Finnkampen i friidrott. Vill minnas att det var lördag-söndag förr. Nu fredag-lördag, tydligen. Men som alltid i allemans-tv - tack och lov. Man slipper ju de enerverande reklamavbrotten, slipper se Marcus Birro och andra flinande Mammonoffer tipsa om snabbaste vägen till spelhelvetet. Samtidigt säger kanske SvT:s eviga (?) abonnemang på sändningsrättigheten något om Finnkampen som sådan. Den är liksom inte spektakulär nog för reklamkanalerna. Säljer inga annonser. Attraherar inte marknaden. Drunknar i konkurrensen, droppas.
*. *. *
Själv blev jag fascinerad av Finnkampen redan som barn. Innan tv överhuvudtaget fanns. Man satt i köket med örat i radion, lyssnade till Hylands referat gren för gren. Många av atleterna minns jag tydligt än idag. Myggan Uddebom t ex. Kallades Myggan för att han var byggd ungefär tvärtom. Kastade diskus, stötte kula. Vann ofta dubbelt, drog in sköna poäng till Sverige. Resultaten har jag förträngt men jag tror att Myggan gjorde cirka 53 meter i diskus, ibland mer. Och i kulan runt 16 - över 16 meter innebar alltid att det gick ett sus genom köket.
*. *. *
Nördigt nog minns jag även Joel Eklund och Johnny Lemos. Det var dom som - vanligtvis - kompletterade Myggan i det svenska kullaget. Och lärde mig att även 14-metersstötar var av värde i en finnkamp. 7,5,4,3,2,1; fallande skala, varje poäng viktig för sammandraget. Ett annat namn som etsade sig fast var Birger Asplund. Släggkastare av rang. Jämtlänning. Undrar om det inte var han som lanserade en extra rotation i ringen…i vilket fall flög släggan 60 a’ 65 meter vilket var bra på den tiden. Mitten eller senare delen av 1950-talet, början av -60.
*. *. *
Minnesvärda löpare då? Absolut. Skåningar, inte minst. På sprintdistanserna Malmros, Hörtewall, Lövgren; alla från Malmö. Hörtewall kunde man i princip ställa klockan efter - alltid 10,8 sekunder på 100 meter. Sen var där hinderlöparen som tagit efternamnet varifrån han kom: Gunnar Tjörnebo, född i Tjörnarp. Udda namn glömmer man inte så lätt - och det fanns fler. Källevågh på 5000, Trollsås på långa häcken. Bland andra. Mest omsusad var Dan Waern, medeldistansare. Tätt följd av Benke Nilsson, höjdhoppsidolen.
*. *. *
På hedersplats, åtminstone vid mitt köksbord: Knislinge-Bengtsson. Spjutkastare, god för 70 meter. Eller i alla fall 67. Han hade med lätthet platsat i ett svenskt landslag än idag. Spjut har blivit ett sorgebarn i den blågula friidrotten. Ett av flera. Höjd är verkligen ingen höjdare längre, stav i Duplantis frånvaro allt annat än imponerande. Förbundskaptenen Kajsa Varg, alias Bergqvist, tvingas ta vad hon har i vissa grenar. Lappa och laga, gräva djupt för att få ihop ett komplett lag. Okej, Finland har säkert liknande problem. Möjligen ännu värre.
*. *. *
Så Finnkampen var bättre förr? Nja. knappast bättre. Men definitivt större, som händelse betraktad. Tiderna förändras, utveckling avvecklar. Fantastiskt ändå att Finnkampen överlevt, stått pall genom kriser och yttre hot. Friidrotten i Sverige och Finland behöver den. Som årlig återträff, som krydda i tävlingskalendern. Eller lite som firmafest, med all respekt. Av forna tiders äkta prestige återstår inte mycket. Dagens utbyte är finare och fredligare, poänghetsen förvisso intakt men mest för att det ska så va’. Tror jag.
*. *. *
I år vinner nog Finland. Kanske dubbelt upp. Damer som herrar. Det ser så ut efter gårdagens tävlingar. Sverige saknar en del så kallade stjärnor - Finnkampen är inte längre något måste - och tappar av den anledningen säkra poäng här och där. Bäst igår: Vanessa Kamga i damernas diskus. Över 63 meter, särklassig vinnare. Dessutom självlysande i tv: strålande glad, charmigt verbal. Fortsättning idag, olyckligtvis (för mig) parallellt med allsvensk fotboll Mjällby-Halmstad. Och nästa år fyller Finnkampen 100. Snacka om klassiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar