Kampen för en ny mobil

Vad är det svåraste som finns att köpa i dessa tider? Kan vara en sketen mobiltelefon. Tro mig, jag har försökt. Och stött på hinder. På hinder. På hinder. Såhär, om du orkar höra på. En person, hjälpberoende pga ohälsa, blev bestulen på sin mobil i fredags. Givet just hans levnadsomständigheter en smärre katastrof; ensam, isolerad, mobilen som enda kontaktnät till omvärlden förutom sporadiska besök av hemtjänst. Här gällde det att agera snabbt! Anmäla, spärra, köpa nytt. Anmäla och spärra gick bra. Köpa nytt kämpar jag fortfarande med.

*. *. *

På instruktioner av personen begav jag mig till en av stadens Tele2-butiker redan på lördagen. Han hade abonnemang på sin stulna mobil där. I desperat behov av en ny trodde han - och jag - att befintligt abonnemang helt enkelt kunde flyttas/förlängas. Och att man kunde köpa en mobiltelefon rakt över disk. Med SIM-kort och det hela. Så lätt? Självklart inte - och det borde man kanske begripit. För det första hade jag bara hans ID med, jämte mitt eget. Otillräckligt. Du måste ha fullmakt, sa killen i butiken. För att köpa en mobil? sa jag i all min dumhet.

*. *. *

Killen höll sedan en föreläsning om säkerhetspolicy och liknande, jag minns inte exakt hur orden föll. Men försökte förstå och respektera - och bita ihop. Fick därefter en blankett. Fullmakten. Cyklade tillbaka till min uppdragsgivare för ifyllning. Cyklade åter till butiken med det färdiga resultatet, lättad över att ha forcerat ett hinder. Nu jävlar ska här köpas Samsung! Vad händer? Va’faan är det killen står och säger: vi tar inte emot fullmakten här, du måste skicka den med post. Till Stockholmskontoret, det är där ärendet ska behandlas. Adressen står på blanketten, har du inte läst baksidan?

*. *. *

Få se nu. Postgång i dagens moderna samhälle. Vad kan det ta? Fem dagar? Tio? Femton? Killen i butiken trodde tio till femton. I bästa fall. Vid det laget kände jag lust att vråla FUCK YOU rätt ut, gud vet hur jag kunde besinna mig. Eller om jag kunde, har förträngt mina sista ord. Män i min ålder vrålar normalt inte fuck you men man vill ju hänga med i tiden, uttrycka sig så modernt som möjligt. Så att servicepersonal i digitalgenerationen förstår. Nej, hjälper gör det ju inte. En sjuk man i desperat behov av en ny mobiltelefon här och nu får så vackert vänta. Hålla ut, hålla käft.

*. *. *

Själva abonnemanget i centrum, inte abonnenten. Inga avsteg från regelverket, inga individuella hänsyn. Rått och hjärtlöst som affärsidé betraktat, men tydligen håller den för Tele2. Jobbigt att komma i kontakt med sånt, vid 80-strecket är man liksom inte adekvat rustad. Idag skickar jag den förbannade fullmakten. Om eller när den går igenom systemet återstår att se. Om eller när en ny mobil blir inköpsbar återstår också att se. Avskyvärt spännande.