Läser i mitt Instagramflöde om ett föräldrapar i Stockholm som fått avslag på sin önskan att döpa sonen till Djurgården. För inte så länge sedan ville föräldrar, jag tror det var i Halland nånstans, döpa sin lille baby till Putin. Avslag där också. Tur det finns myndigheter med barnens bästa för ögonen - men tragiskt att det ska behövas. Det finns ju så många namn att välja på. Riktiga namn. Så att säga hållbara över tid. Tro’t eller ej tramsföräldrar, era telningar växer upp och snart nog vill de gärna kunna berätta vad de faktiskt heter.
*. *. *
Djurgården? Putin? När det finns namn som Lennart och Bertil. För att inte tala om Leif, Bengt eller Åke. Eller Bo. Eller Sune, Rune, Ture, Sture, you name it. Inga ungar heter så nuförtiden. Krystat är inne, rekorderligt ute. Samma på flicksidan. När hörde du senast en mamma kalla på ”lilla Lisbeth”? Eller på Barbro? Kerstin? Siv? Anita? Okej, nu är jag tillbaka i min egen barndom. Då hette ungarna väldigt ofta så, de djärvaste avvikelserna stannade vid y-namnen. Ronny, Jonny, Tony, Sonny, Conny. Alla minderåriga som heter Jonny idag, räck upp en hand. Percy då? Nähä, inget behov av kulram där heller.
* * *
På Sydsvenskan hade vi en Ulf-klubb under många år. Nedlagd nu, nästan alla medlemmar har gått i pension. På damsidan en Annika-klubb, dito. Fina standardnamn, idag smått kuriösa. Människor i arbetsför ålder heter inte längre så. Regeringsföreträdare borträknade.
* * *
Vad hände med dubbelnamnen, kan man också undra. Omåttligt populära på 1940-talet och ett par decennier framåt. Iskalla numera. Britt-Inger, Anna-Karin, Ulla-Bella; minnen blott, doft av dåtid och mamelucker. Och vill man träffa på någon Sten-Inge eller Kjell-Arne är dagiskids på utflykt definitivt fel sökområde - gubbhyllan i Baltiska hallen när det vankas handboll desto säkrare. Sten förresten. Lustigt namn. Lite hårt liksom. Vanligt förr dock. Liksom Stig. Jag hade en klasskamrat som hette Stig. Han kallades ömsom Stig In, ömsom Stig Ut. Förvisso även Stig På eller Stig Av. Allt efter färdriktning.
*. *. *
Bubblare i min barndoms namnkatalog: Göte, Gösta, Kent och Kennet. Ove, icke att förringa. Var tid har sina små gullungar, sina små dopceremonier. Fascinerande att se hur namn kommer och går - och ibland kommer tillbaka när man minst anar det. Idag vet jag t ex flera småkillar som heter Sixten. Precis som min far, döpt 1916. Och nyligen hörde jag en mamma nere på gården ropa efter Majken, en liten jänta i treårsåldern. Namne med min äldsta kusin, salig i åminnelse, närmare 100 om hon fått leva. Sånt ser man inte komma, men gud vad det värmer. Väcker minnen. Tänder hopp om föräldraförnuft.
* * *
Så vem vet, Kjell och Kerstin står kanske bara på vänt. Bidar sin pånyttfödelse. Och en vacker dag våras det möjligen även för Inga och Ingvar. Namn finns alltså hur många som helst. Nya, gamla. Fräscha, bortglömda. Men i vilket fall seriösa och respektabla, och till för att återanvändas. Hur någon förälder ens kan komma på tanken att vilja döpa älskvärda småttingar till saker som Djurgården eller Putin går inte att förstå. För mig personligen har gränsen alltid gått vid Orvar. Sagt med vördnad för den ende Orvar jag känner till: Bergmark, fotbollslegendaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar