Då och då kommer jag att tänka på Kåk-Åke. Jo han kallades så, en av mina första fotbollsidoler i livet. Vanvördigt namn, ja. Baserat på rykte men sannolikt med grova korn av sanning. Tiden var 1950-tal, senare delen. Jag var 12 på väg mot 13. Nyinflyttad till själva Karlskrona efter något års boende i skärgårdsmiljö ett par mil utanför. Besatt av idrott, fotboll och handboll i synnerhet. Hängde till och med på träningar ibland. Det var så jag upptäckte Åke. På IFK Karlskronas fotbollsträning.
*. *. *
Han bara dök upp liksom. Ny i gänget, väldigt annorlunda mot alla andra. Åke var inte den vattenkammade sorten. Hade absolut ingenting av präktighet i sin aura. Staketgubbarna intill mig visste varför; det var dom som tisslade och tasslade om ”Kåk-Åke”. Nymuckad, redo att ta upp det där han slängt bort men hade talang för. Spela fotboll. Själv var jag vilse i tillvaron redan då, föll direkt för Åke. Han var tatuerad, bara en sån sak. Vi pratar alltså om en tid när endast sjömän och kåkfarare var tatuerade - och nej, Åke hade inte varit till sjöss.
*. *. *
Att Åke hade korvfrilla gjorde inte saken sämre. Det var den som skiljde tuffingar från mesar på 1950-talet. Frillan ifråga var rock’n’roll liksom. Gick ut på att rulla två hårkorvar för möte i mitten av hjässan. Krävde brylcreme. Rikliga mängder. Fett najs hade man nog sagt idag. Mesarna då för tiden hade pannlugg, möjligen sidobena. Inget för Åke, inget för mig. Snart nog blev vi nästan kompisar. Nyfiken som jag var på stans udda existenser hängde jag rätt mycket i Hoglands Park. Han också. I gången närmast bolaget. Åke var typ A-lagsspelare även i det avseendet.
*. *. *
Sommaren -59 sågs vi var och varannan dag. Om inte i Parken så på Ritz Café, ett näraliggande tillhåll för mindre välanpassade medborgare. Jag var en wannabe, nyss fyllda 14. Åke var 23, tror jag. Sällan fullt nykter, i princip bara om söndagar. Det var då IFK spelade match och nästan alltid var Åke bäst. Vänsterinner, spektakulär i både spelsinne och uppenbarelse. Svag endast i konditionen. Minns inte nivån säkert, om det var division 3 eller division 4. Minns däremot att jag tyckte Åke borde spelat för Saltö BK, då stans ledande fotbollsklubb. Det hade passat hans klass bättre.
*. *. *
Motvilligt insåg jag varför det inte blev så. Saltö hade nog av problembarn, Åke kunde blivit ”too much”. Synd. Såhär i efterhand tror jag inte att Åke var något hopplöst fall, möjligen ett ovanligt komplicerat. Heder åt IFK som öppnade en famn. Mitt sista minne av honom innan flytten till Malmö blev en stor bild i Blekinge läns tidning. IFK hade vunnit en bortamatch med 6-3, Åke gjorde tre av målen och omskrevs som bäst på plan. Sen fortsatte jag köpa BLT lite från och till, mest för att se hur det gick för min idol. Osäkert svar: namnet dök upp sporadiskt, men försvann snart helt.
*. *. *
Som sagt, det händer att ”Kåk-Åke” ploppar upp i mitt minne än idag. Var tid har sina olycksbarn - och ibland är det kanske bäst att inte veta vad som ”hände sen”. Där och då var det en fascinerande bekantskap, det räcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar