sabuni (L) blev en ännu kortare parantes som partiledare. Blott Vänsterpartiet kommer undan. Man får lov att heta Nooshi Dadgostar. Vilket säkert säger något om just det partiets sympatisörer; om vidsynthet mer än trångsynthet, min gissning. Men nej, jag menar inte att etnicitet blev en helt utslagsgivande faktor i Demirok’s fall, däremot en försvårande omständighet.

*. *. *

Med min osvikliga förmåga att alltid landa fel i opinionen gillade jag faktiskt Muharrem Demirok. Inte Centerns politik i alla delar, men hans sätt att föra fram den. Lugn och saklig, varm och mänsklig. En vuxen partiledare, bra i debatterna. Trovärdig inte minst i frågor om migration, själv barn av den öppna famnens Sverige som fanns en gång i svunnen tid. Vissa av dagens partiledare, särskilt han längst till höger, borde rodna av skam: med deras politik hade Demirok bland tusentals andra aldrig fått komma innanför Sveriges gränser. Ändå finns det centerpartister som tycker att ett närmande till SD vore okej. För att inte säga önskvärt.

*. *. *

Det är väl detta som ligger i farans riktning nu. Att Centern utser en partiledare som byter fot. Gör en Johan Pehrson, släpper det liberala tankegodset. Återvänder till den borgerlighet som för tillfället regerar landet, inte på den återkommande lögnen ”väljarnas mandat” utan på Åkessons. Skrupelfritt, ryggradslöst. Politik 2025 är ett skitigt spel, brunt i kanterna. Makten först, värdigheten sist. Det omvända kostar. Men tack och respekt, Muharrem Demirok. Starkt jobbat i motvinden.

Gott om låtar, ont om röster

Minns jag rätt var jag ung en gång för längesen. Då lyssnade jag mycket på musik. Elvis, Roy Orbison, Neil Sedaka, Fats Domino, Gene Pitney, Paul Anka; den kategorin inte minst. Hade aldrig några problem med att skilja den ene sångaren från den andre. Även en tondöv kunde höra vem som sjöng, rösten i sig skingrade alla tvivel. Kom att tänka på detta igår kväll när jag kollade på Mello. En av låtarna som röstades till final hette Revolution - men hade dagens unga kunnat säga vem som sjöng? Om de inte redan visste?

*. *. *

Ja, det hade dom kanske. Man ska inte underskatta ungdomars förmågor. Men själv går jag fullständigt bet. Hör inga personliga röster längre. Kan inte skilja Måns - det var han - från Danny eller Erik, knappt ens från Darin. För mycket låt, för lite sångare. Undantag finns men dom ställer inte upp i Mello. Jag menar, Gessle tar man ju inte fel på. Körberg. Lundell. Lisa Ekdahl på den kvinnliga sidan. Sonja Aldén aldrig att förglömma. Kvar finns nästan inga röster att kunna identifiera. Bara teknik som skyler över, suddar ut. Vissa sjyssta låtar ja, men få melodier. Och ingen Roystrupe, suck.

*. *. *

Med detta sagt vill jag absolut inte såga årets Mello. Tvärtom. Funkar som tv-underhållning. Bra programledarpar, ambitiöst upplägg kring pausnumren. Igår på Malmö Arena hela Skånes Hasse Andersson - se där förresten, ytterligare en röst man inte kan ta fel på. En deltävling återstår innan le grande finale. Där Måns lär vinna. För att han är Måns. Snudd på folkkär, låten sekundär. Själv håller jag på Maja Ivarsson. Kanske av en åldersbetingad reflex: bland det jag hittills hört är hon det närmaste 60-talets själ & hjärta man kommer. Fast ändå en bit ifrån.

🤾🏻‍♂️Storheter steppar upp 🏐

Sätta ner foten, sa man förr. Steppa upp, säger man nu. I idrottssammanhang är betydelsen densamma: skärpa sig, vinna när man behöver vinna. Som i handbollsligans senaste omgång. Full pott för Hammarby, Sävehof och Kristianstad, tre tippade topplag som så långt blandat och gett. Skulle inte förvåna om de till slut ändå positionerar sig som tvåa, trea, fyra bakom Ystad - vilket är viktigt. I kommande kvartsfinaler i slutspelet ger det hemmaplansfavör vid en eventuell femte och avgörande match.

*. *. *

I Karlskrona var det upplagt för handbollsfest när Hammarby kom på besök. Nästan tvåtusen åskådare i Brinova Arena, HFK på en sensationell andraplats i tabellen. Med chans att i praktiken nära nog hänga av Hammarby från topp 4. Det sket sig rejält. Ett pressat Bajen sprang ifrån till 17-9 i halvtid, klippte av allt tvivel redan där. HFK vann andra halvlek, hyfsade slutsiffrorna till 23-28. Alltid något, sa han som var nöjd med en tröstnapp. Och HFK kan fortfarande nå slutspelet, i så fall för första gången. Men knappast som tvåa eller ens fyra - man har Sävehof, Kristianstad och Hammarby alldeles i rygg nu.

*. *. *

Själv ”såg” jag matchen mobilt. Online, till havs. Var på Polenkryss, fick fungerande kontaktnät vid inloppet mot Ystad. Reagerade på HFK:s målprotokoll: tio spelare delade på de 23 målen, ingen gjorde fler än tre. Okej, Isak Larsson fem men då var två på straff. Det stärkte min tes: HFK har bredden, laget, kapabla spelare i alla positioner. Men saknar den extra spetskvalitén. Någon eller några som gör skillnad, bröstar upp sig, sticker ut ur den kollektiva massan. Mycket begärt att unge Larsson ska vara den mannen i match efter match. Men varför klaga? HFK har gjort det otroligt bra såhär långt.

*. *. *

Polenkryss, ja. Perfekt om man eftersträvar egen tid i rofylld miljö. Få människor åker mitt i veckan, man slipper allt vad trängsel heter. Äter gott, dricker billigt. Hänger vid bardisken eller i puben, växlar några ord med personal man lärt känna genom åren. Casino finns. Taxfreeshop. Hytt att sova i - och väckas i av städare som vill komma till i arla morgonstund men missat att jag är kryssningsresenär och därmed ska vara fredad från burdusa intrång. Inga problem, somna om är en av mina starkare sidor. Fyra stycken var vi som slutligen gick av färjan i Ystad, övriga resenärer försvann mot bildäck.

*. *. *

Apropå Ystad. Handbollsligans suverän gästade Malmö ikväll. Ystads IF alltså. Jag var där med hustru och barnbarn. Spännande match, delad pott 31-31. Starkt av HK Malmö som saknade sitt ordinarie målvaktspar plus viktige Alfred Olsson. Slappt förstås av YIF att tappa 31-28 i slutet - men begripligt med tanke på lagets spelprogram i veckan. Europamatch i Portugal, förlust mot Benfica, tillbaka i Ystad först onsdag. Tätt matchande även dessförinnan. Ett fräscht och motiverat YIF vinner över HK Malmö, nu blev känslan att man nöjde sig med att inte förlora. Sagt utan att ta något från HK.

*. *. *

Kvällens publikfavorit i Baltiska hallen: Kalle Holmstedt, målvaktsvikarie i HK Malmö. 18 år ung, något ojämn i aktionerna men strålande vid krisläget 21-26. Flera räddningar där möjliggjorde för HK att komma tillbaka i matchen.

Om handboll i nutid - och ikoner från dåtid

HK Malmö-Alingsås 26-29. Energi och inspiration är en svårslagen kombo i handboll. HKM hade ingetdera i gårdagens match. Alingsås desto mer. Kanske pga läget: Alingsås är sent ute i jakten på slutspel, var i princip piskat att vinna. HKM i sin tur kom från segersvit, senast en tung skalp i Kristianstad. Trygg tabellposition, hybris i riskbilden. Så bra är inte HK Malmö att framgångståget går av sig självt. Nu såg man snarare ut som det bottenlag man tippades bli inför säsongen. Inte av alla, men av många.

*. *. *

Alingsås saknade ett par normalt tongivande spelare, vann ändå bekvämt. Lättare än vad slutsiffrorna kan ge sken av. Ett tidigt ryck gav 7-3 och vind i seglen, marginalen förblev intakt eller stundtals större. HKM brukar vara bra på att komma igen, inte den här gången. Motståndet var för skärpt, den egna prestationen för svag. Felix Montebovi stack ut som en ljusglimt i HK-mörkret. Tim Hilding visade lite stake i slutet när matchen var körd. Unge målvaktsinhopparen Kalle Holmstedt helt okej. Annars mer eller mindre slätstruket. Tyvärr. 

*. *. *

Med en handfull omgångar kvar av grundserien hårdnar nu striden om slutspelsplatserna. Bara Ystad är matematiskt klart. Om övriga sju biljetter slåss tio lag. Tre ska alltså bort, men vilka? Svårtippat. Hallby, Önnered…och trots allt Alingsås kanske? Nä det är inte ens en gissning, bara lös spekulation. Dock krymper manöverutrymmet. Alingsås t ex har fortfarande en klättring att göra, måste nästan gå rent i slutet. Hisnande nära det åtråvärda slutspelet är däremot HF Karlskrona. En till seger bör räcka. Samma för HK Malmö. OV Helsingborg är sensationellt nog också med och hugger. Just nu jämsides med elefanter som Sävehof och Kristianstad - och före givna slutspelslag som Skövde och Hammarby. Galet men kul. Så länge det varar.

*. *. *

Apropå handboll. I tät följd har två av min ungdoms favoriter gått ur tiden. Hasse Nordh, Bosse Olsson. Minnen från 1960- och 70-talen väcks till liv. Hasse Nordh, den vänsterhänte eleganten som slog igenom i Lugi för att senare fullfölja karriären i MFF. Målmaskin, men också playmaker innan ordet uppfunnits. Nordh var kantspelarnas bäste vän, kunde konsten att slå de där långa passningarna på diagonalen. Jag gillade honom skarpt. Bosse Olsson var IFK Malmös klenod. Lille-Bosse med hela publiken. Center i vad som förr kallades B-kedjan. Tuff, snabb, ettrig. Småväxt, därav smeknamnet. Lite doldis i ett stjärnspäckat lagbygge, just därför så lätt att tycka om. Ljus över Hasse & Bosse, handbollsikoner från förr.

När drevet går…

Det pågår ett drev i Sydsvenskan. För den oinvigde: drev är det som uppstår när en nyhet övergår i följetong, en serie artiklar om en och samma sak. Ofta med det ädla syftet att avslöja oegentligheter - i kombination med det mindre ädla i att piska upp moralisk indignation i läsekretsen. I Sydis skottlinje just nu befinner sig två namngivna frontmän för Flamman, en bidragsfinansierad Malmöorganisation som verkar brottsförebyggande. Skandalvärdet ligger i att männen - i olika sammanhang kallade eldsjälar - påstås ha berikat sig själva på det allmännas bekostnad. Sydsvenskan skriver om miljoninkomster. Artikel för artikel har sedan förstärkt bilden av suspekt organisation, skumma ledningspersoner. Och än har vi inte sett slutet, är jag rädd.

*. *. *

Ja, jag skriver ”rädd”. Ogillar drev nämligen. Tog strid mot det redan när jag jobbade. Respekterar i och för sig själva principen. Tidningar ska avslöja ruffel och fiffel, ska granska makten. Det är det som skiljer fri press från statligt styrd. Problemet med journalistiska drev är att bytet är människor. Livs levande människor. Sällan alltigenom goda, lika sällan alltigenom onda. Många har familj. Barn. Nära och kära som också drabbas när drevet går. Där kan jag ibland känna att gränser passeras. Att ambitiösa reportrar blir fartblinda, jagar personliga poäng på bytets bekostnad. Att medierna glömmer den etik de själva säger sig vilja upprätthålla. Tiotalet artiklar ägnade att skandalisera samma två personer, är det rimligt? Har Sydsvenskan en egen domstol?

*. *. *

Jag känner inte duon bakom Flamman. Inte alls. Har som tusentals andra bara sett dem på bild i Sydis. Exponerade till allmän avsky. Dag efter dag, vecka efter vecka. Som dömda brottslingar, fast värre. Drevet går liksom juridiken i förväg - någon rättslig prövning har mig veterligt inte ägt rum. Och nej, jag försvarar inte just de här två männen eller deras eventuella försyndelser, däremot människovärdet i stort. Usch, det lät pretentiöst. Men faktum är att drev skördar offer. Exempel finns: uthängda personer som drivits till social misär, i värsta fall till att avsluta sina liv. Offentlig skampåle har ett pris, värt att begrunda. Hellre före publicering än efter. Så tycker jag. Med respekt för alla som tycker ungefär tvärtom.

Rubriken är din, Hampus Nygren

Hög tid att smöra lite för en handbollskille som alltid gör jobbet men aldrig får rubrikerna. Jag tänker på Hampus Nygren i HK Malmö. Trotjänare vid det här laget, säkert runt tio säsonger och ett par hundra matcher. Utan större lovord än ”ful jävel”. Ful med syfte på hans roll: renodlad försvarsspelare. Vet inte om Nygren bett om uppdraget själv - men ingen kan missa att han tar det på fullaste allvar. Det gör ont att möta den mannen. Nej jag har inte känt efter, bara suttit på läktaren och kollat. Det räcker. Nygren smäller på, som det så vackert heter. Ger och tar, har en grepprepertoar värdig en brottare.

*. *. *

Ibland har jag faktiskt tyckt synd om honom; jag menar, vem vill spela halv handboll? Försvar men inte anfall. Det tråkiga men inte det roliga. Sällan eller aldrig få chansen att göra mål. År ut och år in, samma. Tills nu. Hampus Nygren - av alla - har plötsligt upphöjts till förste straffskytt i HK Malmö. Det började mot Guif i förra veckan, har fortsatt mot Skånela och Kristianstad. Totalt sju straffar, Nygren har gjort mål på allihop. Okej han brände den sjunde men slog in returen, därför ger jag honom sviten. Man ska va’ generös mot doldisar, idrotten vore fattig dem förutan. Hampus Nygren är dessutom en sympatisk man, busig endast på handbollstid. Har stött på honom i läktarvimlet så jag vet.

*  *  *

Bakom positiva förvandlingsnummer står förstås en klok tränare, redo att ompröva gamla låsningar. I det här fallet Björn Sätherström. Bara han av alla Malmötränare genom åren har sett en straffskytt i den evige försvarskämpen Hampus Nygren. Bra blick och öppet sinne för oanade möjligheter, må jag säga. Alla verkar förresten bli bättre under Sätherström, HK Malmö som lag oerhört svårslaget. Trots en spelartrupp som på pappret kan vara den minst skräckinjagande klubben haft i Nygrentid. 34-29 igår borta mot stjärntyngda Kristianstad, så imponerande. Förmodligen ett helt avgörande steg mot slutspel. Det såg ingen komma. Nygren undantagen, omöjligt finns nog inte i hans dna.

*  *  *

Tyvärr för HK Malmö lämnar Björn Sätherström sitt tränaruppdrag efter säsongen. Till förmån för just Kristianstad. Tufft för HKM, tufft för Zoran Roganovic som tar vid. Flera spelare lär också försvinna. Dock inte den nye straffskytten. Med reservation för att Sätherström tar honom med sig i flytten. Hoppas inte. HK Malmö utan Hampus Nygren skulle berövas både själ och hjärta.

Säregen dramatik - med eller utan skidor

Minsann. Lite vitt puder på marken, antydan till vinter. Nu när man börjat leta vårtecken. Taskigt. Men rimligt. Halvvägs in i februari bara, för tidigt för fågelkvitter. Högsäsong för skidsport däremot. VM-tävlingar på rad: skidskytte, alpint, snart nog även längdåkning. Allt i tv. Förr satt jag klistrad, inte längre. Har tappat det där maniska intresset. Blivit lätt blasé, skam till sägandes. Åren tynger, Stenmarkepoken skymmer. Forsberg, Ferry, Wassberg, Svan. Har man upplevt legenderna är det svårt att gå igång på lärjungarna, hur bra de än är.

*. *. *

Såg dock skidskyttarnas mixedstafett igår. Anna Magnussons fall på förstasträckan som i praktiken ödelade Sveriges medaljchans. Otur av det slaget är en djävulsk faktor, omöjlig att gardera sig emot i trånga skidspår. Femma blev vi visst till slut. Vet inte hur många nationer som ställde upp. Ett tjugotal kanske. Skidskytte är ju en klimatbetingad sport, vissa länder och kontinenter går bort av naturliga skäl. Frankrike tog guldet i överlägsen stil. Tjeckien sensationell tvåa, Tyskland trea. Norge medaljlöst för omväxlings skull, men snäppet före Sverige i prislistan. 

*. *. *

Bra tv-sport, skidskytte. Det inser även en skeptiker som jag. Kombon gör susen; åkningen i sig föga upphetsande, men skyttet desto mer. Felfritt på vallen kan kasta om en hel medaljstrid. Bomskott kostar sekunder, i värsta fall straffrundor. Fascinerande dramaturgi, som gjord för modern tv-teknik.

*. *. *

Igår kväll såg jag en råtta. Fy faan. Finns det nåt djur med lägre status? Vuxenversionen av mus liksom. Självklart har jag sett råttor förr - men den här gången var formerna lite speciella. Såhär, om du vill veta: på väg ut slänger jag ett tomt litet paket i papperskorgen alldeles vid husentrén. Leveransen utlöser en typ av oro inne i papperskorgen. Skakningar, vibrationer. Jag hinner tänka i termer av fågel - men ut hoppar alltså plötsligt nämnda äckelråtta. Mitt framför mina ögon, någon decimeter ifrån. Hur hamnade den där? Klättrar råttor? Papperskorgen är en sån där i plåt, med takskydd och sidoinkast. Jordfast på betongstolpe. Måste krävas ett mått av ansenlig akrobatik för att ta sig in. Nåt matnyttigt kan f ö knappast ha funnits; papperskorgen var nytömd. Hur som en skakande upplevelse, fast kanske mest för råttan. Inom några sekunder var den bokstavligt talat som uppslukad av jorden i intilliggande buskage. Panikslagen, antar jag.

*. *. *

Nu har jag precis kollat på damernas storslalom i alpina VM. Sverige hade ett medaljhopp, för att inte säga guldhopp, i Sara Hector. Hon blev sexa, själv säkert besviken, dock inte fy skam i tuff konkurrens. Andra hade helt enkelt bättre dagsform. Italienskan Brignoni framförallt. Guld med nästan sekunden tillgodo på tvåan Robinson - från Nya Zeeland av alla länder - som i sin tur hade ännu större marginal till trean. Lekfull tanke: undrar om Stenmark i all sin glans vunnit. Gissning: förmodligen inte. Dagens damer kör snabbare än gårdagens herrar. Papperskorgsråttan däremot. Oslagbar. Den farten. Den accelerationen. Okej, utan skidor. Tror jag. Hann inte titta efter.

Åter till idrotten…

Sport igen. Hög tid, känner jag. Bloggen heter trots allt Sportperspektiv och kanske borde man passa sig för att skriva om saker och sammanhang man inte riktigt begriper. Vilket jag ändå envisas med att göra då och då, inte minst under de senaste dagarna. Ska försöka ransonera mig framöver. Lyckas förmodligen inte, har verkligen intentionen men tvivlar på förmågan. Man är den man är, helt enkelt. Människa. Till åren kommen, i den meningen obotlig. Drag av besserwisser har jag säkert också, vem har inte? Räds dock inte tvära kast. Livet måste gå vidare, idrott kan vara en väg ut ur beckmörker.

*. *. *

Helgen som gick kollade jag på handboll. Herrarnas cupslutspel i Halmstad, semifinaler och final. Ystad IF vann och jag blev så imponerad. Vilket lag gamla fina YIF har! Nästan lite särklassigt i ligan, dito i cupen. En mix av ärrade veteraner och unga framtidshopp, mest det förstnämnda. Ganska få är under 30, många av de bärande spelarna en bra bit över. Kvittar: YIF ser ungt ut. Sprudlar av spelglädje, springer handboll. Playmakern Julius Lindskog Andersson driver tempot - och han gör det bättre och snabbare än någon annan. En briljant spelare som sällan får det erkännande han förtjänar.

*. *. *

Finalen blev odramatisk. Ystad var i alla delar lite för bra för Önnered. 34-28, 20-13 redan i paus. Som alltid jämn spridning på målskyttet i YIF. Man är liksom inte beroende av en eller två, man har ett koppel av spelare som bidrar. Från distans, från kanterna, från mittsex där Anton Månsson fortfarande har stjärnglans (och Jonathan Wilthorn kompletterar med den äran). YIF känns komplett, bra rustat överallt. Även på tränarsidan: Oskar Carlén matchar laget brett och metodiskt, luftar ungdomarna när tillfälle ges. Inte så mycket just i cupen dock. Pokalen först och främst, rutin före rookies.

*. *. *

Det går så klart att rubba Ystad IF. Eller i vart fall hota. OV Helsingborg visade det i semifinalen. Bara ett mål back med enstaka minuter kvar - men kanske var det ett skenbart moment av spänning, YIF verkade inte besväras. Tre snabba och matchen var körd, 34-30. Kul ändå med OV. Säsongens stora sensation i handbolls-Sverige. Åtta raka nu utan förlust i ligan, slutspel inom räckhåll. Det såg man inte komma. I cupen blev det brons. Seger över Alingsås efter s k shootout’s, en variant till straffavgörande. Taskig mot målvakterna, tycker jag. Svårt rädda skott från 1,5 meter, lättare från 7.

Avellan kan som ingen ann’

Förlåt om jag är tjatig men hellre det än att jag gör en Heidi Avellan. Alltså. Alla vet vad som hände i Örebro i tisdags. Alla utom Heidi Avellan. Sydsvenskans politiske chefredaktör lyckas med konststycket att skriva en lördagskrönika om något helt annat. Hur är det möjligt? Vad beror ett dylikt haveri på? Tillåt mig spekulera. 1. Ren okunskap; Avellan hänger kanske inte med i nyhetsflödet? 2. Ren otur; fel krönika råkade bli publicerad. 3. En medveten förminskning av själva händelsen. 4. Ett långtgående läsarförakt.

*. *. *

Fler alternativ kommer jag tyvärr inte på. Och punkterna 1 och 2 kan nog uteslutas, är jag rädd. Återstår gör då bara det mest obehagliga: Heidi Avellan tycker inte att värsta massakern i modern svensk kriminalhistoria är något att lördagskrönikera om. Det finns viktigare saker, angelägnare ämnen än det aktuella tillståndet i Sverige. Jag vet inte hur många som håller med - eller hur många som överhuvudtaget läser Avellan’s lördagskrönikor. Jag gör. Ibland ända till slut. Idag gav jag upp redan på rubriken. Och efter att ha kollat tre gånger för att övertyga mig själv: nej, inget om Örebro. Sydsvenskan Opinion vänder blad. Utan skam. Jag tar den sekundärt.

*. *. *

Om gärningsmannen i Örebrodådet läser jag att han suttit bakom en dator och radikaliserats till vanvett. Jag läser också om barnmördare, rekryterade på digitala plattformar. Om robotar som stjäl jobb från livs levande människor. Vad ruggigt sker, sker via nätet. Hur fan blev det såhär? Hög tid att dra i bromsen. Världen behöver inte mer av teknikutveckling nu. Världen behöver teknikavveckling. Den som kan ombesörja det förtjänar Nobels fredspris. Om jag skojar? Inte mycket. Jag hade förstås blivit av med bloggen på kuppen men herregud: vad gör man inte för att knäcka gäng och annat skit i tiden?

Tids nog kommer dagen för analys

Dådet i Örebro. Terror eller inte terror? Diskussioner under uppsegling, skilda uppfattningar bland krönikörer och kolumnister i tyckareliten. Man måste vara juridiskt kunnig för att hänga med - terrorbrott i lagens mening är snåriga saker. Här har vi dessutom ett fall där verkligheten provocerar myten. Dödsoffer med invandrarbakgrund, svensk gärningsman. Ponera att det varit tvärtom. Då, vågar jag påstå, hade terrorkortet dragits direkt från höften och aldrig ifrågasatts.

*. *. *

För övrigt tar det emot att spekulera. Utredning pågår. Sorg pågår. Anhöriga lider. Den älskvärda staden Örebro är i chock. Man letar inte syndabockar eller orsakssamband i vakuumet mellan sår och läkning, det vore alltför respektlöst mot de närmast drabbade. Dit även all skolpersonal måste räknas. Hjärtskärande att vår viktigaste institution blir skådeplats för ondskan; där vi lär oss om livet, där vi grundar vår framtid. Där vi är i beundransvärda lärares trygga händer. Där händer detta.

*. *. *

Det kommer kanske en dag för saklig analys. Utvärdering, politisk självrannsakan. Det får ta sin tid. Kort bara: vansinnesdådet inträffar mitt under pågående paradigmskifte. I de hårda tagens Sverige. I det Sverige som helt ogenerat ställer Vi mot Dom. Som betaler för att Dom ska lämna landet. Som har en regering, styrd av ett parti med människors olika värde som politisk affärsidé. Hur många sovande björnar väcker ett sådant Sverige? Vågar knappt tänka på svaret. Nog för nu, tack.

Stad i chock, land i sorg

Makabert sammanträffande. Föregående inlägg om dödligt våld, kontra det som hände i Örebro när jag just publicerat. Skolskjutning, minst 10 döda. Unga vuxna, inga barn, skolan ifråga är en så kallad Komvux. Vidden av katastrofen har i skrivande stund inte preciserats mer än så. I vilket fall värsta masskjutningen i Sveriges historia. Man ryser. Tappar orden. Hoppet. Förmågan att förstå.

*. *. *

Idag på morgonen klarnar bilden något. Elva personer bekräftat döda, fler med livshotande skador. I huvudsak invandrare bland offren. Gärningsmannen - som avslutade med att ta sitt eget liv - av allt att döma svensk. Ensamvarg med vapenlicens, tidigare ostraffad. 35 år. Frågan om motiv förblir obesvarad, spekulationer oundvikliga. Florerar redan fritt på sociala medier, går att ta del av där. Människor med hjärta bör avstå. Kommentarsfälten dryper; invandringens fel, inte massmördarens.

*. *. *

Sverige har sorg. Goda krafter besegras av onda. Här och nu - och för överskådlig tid. Punkt.

Om evigt mörker - och ett ljus som aldrig tändes

”Knäcka gängen”. Lätt sagt, svårt gjort. Nya våldsdåd varje dag. Sprängningar, skjutningar, mord. Politiska mantran biter möjligen på oss som röstar, inte ett förbannat dugg på verkligheten. Knäcka gäng är som att knäcka teknikutveckling. Mission impossible. För övrigt hänger det ihop. Barnamördare rekryteras på digitala plattformar, tekniken har blivit grymhetens bästa vän. Väggfast telefoni, kom tillbaka. Skrivmaskin, välkommen åter. Ja, ni hör hur dumt det låter. Men fan vad det hade försvårat för gängen.

*. *. *

Var på en föreläsning häromsistens. Ämne: brottsutvecklingen i Malmö. Från forntida giljotin till dagens skarpladdade vapen. En gammal kollega till mig på Sydis, profilerad kriminalreporter, avlade en initierad rapport om den värld som brukar kallas undre. Intressant och tankeväckande, bekräftad världsbild för många i publiken. Det finns en grotesk överrepresentation av utrikes födda - alternativt barn eller barnbarn till utrikes födda - i gängmiljön. Exempel presenterades med namn och bild, inga blågula bananer överhuvudtaget. Problemet är importerat, för att citera SD:s propagandaapparat. 

*. *. *

Tolkar jag den analysen rätt föds man alltså till brottsling i vissa länder. Kommer hit som bandit, har illdåd i blodet. Vad annars menar SD med importerat problem? Har Sverige invaderats av hopplösa fall, bortom all räddning redan när de anländer? Det låter så, allt färre säger emot. Inte en jävel föreläser om överrepresentation på riktigt. Att utrikes födda - alternativt barn eller barnbarn till utrikes födda - finns överallt. Vem städar din trappa? Kör din buss? Vårdar dig på sjukan? Servar dig på krogen? Bakar din satans pizza? Fyller ut ditt fotbollslag? Myntet har två sidor, löjligt att behöva påpeka det.

*  *  *

Nej, jag är inte ute efter att blanda bort korten eller förneka fakta. Det är snarare politikerna som gör det. I synnerhet SD och deras marionettregering. Makt förblindar, enögdheten splittrar. Vi och Dom på papper liksom. Korkad idé av nyhetsrapporteringen att döma. Kontraproduktiv. Göder gängkriminaliteten snarare än knäcker den. Sorgligt nog. En sak måste jag dock tillstå: vi som i grunden är positiva till etnisk mångfald har ett helvete just nu. Och nej, det beror inte på den förda politiken. Det beror på utförarna. Den typen av ”vänner” är vår värsta fiende, det sista vi behöver.

*. *. *

En minnesdag har passerat. Befrielsen från nazisternas koncentrationsläger i Auschwitz. 27e januari var det exakt 80 år sedan. Gripande ceremonier ägde rum runt om i landet, den stora i Stockholm tv-sänd. I Malmös synagoga tändes åtta ljus. Sex för de judiska offren i lägren. Ett sjunde för övriga offer. Det åttonde till minne av offren för Hamas terrordåd den 7 oktober 2023. Offren för Israels vedergällning i Gaza? Icke en tändsticka. Mörkläggning. Tystnad. Antiempatism. Som om vissa bara får vad de förtjänar. Som om oskyldiga barn valt sin plats på jorden. Hur svårt kan det vara att tända ett nionde ljus?

Danske drenge trumfar Bengan boys

Danmark-Kroatien 32-26. Fjärde raka VM-guldet för Danmark. Handbollsvärlden är stor, konkurrensen tuff. Utom på toppen. Finalen bekräftade vad man redan visste: dansk särklass råder, frågan är bara hur länge till. Här och nu är ingen nation i närheten. Kroatien gjorde ett försök, använde alla medel. Polerade som opolerade, bryska som brutala. Till ingen nytta. Det går helt enkelt inte att stoppa detta Danmark. Laget känns nästan fuskigt bra, en spelare som Mathias Gidsel så gåtfullt mycket bättre än alla andra.

*. *. *

Tio mål gjorde han i finalen - trots milt uttryckt omild behandling. Gidsel är Guds gåva till handbollen. Fullständigt fenomenal. Ensam vinner han förstås inte. Danmark är komplett, vasst i alla positioner. På målvaktsposten inte minst. Emil Nielsen heter han, den på ytan något flegmatiske förstekeepern. Skenet bedrar: Nielsen är både vig och snabb, och en jävel på att rädda bollar. Alla målvakter kan ha sin dag men Danmarks verkar ha sin dag alltid. En utslagsgivande faktor, det med. Tydliggjord i finalen; Nielsen hade närmare 40 i räddningsprocent, Kroatiens Kuzmanovic knappa 20.

*. *. *

Matchen påminde annars om Danmarks tidigare i turneringen. En lite trevande start där motståndaren tillåts hänga med. Dryga kvarten innan Gidsel gör sitt första mål. Successivt uppskruvat tempo, gradvis skärpt försvarsspel - och vips är spänningen över. En bit in i andra halvlek ledde Danmark med tio, utklassningen var ett faktum. Heder åt Kroatien som tappade motståndskraften men aldrig stoltheten. Därav slutsiffrorna. Sista målet en skänk till Domagoj Duvnjak, kroatisk ikon som nu tog farväl av världshandbollen. Vacker gest, fast taskigt mot den som eventuellt spelat på 32-25.

*  *  *

Vid prisutdelningen slog det mig: fyra raka VM-guld i en sport som handboll, hur står sig egentligen den danska dynamiten mot våra legendariska Bengan boys? Väldigt gott, visade en googling på ämnet. Sverige tog inte ens två VM-guld på raken när det begav sig. Sagt utan att förringa gamla blågula hjältar, mer för att belysa en exceptionell prestation i tiden.