Demirok var inte blågul nock

Klart att man inte kunde heta Muharrem Demirok och vara Centerledare i Sverigedemokraternas Sverige. Gårdagens avgångsbesked var på så sätt lika väntat som beklagligt. Demirok blev en främling i det politiska landskapet - ja, till och med i sitt eget parti. Omstridd redan när han valdes, ifrågasatt hela vägen till slutet. Låga förtroendesiffror, både inåt och utåt. Hans brott? Offentligt förorda Magdalena Andersson (S) som statsminister. Vägra samröre med SD. Stå fast vid Annie Lööf-linjen, helt enkelt. Utan att vara Annie Lööf. Svårt. Hon bördig från de röda stugornas och blågula flaggornas Småland. Han turk.

*. *. *

Om sånt har betydelse? Ja, det tror jag. Sverige i tiden ska va’ svenskt, inte osvenskt. Detta har det statsbärande partiet i sitt dna. Regeringspartierna i sin ogenerade makthunger. Folket i sina valsedlar. Demirok är inte den förste som mött iskyla; Sabuni (L) blev en ännu kortare parantes som partiledare. Blott Vänsterpartiet kommer undan. Man får lov att heta Nooshi Dadgostar. Vilket säkert säger något om just det partiets sympatisörer; om vidsynthet mer än trångsynthet, min gissning. Men nej, jag menar inte att etnicitet blev en helt utslagsgivande faktor i Demirok’s fall, däremot en försvårande omständighet.

*. *. *

Med min osvikliga förmåga att alltid landa fel i opinionen gillade jag faktiskt Muharrem Demirok. Inte Centerns politik i alla delar, men hans sätt att föra fram den. Lugn och saklig, varm och mänsklig. En vuxen partiledare, bra i debatterna. Trovärdig inte minst i frågor om migration, själv barn av den öppna famnens Sverige som fanns en gång i svunnen tid. Vissa av dagens partiledare, särskilt han längst till höger, borde rodna av skam: med deras politik hade Demirok bland tusentals andra aldrig fått komma innanför Sveriges gränser. Ändå finns det centerpartister som tycker att ett närmande till SD vore okej. För att inte säga önskvärt.

*. *. *

Det är väl detta som ligger i farans riktning nu. Att Centern utser en partiledare som byter fot. Gör en Johan Pehrson, släpper det liberala tankegodset. Återvänder till den borgerlighet som för tillfället regerar landet, inte på den återkommande lögnen ”väljarnas mandat” utan på Åkessons. Skrupelfritt, ryggradslöst. Politik 2025 är ett skitigt spel, brunt i kanterna. Makten först, värdigheten sist. Det omvända kostar. Men tack och respekt, Muharrem Demirok. Starkt jobbat i motvinden.