Idrottsgillet i Lund hade en sammankomst i veckan. Jag var där som en i mängden. Sydsvenskans chefredaktör Jonas Kanje var där som dagens huvudperson. Intervjuad från scen av den förträfflige moderatorn Lasse Holmström, själv sportchef på Sydis i förfluten tid. Lättsamt och lärorikt, underhållande och upplysande. Men nej, mellan Kanje och mig uppstod aldrig något direkt ”klick” när det kom till öppen frågestund.
*. *. *
Jag sökte en förklaring till Sydsvenskans fördelning av spaltutrymme åt sport, framförallt kring elitklubbarna i Malmö. Varför MFF, Redhawks och Rosengård Dam tar i princip allt medan resten får dela på smulorna som blir över. Jag lyfte specifikt HK Malmö. Säsongens sensation i handbollsligan, ändå närmast osynligt i Sydis. Märkligt, sa jag. Inte alls, menade Kanje. Och hänvisade till - just det - klickandet. Vi talade liksom förbi varandra, chefredaktören och jag. Från skilda utgångspositioner. Jag som en av de sista tappra läsarna av papperstidningen, han som ansvarig utgivare i ett digitalt tidevarv.
*. *. *
Upplagesiffran för Sydsvenskan i pappersformat är idag 33 000. Medelåldern på abonnenterna runt 75. Betydligt fler - och yngre - läser tidningen digitalt. En värld där framgång mäts i antal klick. Kanje lät förstå att handbollsartiklar genererar ytterst få klick, jämfört med fotboll och hockey nästan ingenting. Min invändning att det är svårt att klicka på nånting som inte finns lämnades obesvarad. Min misstanke om att bevakningen speglar bemanningens egenintresse av sport behöll jag för mig själv, fler frågeställare ville fram. Lugis klubbchef bland andra. Fast han hade ingen fråga, bara ett tack till chefredaktören.
*. *. *
Tack för vad? Jo, att Sydsvenskan fortsatt skriva om Lugi trots att Lugi inte längre tillhör högsta handbollsserien. Det hade den tacksamme klubbchefen inte väntat sig. Inte jag heller. Missförstå mig rätt: bra att Sydsvenskan skriver om Lugi men jättekonstigt att man skriver mer om Lugi än om HK Malmö som faktiskt ligger i högsta serien. Där dog diskussionen. Och inte fick den nytt liv av att någon annan i publiken, jag tror det var en sportjournalist från Skånskan, lade skulden för handbollens tillkortakommande i medierna på - handbollen. Förbund, klubbar, HK Malmö; alla som inte är på hugget.
*. *. *
Det kan ligga korn av sanning i det. Med betoning på korn. Jag tror ju inte MFF behöver bombardera Sydis sportredaktion med pressreleaser för att få uppmärksamhet. Inte Redhawks heller. Ännu mindre Rosengårds fotbollsdamer. Nyhetsvärderingen görs på redaktionerna, ingen seriös tidning skriver för att olika intressenter ber eller krusar om det. Och som läget är i Malmö kan jag absolut ha viss förståelse för att stans handbollsklubb kommer i kläm medialt - men aldrig till den grad att det liknar utfrysning. Där har min kära morgontidning lite att jobba med. Om jag nu får risa den jag helst vill rosa.
* * *
Var allting ”bättre förr”? Lätt att tycka när man närmar sig 80 och fortfarande bläddrar hellre än klickar. Svårt att hävda vid närmare eftertanke. Själv var man i många avseenden bättre förr, den saken är klar. Det mesta i övrigt var bara annorlunda. Somligt kan man sakna: Idrottsbladet, Rekordmagasinet, tidningsbranschen som den en gång var. Föga lönt, allt kokar ner i nostalgi. Bytt bytt kommer aldrig igen. Men tack för en trevlig dag på Gillet. Och respekt Jonas Kanje, chefredaktör i den tuffa brytningstiden mellan minnet av papperstidning och permanent övergång till nätutgåva. Klick, klick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar