”Den allsvenska guldstriden tätnar, här och nu talar inte mycket för MFF”. Skrev jag för några veckor sedan efter en förlorad match mot Sirius. Men profetior är färskvara så håll tillgodo, här och nu kommer en ny: allt talar för MFF. 4-0 i gårdagens toppmöte med Djurgården, nio poängs försprång med nio omgångar kvar. Avgjort är det så klart inte, rent matematiskt. Allt kan hända, bollen är rund, klyschor sprungna ur sanning. Djurgården har dessutom en hängmatch tillgodo. Men visst, det måste närmast orealistiska saker till för att MFF inte ska kunna räkna hem ett 25e guld senare i höst.
*. *. *
4-0 kan låta som utklassning i fotboll - och så var det på Malmö stadion igår. I 20 minuter lite drygt. Redan då hade MFF gjort tre mål. Djurgården verkade paralyserat. Som om man väntat sig något helt annorlunda, kanske en mer avvaktande matchöppning t ex. MFF:s inledning var liksom allt annat. Full fart framåt, maxad intensitet, ett spel man egentligen inte varit i närheten av på länge. Och det kom nu, när den store kreatören är borta. Nanasi alltså. I hans ställe briljerade Bolin. En pånyttfödd Anders Christiansen likaså. Om man ska nämna några i ett lag där precis alla var påkopplade, uppskruvade och besjälade från start.
*. *. *
Naturligt nog höll det inte riktigt hela vägen. Matchen jämnades ut, Djurgården skärpte sig och dominerade andra halvlek. Borde gjort ett mål eller två men hade inte Dagen. Eller turen. I vissa lägen inte heller skickligheten. Istället ett fjärde MFF-mål, Kiese Thelin. Välförtjänt; han jobbade hårt för det, gjorde en jättebra match. Över 90 minuter kändes 4-0 dock som missvisande siffror - så stor var inte skillnaden mellan lagen - men första 20 räknas ju också, det hade Djurgården tydligen glömt. Ursäkten om kortare återhämtning från Europaspel (två dagar mot fyra för MFF) kom säkert upp, men den imponerar föga på mig.
*. *. *
Även svenska fotbollsspelare är proffs. Rustade yrkesmän, inga veklingar. Tränar dagligen, älskar att spela matcher. Millimeterrättvisa spelscheman vore förvisso önskvärt, men finns inte. ”Oturen” går runt, inget enskilt lag förföljs konsekvent. Nej, jag tror inte antalet vilodagar avgör fotbollsmatcher. Exempel på det motsatta går alldeles säkert att finna - alltså lag som vunnit matcher trots kortare återhämtningstid än motståndaren. Djurgården har f ö en trupp som åtminstone i nuläget (givet skador och annat) snarast överträffar MFF:s i bredd och klass. Och om nu trötthet ändå var ett problem borde det väl ha visat sig i slutet, inte i början?
*. *. *
Senare igår såg jag Göteborg-Hammarby. 0-1 i 12e (!) övertidsminuten. Led lite med Göteborg - och mycket med domaren Oscar Johnsson. Att skipa rättvisa bland 22 mer eller mindre stolliga fotbollsspelare kan inte vara lätt. Gruff och skit mest hela tiden, usch. Priset tog Göteborgskillen som byttes in i minut 83 och visades ut i minut 87. Detta efter att ha smockat till en Hammarbyspelare mitt framför ögonen på assisterande domare. Tror inte det är den typen av spelare ett lag i kris behöver. Faktum är att IFK Göteborg 2024 börjar påminna om MFF 1999. Laget som inte kunde åka ut - men lik förbannat gjorde det.
*. *. *
Hammarby å sin sida är formstarkast av alla allsvenska lag just nu. Ny tabelltvåa, passerade Djurgården. Älskade intervjun med matchvinnaren Erabi igår. Han var kvar i extasen över 1-0-målet och uttryckte sig därefter. 110% spontant, vill säga. Göteborgs lagkapten Gustav Svensson som råkat knäa honom i nacken fick t ex heta ”fucking Gustavsson”. Målet, segern, firandet med klacken; allt var ”fucking najs”. Skön typ, Erabi. Botheims jämlike - ja nästan överman - som intervjuoffer. Uppehåll i allsvenskan nu, landskamper väntar. Synd, tycker jag.
*. *. *
Slutligen, apropå återhämtningstid. Jag säger bara Daniel Ståhl. Diskusbjässen tävlade i Rom i fredags, satte sig på planet till Helsingfors för att dan därpå hinna medverka i Finnkampen. Och drog till med hela 69,03, vann med tolv meter! Snacka om stålman. Till råga på allt Djurgårdare…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar