Mycket sagt att Malmö ligger under vatten - men fan va’ det regnar idag. Lite till och det påminner om sensommar’n 2014. Där och då kunde man prata om skyfall. Översvämningar, totalkaos i hela infrastrukturen. Själv trotsade jag allt mänskligt förnuft och gav mig ut för att cykla. Till Hemmet där min kära mor bodde och hoppades på besök. En tur på max 20 minuter i normalfallet. Den gången tog det cirka 90 minuter.
*. *. *
Ordinarie cykelstråk var delvis avstängt, vägnätet delvis bassängliknande. Man fick ta sig fram blandat, så att säga. Cykla i vatten men undvika insjöarna. Framförallt gå med cykeln. Inte raka spåret, då hade jag förmodligen drunknat. Mer i sicksack. Allt efter djup på vattenmassorna. Synd jag inte hade stövlar. Eller regnställ. Inte för att det hade hjälpt mycket mot själva saken men jag hade kanske sluppit komma till Hemmet som ömkligt offer för min egen dårskap. Och då var bara hälften gjort. Jag skulle ju hem också.
*. *. *
Vid den tiden bodde jag fortfarande på Söderkulla. Ganska nära den angränsande parken - och där fick jag en lysande idé. Cykelbanan var ju inte att tänka på, men gräset! Stor park, mycket gräs, som gjort för cyklister i nöd. Nej inte trampa så klart, bara leda. Komma hem någorlunda helskinnad. Jag glömde en sak. Även gräs tar stryk av perversa väderutbrott. Vackra grönområden förvandlas till träskmarker. Jag sjönk liksom steg för steg. Cykel’n också. Satt nästan fast. Har nog aldrig varit närmre fullskalig panik.
*. *. *
Fråga mig inte hur, men hem kom jag. Med strumpor och lågskor begravda under gyttja. Med cykeldäck som krävde specialistvård att återställa i originalskick. Med ett ganska glatt humör ändå. Det finns värre saker än oavbrutet spöregn över Malmö. Exakt vad kunde jag kanske inte komma på just då, men väl vid närmare eftertanke. Riktiga naturkatastrofer t ex. Jordskalv å sånt. Vad jag upplevde som lite skrämmande var - ensamheten. Inte en enda cyklist ute. Icke en själ med ärende till Hemmet eller annat. Bara jag.
*. *. *
Någon, möjligen min yngsta dotter, lär ha sagt att epitetet stolle definieras av antalet cykeläventyr i otjänlig väderlek. Och att jag i så fall skulle kunna vara den siste på jorden. Tvivlar i all ödmjukhet. Man har nog sin överman, tänker jag. Men kul att bli omnämnd i ett så smickrande sammanhang. Om än på gamla meriter; idag hade jag knappast gjort vad jag gladeligen gjorde förr. Som den gången på 90-talet när jag cyklade från jobbet i full snöstorm. Vit vid hemkomsten, mulad all over. Fick skrapas, typ frusen bilruta.
*. *. *
Vid den jämförelsen bleknar regnkaoset 2014 bort som ett lustigt lite minne. Och dagens väta som just ingenting. Undrar om det inte upphört förresten. Ska gå ner å kolla. Ta ett bloss under diskreta former. Ha en bra dag där ute, med eller utan cykel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar