Snogeholm. Vad har Snogeholm att erbjuda? Nej, ingen fotbollsklubb. Ingen idrott överhuvudtaget, såvitt jag vet. Däremot ett slott. Kanske inte lika exklusivt som SD-regeringens Tidö, men ändå ett slott. Strövområden i vacker natur finns, hela Snogeholm är egentligen ett strövområde. Bortsett från sjön förstås. Där gör man klokt i att inte fotvandra. Säkrare att ro en eka. Fast vissa paddlar hellre kanot. Eller sitter brygga och bara myser. Några få våghalsar badar; man tar vattnet dit man kommer och Snogeholmssjön är liksom inte Medelhavsblå, det ska man ha klart för sig. Jag var där igår. Såg allt och alla, men nöjde mig själv med det lilla. Sex timmars mete, närmre bestämt.
*. *. *
Besöket innebar ett slags comeback för min del. Förr åkte jag jätteofta till Snogeholm. 1980- och 90-talen framförallt. Mera sporadiskt även efter millennieskiftet, senast dock runt 2010. Få kan ha fiskat så mycket skitfisk som jag i detta vatten. Mört, brax, löja, babyabborre. Aldrig nåt matnyttigt. Eller vänta nu, jag fick ju faan ål på 80-talet. Flera stycken. En särdeles fet forslade jag till Malmö för tillagning enligt konstens alla regler. Inkokt, vill säga. Min kära mor var duktig på ålhantering, från rens till tallrik. Yngre damer i min omedelbara närhet mindre angelägna - och jag själv totalt värdelös. Utom när det kom till att äta. Luad, rögad, inkokt; ål i alla dess former har alltid tilltalat mina smaklökar.
*. *. *
På platser som Snogeholm ser tiden ut att ha stått still. Samma vandringsleder, samma träd och snår. Samma vikar och små öar ute på sjön, samma slott i blickfånget. Och min själ, oförändrat fiskebestånd. Abborrar som aldrig växer, onödigt mycket mört. Man känner igen sig, femton års frånvaro gör ingen skillnad på ytan. Men visst, teknikens förbannade landvinningar påminns man ju om även här. Där man förr knackade på hos Ernst & Margit i det vitkalkade huset nere vid sjön för att köpa fiskekortet, där ligger förvisso huset kvar men all personlig service är ett minne blott. Båt, åror, flytväst, rätten att fiska, antalet önskade timmar på sjön; rubbet bokas idag över nätet. Digitalt fatalt, så att säga.
*. *. *
Själv hade jag aldrig klarat detta. Är för dum, för gammal. Saknar dessutom Swish. Heter det så, dagens betalmedel? Tur att min yngsta dotter var med hela vägen, från planering till konsten att angöra en brygga. Hon är en fena på modern teknik - och inte så bortkommen på gammaldags mete heller. Tillsammans fick vi 24 firrar, ganska jämnt fördelat. Magert på sex timmar? Kan tyckas kanske. Men vi fiskade inte hela tiden. Var där inte för att jaga middag, mer för att njuta av livet. Ro runt, prata, fika, bara va’. Fly storstadsbruset, rensa själen en liten stund. Snogeholm är en pärla, ett utflyktsmål så gott som något. Mycket folk igår, både på sjön och på landbacken. Popularitet efter förtjänst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar