Skrev om Kompis härförleden. Katten som lever sitt eget liv här nere på gården - och som möjligen var försvunnen. Inte alls. Jag mötte honom igår kväll. Han gjorde vad han aldrig gjort förut: kom fram, strök sig runt mina ben! Strax intill gick en dam med hund; Kompis matte visade det sig. - Känn dig utvald, sa hon. Sådär brukar han inte göra. - Vet, sa jag, smått tagen av tillgivenheten. Säregen katt, Kompis. Ovanligt hög svansföring, kärvänlig när det passar. Och dessbättre inte hemlös, som jag trodde. Bara frigående med egen ”nyckel”. Märkligt i ett mänskligt perspektiv, men kanske ändå ett sätt att visa katten respekt. Tänker jag, hoppas jag.
*. *. *
Kompisordet är inte det första som kommer upp när man begrundar relationen mellan Jon Dahl Tomasson och Hugo Larsson. Fotbollens förbundskapten å ena sidan, talangfull spelare å den andra. Rollerna utesluter i och för sig kompisskap - men ömsesidig respekt hade varit klädsamt. Inte mycket just nu. Larsson är petad och sur, känner sig med rätta (tycker jag bland andra) förbigången och dessutom baktalad av chefen. Ställd inför frågor från media har JDT förklarat bänkningen med Larssons spelsätt: inte vertikalt nog, för mycket sidled. - Kunde han ju sagt direkt till mig då, tycker Hugo Larsson som f ö inte känner igen sig i beskrivningen.
* * *
Nä, inte vi heller som minns Hugo Larsson från MFF-tiden. Tvärtom. Killen var framåtlutad, spelade rakt mycket mer än snett. Och MFF-tränaren då eller åtminstone en del av tiden hette - Jon Dahl Tomasson. Skulle året i Bundesliga - i en av dess bättre klubbar - alltså ha gjort Larsson till en annan och sämre spelare? Tomasson får ursäkta, det låter inte trovärdigt. Startplats i Eintracht Frankfurt och bänkplats i landslaget (utan att ens få hoppa in) hänger liksom inte ihop. Med all respekt; så sylvass är inte konkurrensen på ett svenskt mittfält. Varken centralt eller på vänsterkanten där Elanga m fl på diffusa grunder konsekvent gått före Nanasi.
*. *. *
Risken nu är förstås att det går prestige i skiten. Missnöjesutspel i media gagnar sällan själva saken. Hårt uttryckt: förbundskaptenen har tolkningsföreträde, spelarna ska hålla flabben. Jag köper det som princip. Utan truppsammanhållning, ingen harmoni. Men desto viktigare då med begripliga beslut - och det ansvaret vilar i första hand på ledarstaben, JDT i synnerhet. Känns som det behövs en skärpning där. Rakare rör, bättre pedagogik. Dagens 20-åringar nöjer sig inte med att nöta bänk match ut och match in med mindre än att de själva förstår varför. Titta på är ingen drivkraft. Den som tas ut i truppen vill säkert förnimma en chans till speltid.
*. *. *
Allt detta skrivet i väntan på kvällens match mot Estland. Det kan ju hända att Tomasson släppt på prestigen och kommer med nåt nytt, jämfört med senast. Kanske till och med en Hugo Larsson i startelvan? Och en femminutare på slutet för Sebastian Nanasi? Hoppas lite försiktigt kan man alltid göra. Inte som MFF-ambassadör, sådana finns det nog av i andra spalter. Men som fotbollsvän med en egen uppfattning om rätt och fel. Synd bara att förspelet delvis redan gjort skada.
*. *. *
Ps. Och knappt hann jag publicera ovanstående rader innan beskedet kom: Hugo Larsson har brutit upp från landslagssamlingen, rest hem till Frankfurt. Skadekänning. Tro’de. Ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar