Mycket bordtennis har man sett. Och själv spelat, för den delen. Vem i min generation har inte? Förr i tiden stod där ju ett pingisbord i var mans källare. Eller garage. Eller sällskapsrum, vilket som helst. Ingen kom undan, alla kunde prova på. Just därför blir man nästan förstörd av att se en pingismatch som dagens OS-final i herrsingeln. Hur en i grunden så okomplicerad sport kan förvandlas till något helt annat. Artisteri, magi, exceptionell konst; inga ord känns överdrivna.
*. *. *
Det var alltså Eslövs och hela Sveriges hopp Truls Möregårdh mot kinesen Fan Zhendong - och som ambassadörer för pingissporten skulle jag säga att båda vann. Vilka dueller! Vilka slagväxlingar! Vilken otrolig kamp om varenda poäng! Minnet är kort, komihåget desto längre, men för min personliga del kan detta ha varit all time high i idrottsunderhållning. Mer pulshöjande än en Sarah Sjöström-finish, mer häpnadsväckande än Mando’s alla sexmetershopp i stav. Om man nu tvunget ska jämföra. Tar emot att skriva att Möregårdh förlorade, vilket han de facto gjorde. 1-4 i set.
*. *. *
Det började så bra. Truls Möregårdh vann första set, Fan själv på andra sidan nätet såg mänsklig ut. Eller åtminstone inte helt omänsklig. Det blev han så att säga successivt, set för set. Hur fantastisk pingis Möregårdh än spelade fick han det mesta tillbaka från ”kinesiska muren”. Fan Zhendong var blott bitvis sårbar, i längden helt enkelt oslagbar. Men jämna set hela vägen, Möregårdh var nästan jämbördig. Stort att uppleva, mäktigt att se. Pingis på en nivå bortom det begripliga för oss källarfumlare från förr. Och som tv-drama betraktat något alldeles extra.
*. *. *
Apropå tv mår jag lite illa av alla reklamavbrott. Jag förstår själva fenomenet, reklamfinansierade kanaler måste visa reklam. Men var femte minut? Mitt under pågående tävlingar? Störigt, tvivlar dessutom på affärsidén. Vem lockas av produkter som mest irriterar? Tack och lov finns det positiva saker också i OS-sändningarna. Kim Andersson t ex. Debuterande handbollsexpert, utmärkt. Karin Frick, studiovärd. Alltid lika älskvärd, gör alla gäster och bisittare bättre. Peter Häggström, klockren som guide i friidrotten. För att nämna bara några bland de många.
*. *. *
Såg precis 100-metersfinalen. Makalöst. Tolv hundradelar mellan ettan och åttan! 9,79 sekunder respektive 9,91. Amerikanen Lyles tog guldet på målfoto, tvåan samma tid. Kom för egen del att tänka på Henrik Larsson. Sveriges sprinterkung, utslagen i försöken på 10,24. Måste kännas tröstlöst att springa så förbannat snabbt - och ändå bli totalt akterseglad av de allra bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar