Sommarolympiaden 2024 är över. Usch va’ det gick fort. En vecka till hade jag lätt pallat. Fyra långa år till nästa gång. Är Sarah Sjöström med då? Den detroniserade Ståhlmannen? Hoppar Mondo fortfarande stav högre än alla andra? Är kriget i Ukraina slut? Gaza? Ryssland välkommet tillbaka? Världen sig lik i all sin galenskap? Är jag med? Många frågor, mycket att begrunda. Bra kanske att inte veta.
*. *. *
Bäst med OS? Mångfalden. Av nationer. Av atleter. Av flaggorna, färgerna, formerna. Av olika tävlingsgrenar med lika värde. Tara eller Sarah, judo eller simning; medalj som medalj, prestation som prestation. På OS får alla sin stund i det mediala rampljuset. Men jo, efter fest kommer vardag. För de flesta mer grå än glamorös. Judo-Tara t ex blir nog inte särskilt rik på sin sport. Skytte-Viktor ännu mindre. Någon enstaka OS-medalj garanterar sällan livslång försörjning, i vissa fall måste succéer upprepas om och om igen för att möjligen knäcka marknaden.
*. *. *
Jämföra idrottsprestationer är omöjligt. Dessutom onödigt. Så det tänker jag inte göra. Däremot kan man bli mer eller mindre berörd - och med det som utgångspunkt skulle min egen prispall (utan närmare eftertanke) kunna bli såhär: 1. Sarah Sjöströms guldfinish på 100 meter frisim. Där skrek jag rätt ut, som en fåntratt i foliehatt. 2. Pingisfinalen mellan Silver-Truls och själve Fan från Kina. Gastkramande drama, skenande puls. 3. Armand Duplantis. Guden med staven. Ja, jag blev hänförd. Men berörd? Måttligt. One man show söver, Mondo är för bra för stavhoppets bästa.
* * *
Pallen bygger självklart bara på det jag själv såg - och det var långtifrån allt. Stör mig att jag missade beachvolleybollen. Och därmed ett svenskt guld. Åhman/Hellvig var stora redan innan OS, nu parhästar med riktig stjärnstatus. Kul när en ny sport erövrar det blågula folkhemmet.
*. *. *
Det sämsta med spelen i Paris? Tv-produktionen. I friidrotten, som jag följde mest, direkt undermålig. Slarvig presentation av löparna i startfälten, ibland ingen alls. Ryckig rytmik i bildvalen, mest spridda skurar lite hipp som happ. En kulstöt här, ett längdhopp där. Lösa boliner, tvära kast. Noll bollkänsla, om man så vill. Och noll respekt för oss tittare. Och då har jag inte nämnt de satans reklamavbrotten. Än så länge drabbar det inte atleterna men man vet ju aldrig: om fyra år får långdistanslöparna kanske stanna var femte minut och börja om på stället. Powerbreak, som i hockey.
*. *. *
Slutligen, apropå prestationer. I fredags tog jag årets första bad. Oplanerat och högst ofrivilligt. På cykel. En mil ungefär. I linne, shorts och sandaler. Badvattnet kom uppifrån, jag tror det kallas hällregn. Cirka 15 grader i dropparna, därtill runt tio sekundmeter i motvindsbyarna. Ganska oskönt, som bad betraktat. Mötte inte en jävel på hela vägen. Vettigt folk badar kanske inte på cykel, vad vet jag. Bilister däremot. Vissa tycks älska att köra i pölar och stänka ner en stolle på två hjul. Som om jag inte var blöt nog. Lovar, det var jag. Dyngsur all over, närmre bestämt. Men lycklig. När jag väl torkat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar