Och så har Let’s Dance börjat. Nej, jag tittar inte. Ogillar utslitna och uppförstorade tramsprogram. Hela idén med en jury som smörar och sågar - varpå den arma tv-publiken lockas att ringa in och rösta kvar sin favorit. Inte sällan råkar det vara någon av dem som juryn precis förödmjukat eller förlöjligat. Lex Brandeby. Mannen som var lika dansant som en lyktstolpe men ändå hängde kvar vecka efter vecka tack vare tittarna. Då hade tramset nyhetens behag, Lasse Brandeby dessutom sin bästa tid som folkkär underhållare. Idag kämpar Let’s Dance mot tidens tand. Tror jag. Det kan ju vara jag som gör det.
*. *. *
Min egen prime time som dansare inföll på 1970-talet. Och då rörde det sig uteslutande om så kallad kasedans. Två steg vänster, ett steg höger. Eller om det var tvärtom. Tack och lov utan att bli bedömd av någon annan än damen man kasade med. Det hände att jag fick en 10a. Så att säga. Sen dess har jag sakta men säkert stelnat i formerna - och det har väl själva kulturyttringen också, är jag rädd. Människor dansar inte längre, åtminstone inte på det intima sätt som förr om åren kunde leda till både det ena och det andra. Ja ibland även det tredje i form av en rungande hurring. Vill du veta mer? Okej, häng med.
* * *
En av mina nattklubbskompisar på 70-talet, vi kan kalla honom Lasse, hade viss förkärlek till äldre damer - och därtill ett alldeles eget uttryckssätt i själva uppbjudningsfasen. Såhär (i något förskönad omskrivning): ”jag vill gärna ligga med tant men vill tant att vi ska dansa först så gör vi det”. Lasse medgav utan omsvep att inviterna kostat honom en och annan smäll - men som han sa: ”jag har fått ligga rätt mycket också”. Ack ja. Så kunde det gå till när morfar var ung. Nu är det nya normala dejting. Digitaliserad romantik, helt utan kramgoa låtar. Konstigt att det föds allt färre ungar i landet?
*. *. *
Ps. En inbjudan till Lasse hade nog kunnat rädda Let’s Dance som tv-underhållning. Han var en jävel på att dansa. När han väl fick. Ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar