När drevet går…

Det pågår ett drev i Sydsvenskan. För den oinvigde: drev är det som uppstår när en nyhet övergår i följetong, en serie artiklar om en och samma sak. Ofta med det ädla syftet att avslöja oegentligheter - i kombination med det mindre ädla i att piska upp moralisk indignation i läsekretsen. I Sydis skottlinje just nu befinner sig två namngivna frontmän för Flamman, en bidragsfinansierad Malmöorganisation som verkar brottsförebyggande. Skandalvärdet ligger i att männen - i olika sammanhang kallade eldsjälar - påstås ha berikat sig själva på det allmännas bekostnad. Sydsvenskan skriver om miljoninkomster. Artikel för artikel har sedan förstärkt bilden av suspekt organisation, skumma ledningspersoner. Och än har vi inte sett slutet, är jag rädd.

*. *. *

Ja, jag skriver ”rädd”. Ogillar drev nämligen. Tog strid mot det redan när jag jobbade. Respekterar i och för sig själva principen. Tidningar ska avslöja ruffel och fiffel, ska granska makten. Det är det som skiljer fri press från statligt styrd. Problemet med journalistiska drev är att bytet är människor. Livs levande människor. Sällan alltigenom goda, lika sällan alltigenom onda. Många har familj. Barn. Nära och kära som också drabbas när drevet går. Där kan jag ibland känna att gränser passeras. Att ambitiösa reportrar blir fartblinda, jagar personliga poäng på bytets bekostnad. Att medierna glömmer den etik de själva säger sig vilja upprätthålla. Tiotalet artiklar ägnade att skandalisera samma två personer, är det rimligt? Har Sydsvenskan en egen domstol?

*. *. *

Jag känner inte duon bakom Flamman. Inte alls. Har som tusentals andra bara sett dem på bild i Sydis. Exponerade till allmän avsky. Dag efter dag, vecka efter vecka. Som dömda brottslingar, fast värre. Drevet går liksom juridiken i förväg - någon rättslig prövning har mig veterligt inte ägt rum. Och nej, jag försvarar inte just de här två männen eller deras eventuella försyndelser, däremot människovärdet i stort. Usch, det lät pretentiöst. Men faktum är att drev skördar offer. Exempel finns: uthängda personer som drivits till social misär, i värsta fall till att avsluta sina liv. Offentlig skampåle har ett pris, värt att begrunda. Hellre före publicering än efter. Så tycker jag. Med respekt för alla som tycker ungefär tvärtom.