Från Mygga till Kamga…

Finnkampen i friidrott. Vill minnas att det var lördag-söndag förr. Nu fredag-lördag, tydligen. Men som alltid i allemans-tv - tack och lov. Man slipper ju de enerverande reklamavbrotten, slipper se Marcus Birro och andra flinande Mammonoffer tipsa om snabbaste vägen till spelhelvetet. Samtidigt säger kanske SvT:s eviga (?) abonnemang på sändningsrättigheten något om Finnkampen som sådan. Den är liksom inte spektakulär nog för reklamkanalerna. Säljer inga annonser. Attraherar inte marknaden. Drunknar i konkurrensen, droppas.

*. *. *

Själv blev jag fascinerad av Finnkampen redan som barn. Innan tv överhuvudtaget fanns. Man satt i köket med örat i radion, lyssnade till Hylands referat gren för gren. Många av atleterna minns jag tydligt än idag. Myggan Uddebom t ex. Kallades Myggan för att han var byggd ungefär tvärtom. Kastade diskus, stötte kula. Vann ofta dubbelt, drog in sköna poäng till Sverige. Resultaten har jag förträngt men jag tror att Myggan gjorde cirka 53 meter i diskus, ibland mer. Och i kulan runt 16 - över 16 meter innebar alltid att det gick ett sus genom köket. 

*. *. *

Nördigt nog minns jag även Joel Eklund och Johnny Lemos. Det var dom som - vanligtvis - kompletterade Myggan i det svenska kullaget. Och lärde mig att även 14-metersstötar var av värde i en finnkamp. 7,5,4,3,2,1; fallande skala, varje poäng viktig för sammandraget. Ett annat namn som etsade sig fast var Birger Asplund. Släggkastare av rang. Jämtlänning. Undrar om det inte var han som lanserade en extra rotation i ringen…i vilket fall flög släggan 60 a’ 65 meter vilket var bra på den tiden. Mitten eller senare delen av 1950-talet, början av -60.

*. *. *

Minnesvärda löpare då? Absolut. Skåningar, inte minst. På sprintdistanserna Malmros, Hörtewall, Lövgren; alla från Malmö. Hörtewall kunde man i princip ställa klockan efter - alltid 10,8 sekunder på 100 meter. Sen var där hinderlöparen som tagit efternamnet varifrån han kom: Gunnar Tjörnebo, född i Tjörnarp. Udda namn glömmer man inte så lätt - och det fanns fler. Källevågh på 5000, Trollsås på långa häcken. Bland andra. Mest omsusad var Dan Waern, medeldistansare. Tätt följd av Benke Nilsson, höjdhoppsidolen.

*. *. *

På hedersplats, åtminstone vid mitt köksbord: Knislinge-Bengtsson. Spjutkastare, god för 70 meter. Eller i alla fall 67. Han hade med lätthet platsat i ett svenskt landslag än idag. Spjut har blivit ett sorgebarn i den blågula friidrotten. Ett av flera. Höjd är verkligen ingen höjdare längre, stav i Duplantis frånvaro allt annat än imponerande. Förbundskaptenen Kajsa Varg, alias Bergqvist, tvingas ta vad hon har i vissa grenar. Lappa och laga, gräva djupt för att få ihop ett komplett lag. Okej, Finland har säkert liknande problem. Möjligen ännu värre.

*. *. *

Så Finnkampen var bättre förr? Nja. knappast bättre. Men definitivt större, som händelse betraktad. Tiderna förändras, utveckling avvecklar. Fantastiskt ändå att Finnkampen överlevt, stått pall genom kriser och yttre hot. Friidrotten i Sverige och Finland behöver den. Som årlig återträff, som krydda i tävlingskalendern. Eller lite som firmafest, med all respekt. Av forna tiders äkta prestige återstår inte mycket. Dagens utbyte är finare och fredligare, poänghetsen förvisso intakt men mest för att det ska så va’. Tror jag.

*. *. *

I år vinner nog Finland. Kanske dubbelt upp. Damer som herrar. Det ser så ut efter gårdagens tävlingar. Sverige saknar en del så kallade stjärnor - Finnkampen är inte längre något måste - och tappar av den anledningen säkra poäng här och där. Bäst igår: Vanessa Kamga i damernas diskus. Över 63 meter, särklassig vinnare. Dessutom självlysande i tv: strålande glad, charmigt verbal. Fortsättning idag, olyckligtvis (för mig) parallellt med allsvensk fotboll Mjällby-Halmstad. Och nästa år fyller Finnkampen 100. Snacka om klassiker.

Tänker på dig, Kompis 😿

Jag saknar Kompis. Ja jag kallar honom så, katten som strukit omkring här nere på gården det senaste halvåret. Vit och brun, med dragning åt rött. Uppseendeväckande vacker. Och uppseendeväckande ensam. Osynlig om dagarna, ständigt återkommande i skymningen. Absolut inte vild, men skygg. Omöjlig att locka till sig. Jag har försökt ett otal gånger. Kompis avböjer, det är liksom inte mig han söker. Vem han söker är det ingen som vet - men uppenbart någon. Som flyttat härifrån och lämnat honom åt sitt öde. Hjärtlöshet känner inga gränser, Kompis är knappast den första katt som övergivits.

*. *. *

Senaste veckan har jag inte sett till honom. En granne i trappan sidan om vår kom dock med lugnande besked häromdan: på väg ner från ett vindsbesök hade hon nästan snubblat över Kompis! Han låg på en våningsavsats, insläppt kanske ofrivilligt. Det tar ju ett tag innan automatiserade entrédörrar slår igen. Hursomhelst, berättade grannen, var han inte alls skygg, snarare lite tillgiven. Strök sig om hennes ben, jämrade och jamade, men markerade slutligen att han ville ut. Ut i hemlösheten. Ut i sökandet efter de som dumpat honom. Katter förlåter även det oförlåtliga, bara de får mat och omtanke.

*. *. *

Ett par gånger tidigare lär Kompis ha påträffats i samma trappa. Eller också - sovandes i gryningen - på någon av uteplatserna vid bottenplanet. Bara där, ingen annanstans. Ett bevis så gott som något på var han en gång var hemmahörande. Och så klart en förklaring till hans annorlunda beteende vid mötet med grannen: i det kända trygg, i det okända skygg. Men sen dess är han borta. Kanske för gott. Dumpade tamkatter lever farligt, blir lätt offer för Ödet. Sist jag såg honom var han redan märkt: fortsatt stolt och reserverad, men också mager och tilltufsad. Och snart kommer hösten, vintern. Hårt, Kompis.

*. *. *

Efterforskning av ägare? Tror inte det är lönt. Folk flyttar ut och in i det här området, vem som bodde var för ett halvår sen är närmast omöjligt att hålla reda på. Och varför forska förresten? Som om ägaren förtjänade att få Kompis tillbaka? Eller ville? Något brott i lagens mening är det heller inte att överge husdjur - och även om det var så hade en eventuell polisanmälan garanterat slutat med ”ärendet nedlagt”. Det finns värre saker än en tillspillogiven katt. Rent juridiskt alltså. Mänskligt vete faan.

Vakna MFF, allsvenskan lever

Sparta Prag-MFF 2-0. Dacapo. Samma som i Malmö vad gäller målsiffrorna. Dock lite bättre spel av MFF den här gången. Och fler domslut i riktning straffpunkten. Tre stycken, nämligen. Två för Sparta, en för MFF (som A C brände). Skral effektivitet överlag: först på tredje försöket blev straff lika med mål. 1-0 Sparta tio minuter kvar, där släcktes sista strimman av konstruerat hopp om Champions League för MFF. Tvåan kom i rena glädjeyran, avspänt och elegant inför jublande publikmassor. Champions League är megastort, inget man är bortskämd med i tjeckiska fotbollskretsar. Ännu mindre i svenska.

*. *. *

På förhand lät Sparta Prag som en hygglig lott för MFF - tror jag att även MFF tyckte. Ett lag i det europeiska mellanskiktet, lite som grekiska Paok i omgången före. Tufft ja, men långtifrån omöjligt. I efterhand vet man alltid bättre: Sparta Prag var ett nummer för stort för MFF, det är bara att konstatera. 4-0 sammanlagt är talande siffror. Och så klart betänkliga, i skenet av MFF:s mål och ambitioner. Man vill ju så gärna vara där. Mäta sig, konkurrera, visa att också svensk fotboll har något att komma med. Dra in nya miljoner till den redan svullna klubbkassan. Nu väntar Europa League, de utslagnas plåster på såren. Förvisso inget dåligt. Skarpt motstånd och stora prispengar där också. Men ändå lite ”B” jämfört med C L.

*. *. *

Som sagt, klart godkänd match av MFF igår. Ändå kunde jag inte låta bli att undra: hade någon MFF:are tagit en startplats i Sparta Prag? Tvivlar. Möjligen Pena; snabb i tanken, glimtvis genial i passningsspelet. Fast samtidigt lite seg i fotarbetet. Nanasi förstås, men han var ju inte med. Såld till Strasbourg i franska ligan, gissningsvis ett lag i ungefärlig nivå med Sparta Prag. Saknad i MFF; med Nanasi försvann den offensiva spetskvalitén. Ingen kan ersätta honom, de som eventuellt skulle kunna är ute ur leken på obestämd tid. Vecchia, Haksabanovic. Sjukdom? Skador? Något annat? Svårt att veta, MFF är bra på att mörka och den granskande journalistiken verkar ha upphört. Men Makolli var tillbaka i truppen, såg jag.

*. *. *

Viktigaste MFF-matchen för säsongen kan vara den närmast stundande. Djurgården hemma på söndag. Vinst för Di Blåe stänger sannolikt guldstriden i allsvenskan. Förlust gör den vidöppen. Rysarföreställning att vänta. Även i supporterhaven, är jag rädd.

En seger som inte borde varit möjlig

Jesper Gustavsson. Viktor Gustafson. Niklas Röjkjaer. Mjällbys kanske tre viktigaste spelare var av olika anledningar borta från gårdagens match mot Norrköping. Målvakten Noel Törnqvist tvingades kasta in handduken efter en dryg halvtimme, skadad. Ständigt värkbrutne försvarsgeneralen Tom Pettersson bröt i paus, oförmögen till fortsatt spel. Och själv satt jag vid tv:n och bara gapade av förvåning. Mjällby vann, 2-1. Givet omständigheterna borde det inte varit möjligt.

*. *. *

Vad Hasse Larsson gjorde vet jag inte, men äras den som äras bör. Larsson är alltså sportchef i Mjällby - och det var hans sista-minuten-fynd i transferfönstret som gav laget en komplett startelva igår. Kusu från Öster, Stavitski från finska ligan; debut för båda, succé för båda. Stavitski ett mål och en assist. Kusu effektiv bollvinnare på mittfältet, till synes oberörd av allsvensk hetluft. Ett tredje sommarförvärv, danskpakestaniern Abdullah Iqbal, kom in för Pettersson och gjorde det jättebra även han. Och så blev det plats för Imam Jagne, supertalangen som blandar och ger. Bänkad länge, möjligen alltför länge. Men i nödens stund tillbaka från start. Tydligt spelsugen, lycklig målskytt: 1-0, vilken stänkare! En härlig energispridare, denne Jagne.

*. *. *

Jag skulle nästan vilja vara prao hos Hasse Larsson. Se hur han jobbar. Hur han bygger om, konstruerar nytt. Säljer, köper, lånar. Ratar, fyndar. Hur han möter tvivel med handling - och anmärkningsvärt ofta kommer ut som vinnare. Tramsig tanke förstås, inser att jag är överårig. Men imponerad är jag, Larsson måste vara Mjällbys viktigaste ”spelare”. Sagt med all respekt för hans stab av medarbetare, ensam är ju ingen särskilt stark heller i fotbollens värld. Hjärtevärmande f ö att se Anders Torstensson på bänken, lite diskret längst ut i marginalen. Mjällbys sjukdomsdrabbade tränare kan inte längre leda laget som förr men hans blotta närvaro tror jag är ett lyckopiller. För honom själv, som för klubben i stort. Och ja, för alla vänner av medmänsklighet.

*. *. *

Sven-Göran Eriksson har gått ur tiden. Svennis. Demontränaren vars karriär saknar motstycke i den svenska fotbollshistorien. Förbundskapten för England som kronan på verket. En speciell man, succémakare med små åthävor. Lågmäld på sin post, stil och klass oavsett klubb och miljö. Omtyckt och respekterad överallt, en ganska ovanlig ynnest för fotbollstränare. Svennis blev 76 år och hedrades igår med en tyst minut på alla svenska matcharenor.

På återbesök i gamla goa Snogeholm

Snogeholm. Vad har Snogeholm att erbjuda? Nej, ingen fotbollsklubb. Ingen idrott överhuvudtaget, såvitt jag vet. Däremot ett slott. Kanske inte lika exklusivt som SD-regeringens Tidö, men ändå ett slott. Strövområden i vacker natur finns, hela Snogeholm är egentligen ett strövområde. Bortsett från sjön förstås. Där gör man klokt i att inte fotvandra. Säkrare att ro en eka. Fast vissa paddlar hellre kanot. Eller sitter brygga och bara myser. Några få våghalsar badar; man tar vattnet dit man kommer och Snogeholmssjön är liksom inte Medelhavsblå, det ska man ha klart för sig. Jag var där igår. Såg allt och alla, men nöjde mig själv med det lilla. Sex timmars mete, närmre bestämt.

*. *. *

Besöket innebar ett slags comeback för min del. Förr åkte jag jätteofta till Snogeholm. 1980- och 90-talen framförallt. Mera sporadiskt även efter millennieskiftet, senast dock runt 2010. Få kan ha fiskat så mycket skitfisk som jag i detta vatten. Mört, brax, löja, babyabborre. Aldrig nåt matnyttigt. Eller vänta nu, jag fick ju faan ål på 80-talet. Flera stycken. En särdeles fet forslade jag till Malmö för tillagning enligt konstens alla regler. Inkokt, vill säga. Min kära mor var duktig på ålhantering, från rens till tallrik. Yngre damer i min omedelbara närhet mindre angelägna - och jag själv totalt värdelös. Utom när det kom till att äta. Luad, rögad, inkokt; ål i alla dess former har alltid tilltalat mina smaklökar.

*. *. *

På platser som Snogeholm ser tiden ut att ha stått still. Samma vandringsleder, samma träd och snår. Samma vikar och små öar ute på sjön, samma slott i blickfånget. Och min själ, oförändrat fiskebestånd. Abborrar som aldrig växer, onödigt mycket mört. Man känner igen sig, femton års frånvaro gör ingen skillnad på ytan. Men visst, teknikens förbannade landvinningar påminns man ju om även här. Där man förr knackade på hos Ernst & Margit i det vitkalkade huset nere vid sjön för att köpa fiskekortet, där ligger förvisso huset kvar men all personlig service är ett minne blott. Båt, åror, flytväst, rätten att fiska, antalet önskade timmar på sjön; rubbet bokas idag över nätet. Digitalt fatalt, så att säga.

*. *. *

Själv hade jag aldrig klarat detta. Är för dum, för gammal. Saknar dessutom Swish. Heter det så, dagens betalmedel? Tur att min yngsta dotter var med hela vägen, från planering till konsten att angöra en brygga. Hon är en fena på modern teknik - och inte så bortkommen på gammaldags mete heller. Tillsammans fick vi 24 firrar, ganska jämnt fördelat. Magert på sex timmar? Kan tyckas kanske. Men vi fiskade inte hela tiden. Var där inte för att jaga middag, mer för att njuta av livet. Ro runt, prata, fika, bara va’. Fly storstadsbruset, rensa själen en liten stund. Snogeholm är en pärla, ett utflyktsmål så gott som något. Mycket folk igår, både på sjön och på landbacken. Popularitet efter förtjänst.

Från käftsmäll till knockout

MFF-Sparta Prag 0-2. Magplask i ankdammen, hack i hajpen. Om inte de mest gåtfulla miraklens tid är förbi kan MFF glömma Champions League. Finns inte på kartan att man vänder detta i returen. Europa League får duga - jämte fortsatt jakt på allsvenskt guld. Svårt nock givet gårdagens insats. 0-1 hade varit en käftsmäll, 0-2 i slutminuterna kändes som en ren knockout. Och då var det inget överdådigt lag man mötte, det var Sparta Prag. Ganska torftigt i internationell fotbollskontext, ändå klart bättre än MFF.

*. *. *

Jag upplevde matchen som märkligt odramatisk. Nästan lite avslagen. Fullsatt Stadion, men halvdan stämning. MFF-fansen brukar kunna bättre, framförallt högre. Om det nu inte var jag som hade för låg volym på tv:n. 0-1 efter knappa halvtimman fick förstås en avkylande effekt. Ett fatalt mål. Stryger i egen bur, mer eller mindre otagbart för Dahlin. Även en målvaktsklippa tappar ju lite smidighet med åren, det kommer man inte ifrån. Jag tror nog att Dahlin, idag 38, klarat både ettan och tvåan i sin ”prime time”.

*. *. *

MFF hade trots allt sin bästa period i matchen direkt efter 0-1-målet. Där fick man till ett visst tryck. Embryon till farligheter, tendenser till ordnat spel. Mest tack vare Nanasi, som nästan alltid. Samtidigt - ja, matchen igenom - avslöjades MFF:s svaghet. Kvalitén längst fram. Botheim och Kiese-Thelin. Hedervärda kämpar, absolut. Räcker länge i allsvenskan, åtminstone från och till. Internationellt krävs mer. Säkrare bollmottagning t ex. Rappare steg, distinktare avslut. Tro på vad man kan, inte tvivel.

*. *. *

Satt och funderade på MFF:s berömda bredd. Såg den aldrig komma. Henrik Rydström gjorde två byten i matchen. Magert, fattigt. Sparta Prag gjorde fem. Okej, delvis i tidsfördröjande syfte, tjeckerna var duktiga även i den detaljen. Men att endast Ali och Christiansen fick lyfta från MFF-bänken kändes förbryllande. Ingen av dem gjorde f ö skillnad. Ali visade sin lägsta irrationella nivå, och den kan älskas blott av motståndare. Man kan onekligen undra när sommarförvärvet Haksabanovic ska anses spelduglig.

*. *. *

I snart två månader har han varit ”blå”. I de senaste fem, sex matcherna har han funnits med på bänken. Facit: några pyttesmå inhopp, i princip utan bollkontakt. Har MFF köpt en gris i säcken? Är Haksabanovic slut? Offer för sin egen misslyckade utlandskarriär? Hoppas inte. Killen är 26, borde ha mycket kvar att ge. Men tvivlen växer, Rydström håller så klart inte honom kort för att jävlas. Och apropå marginaliserade MFF-spelare: Makolli? Ung, lovande, betrodd tidigare under säsongen, nu helt ute ur matchtrupperna.

⚽️ Den man prisar risar man…❤️

Först som sist ett angeläget klargörande. Allvarlig sjukdom - inget annat - ligger bakom Anders Torstenssons plötsliga sorti från tränarposten i Mjällby. Mina tidigare spekulationer i en annan riktning var grundlösa. Jag skäms, borde inte ha skrivit vad jag skrev.

*. *. *

Den man älskar agar man. Så sa folk (med stöd i bibelläran) förr i tiden som ursäkt för att ge besvärliga ungar ett kok stryk. En mild fotbollsvariant på samma tema skulle kunna vara: Den man prisar risar man. Som jag gör med Mjällby då och då, senast i förrgår. Men idag en hyllning. 1-1 mot Elfsborg var en välkommen poäng. Framförallt en gedigen laginsats. Hjärta och lungor, vilja och frenesi. Ett Mjällby att känna igen. Anders Torstenssons Mjällby, om man så vill. Visst, det kunde eller kanske borde blivit tre poäng. Röjkjaer brände en straff, Elfsborg decimerades till tio man pga utvisning halvtimman kvar. Där fattades lite kyla, lite klass. Och lite flyt, möjligen. Fast det får man bara om man förtjänar, sägs det.

*. *. *

Mjällby fortsätter alltså att spela med det man har kvar efter Djurgårdens och MFF:s köpfest. Givet det  - och tre föregående förluster på raken - upplevde jag gårdagens match som ett glädjepiller. Mjällby är inte i fritt fall, bara naturligt dalande i tabellen. Inte lika bra helt enkelt, som man var med Ståhl och Rösler i laget. Men sålt är sålt, desto roligare att lyfta det positiva. Som Elliot Stroud, lysande mot Elfsborg. Som Brorsson och Kiilerich, utflyttade från bänk till startelva och klart ”allsvenska” i prestation. Som att skadekänslige Tom Pettersson kunde genomföra en hel match! Minus: gult kort på lagkaptenen Jesper Gustavsson. Avstängd mot Norrköping härnäst. Ingen är oersättlig men den mannen definitivt bra nära.

*. *. *

Från omgången i övrigt noterar jag att Djurgården är hopplöst så fort det kommer till Stockholmsderbyn. 0-2 nu mot AIK. Inte mig emot förstås; Djurgårdens hämningslösa glufsande på allsvenska konkurrenters spelare kan gott straffa sig. Vidare: MFF B slog Norrköping, 2-1. Okej, B:et en smärre överdrift. ”Bara” åtta nya i startelvan jämfört med tisdagens CL-match mot Paok. Nästan lite provocerande att det ska räcka.

Krisen i Mjällby AIF

Anders Torstensson, huvudtränare i Mjällby AIF, är sjukskriven på obestämd tid. Oklart varför, klubben har valt att inte kommunicera ärendet i detaljer. Torstensson själv uppges vara oanträffbar. Det kan alltså vara rent personliga skäl, frikopplade från fotbollen.

*. *. *

I vilket fall hopar sig frågetecknen kring Mjällby. Två sålda spetsspelare i sommarfönstret, försämrad kvalité i laget. Tre raka förluster i allsvenskan. Uppror i supporterleden. Vilket klubbledningen möter med det lugnande (?) beskedet att kontraktet med backveteranen Tom Pettersson förlängts. En Pettersson som, 34 år fyllda, knappt spelat en hel match under säsongen. Skador av olika slag har stört, senast slitage i vaderna. En danskpakestanier har köpts in för att fylla upp i de uttunnade försvarsleden, återstår att se om han kan. Tränarturbulens lär inte underlätta.

*. *. *

Man kan undra varför Mjällby inte köpte hem sin gamle mittbackskung Carlos Gracia. Chansen fanns tydligen. Annars hade han väl inte dykt upp som sommarförvärv i Degerfors i superettan. Ville inte Gracia själv? Eller var Hasse Larsson, sportchef i Mjällby, ointresserad? För dyrt? Trams. Har Degerfors råd har Mjällby råd. Försäljningarna av Ståhl och Rösler måste ha inbringat ett ansenligt antal miljoner i klubbkassan - att åtminstone delvis använda till minimering av skadorna på lagbygget. Det har inte skett, kanske för att 29 inspelade poäng känns tryggt.

*  *  *

Huruvida detta har med Torstenssons sorti att göra vet jag alltså inte. Men jag skulle förstå det. En tränare som lämnas i sticket av den egna klubbledningen berövas rimligen all entusiasm och arbetsglädje. Jag kommer tyvärr bara på ett enda ord för tillståndet i Mjällby just nu. Kris. Men ge mig gärna en käftsmäll i morgondagens hemmamatch mot Elfsborg.

Upplyftande visit i småklubbsmyllan

Lätt att bli kräsen i idrottstider som dessa. Nyss OS med diverse sagolika prestationer. Därtill toppfotboll i tv, mer eller mindre konstant. För att påminna mig själv om andra sidan av myntet tog jag cykeln till Kulladals idrottsplats igår kväll. Division 4-fotboll stod på agendan. Kulladal-Croatia. Jag ska inte använda det missbrukade ordet seriefinal men toppmöte var det; tabelltvåan mot tabellettan. Dock med hela åtta poängs skillnad, i Croatia’s favör. Efter matchen hade det ökat till elva. Croatia vann 2-1 och större delen av publiken var själaglad. Milt uttryckt. Division 3 hägrar…

*. *. *

…och det var ju ett tag sedan Croatia låg så pass högt i seriesystemet. Exakt när vet jag inte - men klubbrekordet har jag koll på. Division 2. Två säsonger åren runt 1990. Herregud, 35 år sen. Ett par av profilerna från det laget var på plats igår. Pajen förstås. Ikonen, charmören, skyttekungen. Kulcsar, den elegante mittbacken som senare blev domare. Kanske ytterligare någon som jag i så fall inte kände igen. Jo, Romeo Saric. Också mittback, fast i en något senare era. Jag slängde käft med dem alla, knäckte både Pajen och Kulcsar. Till skillnad från dem kan jag nämligen än idag rabbla Croatia’s hela spelartrupp från 1990, dom kunde med viss möda bara erinra sig den ordinarie startelvan.

*. *. *

Det är kul att gå på Croatia’s matcher. Jag har gjort det sen tidigt 80-tal, låt vara med varierande regelbundenhet. Gullviksborg, Malmö IP, Hästhagen, Sorgenfri, idag Kroksbäck; Croatia har flutit runt, aldrig strävat efter någon specifik stadsdelsidentitet. Lite samma i seriesystemet. Hit och dit, upp och ner. Sexan som lägst, fyran som högst, femman som mest. Kriser och kickar i oskön förening, för några år sedan nedläggningshot. Och ständiga suckar i supporterhänget: det var bättre på Pajens tid. I ”hänget” finns gott om inventarier, folk som följt Croatia genom eld och vatten. Goa gubbar, Malmöbor sedan länge länge men kroater i både själ och hjärta. Stimulerande sällskap, jag lovar.

*. *. *

Här och nu har Croatia sitt bästa lag på mycket länge. Kanske dyraste också, om jag ska våga mig på en ful gissning. Dagens fotbollskillar vet sitt värde, knappast någon spelar uteslutande för nöjes skull. Oavsett nivå - med reservation för de riktiga lingonsnåren. Gårdagens match mot Kulladal var hursomhelst en fröjd att se. Två bra lag men Croatia det klart bättre. Allt med normala division 4-mått som riktmärke. 2-1 siffror i underkant, Kulladal som ledde i paus blev tillbakapressat nästan hela andra halvlek. Där skruvade Croatia åt allt: farten, intensiteten, skärpan i avsluten. Det sista åtminstone delvis. Chanser brändes, först runt 70e minuten kom islossningen och då i form av ”två snabba”.

*  *  *

Hitcham Ali’s 1-1-balja var kvällens behållning; en skruvad rackarrökare med vänsterfoten långt utifrån, sånt man mest ser på youtube. Just den typen av mål kan jag inte minnas att Pajen gjorde. Kunde så klart frågat men kom mig inte för. Onödigt att kiva med levande legender. Tre- till fyrahundra personer såg f ö matchen. En fin siffra, vissa lag i superettan har ibland färre. Och Croatia vann även publikmatchen, klart och ljudligt. En av fördelarna med småklubbsfotboll: lokalderbyn, närheten till alla arenor. Passar ett supporterfölje som fot i promenadsko.

4-3 var siffrorna. Även till havs.

Satt på Polenfärjan i tisdags kväll. Följde dramat i min iPhone. Paok-MFF alltså, i kvalet till fotbollens Champions League. Inga rörliga bilder, men väl fortlöpande resultatservice. Det räckte. Sällan eller aldrig har tiden i en vänthall gått så fort. Ja, det var där jag ”såg” större delen av matchen. Hur MFF tog ledningen genom Nanasi. Hur Paok vände till 2-1. Hur MFF kvitterade, Nanasi igen. Hur min iPhone knappt hann blinka 2-2 förrän grekerna återtog kommandot; 3-2, fem mål bara i första halvlek.

*. *. *

I det läget var det lätt att tänka: vad har hänt med MFF:s försvarsspel? Släppa in ett mål var 15e minut. I ett CL-kval där tillknäppt brukar vara ledordet. Förutsättningen att lyckas. Svagt. Illa. Synd om Fredrik Lindstrand på Sydis och alla andra himmelsblå supporters. Efter pausvilan blev det mer normalt. Icke ett blipp i min iPhone, oförändrat 3-2. Såg framför mig hur Paok spelade av tiden, vaktade resultatet. Men så! Precis när jag ska gå ombord! 3-3! I sista, möjligen näst sista, övertidsminuten. Nils Zätterström, av alla. Lagets pågasnöre, 19 år ung. Han gör målet! Tar matchen till förlängning, skjuter upp avgörandet till ”mitt i maten”.

*. *. *

På plats i restaurangen beställer jag min trerätters och mina trenubbars, plus en Stor Stark. Rutin, samma som alltid. Nytt däremot att iPhonen ligger på bordet, vaken och funktionell. Man vill ju se hur det går där borta i Thessaloniki. Få fakta i målet. Inte för att jag står och faller med MFF:s öden och äventyr, men jag känner andra som faktiskt gör. För deras skull sitter jag där och hoppas - och se på utsökt tajming! I exakt samma ögonblick som kypar’n kommer in med snapsbrickan kommer 3-4 upp på displayen. Anders Christiansen målskytt. Den ilskne lille dansken, mångårig fansfavorit, numera med pacemaker om MFF-hjärtat.

*  *  *

Sen tog det sin lilla tid innan slutresultatet bekräftades. Jodå, MFF höll undan. Och själv blev jag faan sentimental. Tänkte först av allt på min svärson. Han håller på MFF lika hårt som jag håller på Mjällby. Nej förresten, hårdare. Svärsonen är optimistiskt lagd av naturen. Bejakar möjligheterna, förnekar hindren. Till skillnad från mig såg han matchen på riktigt, någonstans i Malmö. Lycka, jag fattar. Sen tänkte jag på Henrik Rydström. MFF-tränare, ytterst ansvarig för resultaten. Fornbleking som jag. Kunde han föreställa sig detta när han en gång i tiden lirade pojkfotboll hemma i lilla Listerby? Säkert inte. Världen är full av oanade små mirakel.

*. *. *

Några tankar skenade iväg mot MFF som klubb. Miljonerna som tickar in, CL-pengarna bortom all rim och reson. Rikedomen man har att förvalta - och som förvisso inte kommit gratis: framgång vill till. Hårt jobb, höga mål. Bra ”grenar” för MFF i modern tid. Sist men inte minst kom jag att tänka på Christian Zätterström, Lugis gamle handbollstalang. Pappa till Nils med 3-3-målet. Så sorgligt att han inte fick uppleva det; Christian Z gick bort i fjol, blott 64 år fyllda. Till hans och alla MFF-vänners ära gjorde jag det i stunden enda rimliga: kallade på kyparen, frångick mina principer och bad om en fjärde snaps. 4-3 var ju siffrorna för kvällen.

OS 2024 - redan i backspegeln…

Sommarolympiaden 2024 är över. Usch va’ det gick fort. En vecka till hade jag lätt pallat. Fyra långa år till nästa gång. Är Sarah Sjöström med då? Den detroniserade Ståhlmannen? Hoppar Mondo fortfarande stav högre än alla andra? Är kriget i Ukraina slut? Gaza? Ryssland välkommet tillbaka? Världen sig lik i all sin galenskap? Är jag med? Många frågor, mycket att begrunda. Bra kanske att inte veta.

*. *. *

Bäst med OS? Mångfalden. Av nationer. Av atleter. Av flaggorna, färgerna, formerna. Av olika tävlingsgrenar med lika värde. Tara eller Sarah, judo eller simning; medalj som medalj, prestation som prestation. På OS får alla sin stund i det mediala rampljuset. Men jo, efter fest kommer vardag. För de flesta mer grå än glamorös. Judo-Tara t ex blir nog inte särskilt rik på sin sport. Skytte-Viktor ännu mindre. Någon enstaka OS-medalj garanterar sällan livslång försörjning, i vissa fall måste succéer upprepas om och om igen för att möjligen knäcka marknaden.

*. *. *

Jämföra idrottsprestationer är omöjligt. Dessutom onödigt. Så det tänker jag inte göra. Däremot kan man bli mer eller mindre berörd - och med det som utgångspunkt skulle min egen prispall (utan närmare eftertanke) kunna bli såhär: 1. Sarah Sjöströms guldfinish på 100 meter frisim. Där skrek jag rätt ut, som en fåntratt i foliehatt. 2. Pingisfinalen mellan Silver-Truls och själve Fan från Kina. Gastkramande drama, skenande puls. 3. Armand Duplantis. Guden med staven. Ja, jag blev hänförd. Men berörd? Måttligt. One man show söver, Mondo är för bra för stavhoppets bästa.

*  *  *

Pallen bygger självklart bara på det jag själv såg - och det var långtifrån allt. Stör mig att jag missade beachvolleybollen. Och därmed ett svenskt guld. Åhman/Hellvig var stora redan innan OS, nu parhästar med riktig stjärnstatus. Kul när en ny sport erövrar det blågula folkhemmet. 

*. *. *

Det sämsta med spelen i Paris? Tv-produktionen. I friidrotten, som jag följde mest, direkt undermålig. Slarvig presentation av löparna i startfälten, ibland ingen alls. Ryckig rytmik i bildvalen, mest spridda skurar lite hipp som happ. En kulstöt här, ett längdhopp där. Lösa boliner, tvära kast. Noll bollkänsla, om man så vill. Och noll respekt för oss tittare. Och då har jag inte nämnt de satans reklamavbrotten. Än så länge drabbar det inte atleterna men man vet ju aldrig: om fyra år får långdistanslöparna kanske stanna var femte minut och börja om på stället. Powerbreak, som i hockey.

*. *. *

Slutligen, apropå prestationer. I fredags tog jag årets första bad. Oplanerat och högst ofrivilligt. På cykel. En mil ungefär. I linne, shorts och sandaler. Badvattnet kom uppifrån, jag tror det kallas hällregn. Cirka 15 grader i dropparna, därtill runt tio sekundmeter i motvindsbyarna. Ganska oskönt, som bad betraktat. Mötte inte en jävel på hela vägen. Vettigt folk badar kanske inte på cykel, vad vet jag. Bilister däremot. Vissa tycks älska att köra i pölar och stänka ner en stolle på två hjul. Som om jag inte var blöt nog. Lovar, det var jag. Dyngsur all over, närmre bestämt. Men lycklig. När jag väl torkat.

Så nära, så fjärran…

Frankrike-Sverige 31-28. En förlust som kan stötas och blötas i all oändlighet - och förbli sur. Sverige hade ju kommandot. Ledde genom hela matchen, som mest med fyra bollar. Och detta rätt långt in i andra halvlek. Bundsen storspelade, fransyskorna verkade paralyserade. OS-finalen låg i en säck som bara skulle knytas till. Då kom påminnelsen. Javisst ja, handboll. Frankrike. Den förbannade matchklockan. Fyra mål är ingenting, äts upp på några minuter. Räckte att Sverige tappade lite lite skärpa och struktur. Pressade fransyskor kunde sega sig ikapp och ta semifinalen till förlängning. Momentum bytte sida.

*. *. *

Resten blev egentligen en formsak. Sverige hade spillt sitt krut, förbrukat ork och mod. Frankrike bars fram av en galen publik (27000!), i någon mån kanske även av domarna, men mest förstås av egen spelskicklighet. Länge och väl tycktes den ligga gömd i prestationsångest - eller om det var i Sveriges förmåga att provocera fram misstag. Man vet ju vad handbollsfransyskor kan. Vid sunda vätskor mer än alla andra, med reservation för Norge. Ger man dem fingertoppen tar de hela näven. Vänder underlägen, vinner matcher som ser ut att vara förlorade. Har individuella guldkorn för det.

*  *  *

Nu väntar en final mellan Frankrike och Norge, damhandbollens två giganter. Känns nog sådär för Sverige; vi slog Norge i gruppspelet, hade Frankrike på fallrepet i semin. Men får nöja oss med bronsmatch mot Danmark. Tufft nock, lutar åt förlust. Även om Mathilda Boson går in som extracoach. Vilket hon gjorde mot Frankrike. Möjligt att många gillade det. Inte jag. Boson är i Paris som tv-expert, bisittare till matchkommentatorn Jarelind. Bra i sin roll, har jag tyckt. Fram till igår. Spänningen i matchen blev Boson övermäktig, plötsligt lät hon mer som hejaklacksledare, coach, enögd Sverigevän. Pinsamt.

*  *  *

Nej, ingen OS-final för Andreas Kramer på 800 meter. Hade inte tillfälle att se hans semifinallopp, men läser på nån sajt att han var chanslös. Kraftlös på upploppet, passerad av alla, över 1,46 i sluttid. Ingen skam; vissa tävlingsgrenar är värre än andra rent konkurrensmässigt, 800 meter är definitivt en av dem.

Surt och stort från ännu en OS-dag

Falla med flaggan i topp. Snygg omskrivning av sur förlust, klart tillämplig igår när Sveriges handbollsherrar gjorde sorti ur OS-turneringen. 31-32 mot Danmark. Små små marginaler - på det bättre lagets sida. Det var egentligen där, inte i resultatet, oturen låg; att Sverige fick möta just Danmark i kvartsfinalen. Självförvållat öde, kopplat till blandade prestationer i gruppspelet. Danmark har en gyllene generation just nu, går nästan inte att besegra. Möjligen pressa, oroa, hota. Det gjorde Sverige. Ända in i slutsekunderna. Stark match, okuvlig vilja. Vad mer kan man begära?

*. *. *

På friidrottsarenan såg jag Daniel Ståhl detroniseras som kungen av diskus. Den regerande OS-mästaren blev sjua i finalen. Fiasko? Absolut inte. Ståhl kastade på toppen av sin nuvarande förmåga, dvs runt 67 meter. Det hade räckt långt vid förra olympiaden, eller vid tidigare mästerskap. Inte längre. Utvecklingen har varit brutal. Outsidern från Jamaica som vann igår hivade iväg diskusen 70 meter prick, tvåan och trean hade över 69. Slovenen Ceh blev utan medalj på 68 och en halv. En makalös resultatnivå. Kan Daniel Ståhl komma tillbaka? Tveksamt. Allt och alla har sin tid, bäst före löper ut utan undantag.

*. *. *

Jag gillar Andreas Kramer! Tänk att Sverige fått fram en 800-meterslöpare som kan mäta sig med de bästa i världen. Stort. Distansen är ett getingbo, kanske friidrottens svåraste. Enbart löpstyrka räcker ju inte, taktisk förmåga är minst lika viktigt. Kramer kommer knappast att ta OS-medalj - det vore helt sensationellt - men han är där och hugger, radar upp lopp på tider kring 1,44. Försöket gick bra, semifinal väntar. Spännande. Når Andreas Kramer finalen är det en bedrift med guldkant, alldeles oavsett placering. Hoppas han får en fair chans, lätt att bli offer för störande intermezzon på 800.

*. *. *

Hade lite bråttom att stänga av tv:n igår kväll. Närmre bestämt efter att Sveriges pingisherrar hamnat i 0-2-underläge i lagsemifinalen mot Japan. Kört kändes det som, lagom att säga go’natt. Men vad händer? Ja, enligt mitt Instagramflöde i morse det osannolika. Sverige tar tre raka singelmatcher, vänder och vinner 3-2. Och är alltså, ball, knall, bombanfall, i OS-final! Svensk herrpingis är mer än bara Truls, hjälten mot Japan hette tydligen Anton. Källberg i efternamn. Vill man kan man f ö jämföra bordtennis och bantennis. Två blågula gamla paradgrenar, här och nu i svår otakt. Den ena stekhet, den andra iskall.

*. *. *

I eftermiddag ska jag se Sveriges handbollsdamer. Mot Frankrike. Semifinal. Jag är inte alls säker på att Sverige är chanslöst. Inte om Bundsen i buren har sin dag. Så här långt i turneringen har hon varit bäst av alla målvakter. Okej, av alla jag sett. Tro’t eller ej, men jag har missat en del matcher. Det finns ju annat i livet än bara idrott. Har jag hört.

Tvärdrag i transferfönstret

Glufs, glufs. Tvärdrag i fotbollens transferfönster nu, jättarna förser sig. Senaste exemplet: MFF köper Colin Rösler från Mjällby. Betaler vad det kostar, tar ingen springnota. I den meningen en sjysst affär. Ändå osmaklig. Eller som barnbarnet undrade när hon hörde om saken: kan man köpa en person? I fotboll kan man, sa jag. Lite svårt för en sexåring att förstå. Obetydligt lättare för en 79-åring som vuxit upp i ”lek med läderkulan” - och motvilligt vant sig vid det nya normala: fotboll som födkrok, spelarna marknadsobjekt, klubbkänsla lagd i aska.

*. *. *

Ingen klocka kan - eller bör - vridas tillbaka. Men lite allmänt förbannad i ögonblicket får man ju lov att bli. Över själva glufsandet alltså. Slicka andras fat mitt i säsongen liksom. Utarma fattigare konkurrenter i samma serie, sko sig. Inte kunna vänta till efter säsongen. Stenrika Djurgården och stormrika MFF är drivande i den delen, Mjällby främsta föremålet för deras skrupelfria aptit. Men nog av, jag har bestämt skrivit om detta tidigare och vill inte vara tjatig. Det är som det är, förblir som det blivit. Och för Colin Röslers skull är jag glad.

*. *. *

Han byter upp sig en rejäl slant, så att säga. Sportsligt vet jag inte; Mjällby har trots allt tre raka segrar mot MFF, Rösler har varit med om alla. Mer kuriosa förstås, inget bevis för styrkeförhållandet över tid. MFF är i alla avseenden ett par nivåer upp. För att inte säga en helt annan värld än den Mjällby kan erbjuda. Och något säger mig att Colin Rösler kommer att passa i himmelsblått. Bli en tillgång, smälta in, växa med utmaningen. Han har varit jättebra under sina knappa två år som mittback i Mjällby. Ung (24) men mogen, en riktig ledargestalt.

*  *  *

I vad mån transferfönstret skadar Mjällby återstår att se. Det kan bli fritt fall. Ståhl till Djurgården och Rösler till MFF är tunga avbräck, laget försvagas rimligen ganska dramatiskt. Köpa nytt av likvärdig kaliber är heller aldrig lätt för en klubb som verkar i utkanten av marknaden; man vet vad man har, sällan vad man får. Men hoppas de stora kannibalerna är nöjda nu, att Mjällby får behålla det man har kvar. Och tar de där poängen som fattas till nytt allsvenskt kontrakt. Säker är jag inte, varken på det ena eller andra. Knappt intresserad längre, ärligt talat.

*. *. *

Jo, jag vet. En sån här dag borde man skriva om något trevligare än fotbollens fördömda köpekarusell. Man borde skriva om en olympisk guldmedaljör i stavhopp. Armand Duplantis. Killen som har dagsform alltid. Som är immun mot yttre tryck och inre demoner. 6,25, nytt världsrekord. Bara det att inför sådana bravader tar orden slut.

Själve Fan blev Möregårdh’s överman

Mycket bordtennis har man sett. Och själv spelat, för den delen. Vem i min generation har inte? Förr i tiden stod där ju ett pingisbord i var mans källare. Eller garage. Eller sällskapsrum, vilket som helst. Ingen kom undan, alla kunde prova på. Just därför blir man nästan förstörd av att se en pingismatch som dagens OS-final i herrsingeln. Hur en i grunden så okomplicerad sport kan förvandlas till något helt annat. Artisteri, magi, exceptionell konst; inga ord känns överdrivna.

*. *. *

Det var alltså Eslövs och hela Sveriges hopp Truls Möregårdh mot kinesen Fan Zhendong - och som ambassadörer för pingissporten skulle jag säga att båda vann. Vilka dueller! Vilka slagväxlingar! Vilken otrolig kamp om varenda poäng! Minnet är kort, komihåget desto längre, men för min personliga del kan detta ha varit all time high i idrottsunderhållning. Mer pulshöjande än en Sarah Sjöström-finish, mer häpnadsväckande än Mando’s alla sexmetershopp i stav. Om man nu tvunget ska jämföra. Tar emot att skriva att Möregårdh förlorade, vilket han de facto gjorde. 1-4 i set.

*. *. *

Det började så bra. Truls Möregårdh vann första set, Fan själv på andra sidan nätet såg mänsklig ut. Eller åtminstone inte helt omänsklig. Det blev han så att säga successivt, set för set. Hur fantastisk pingis Möregårdh än spelade fick han det mesta tillbaka från ”kinesiska muren”. Fan Zhendong var blott bitvis sårbar, i längden helt enkelt oslagbar. Men jämna set hela vägen, Möregårdh var nästan jämbördig. Stort att uppleva, mäktigt att se. Pingis på en nivå bortom det begripliga för oss källarfumlare från förr. Och som tv-drama betraktat något alldeles extra.

*. *. *

Apropå tv mår jag lite illa av alla reklamavbrott. Jag förstår själva fenomenet, reklamfinansierade kanaler måste visa reklam. Men var femte minut? Mitt under pågående tävlingar? Störigt, tvivlar dessutom på affärsidén. Vem lockas av produkter som mest irriterar? Tack och lov finns det positiva saker också i OS-sändningarna. Kim Andersson t ex. Debuterande handbollsexpert, utmärkt. Karin Frick, studiovärd. Alltid lika älskvärd, gör alla gäster och bisittare bättre. Peter Häggström, klockren som guide i friidrotten. För att nämna bara några bland de många.

*. *. *

Såg precis 100-metersfinalen. Makalöst. Tolv hundradelar mellan ettan och åttan! 9,79 sekunder respektive 9,91. Amerikanen Lyles tog guldet på målfoto, tvåan samma tid. Kom för egen del att tänka på Henrik Larsson. Sveriges sprinterkung, utslagen i försöken på 10,24. Måste kännas tröstlöst att springa så förbannat snabbt - och ändå bli totalt akterseglad av de allra bästa.

Underbara ostoppbara frisims-Sarah

Sarah Sjöström häromdan. OS-finalen på 100 meter frisim. Inte ofta jag skriker högt vid tv:n men då gjorde jag. Med tio meter kvar av loppet var hon utanför medaljplats, i målkaklet var guldet hennes. En vettlös prestation, en finish jag aldrig glömmer. Sånt man ser i löpning då och då, sällan eller aldrig i simning. Men Sarah Sjöström är nu ingen dussinsimmare, hon är en av tidernas allra främsta idrottsutövare alla kategorier. Stort att ha fått vara med om henne.

*. *. *

Truls Möregårdh, pingiskillen från Eslöv, är inte riktigt där än. Men på god väg - och med tidsfaktorn för sig. Nio år yngre än Sjöström har han redan ett OS-guld inom räckhåll. Blott finalen återstår. Mot en kines. Dock inte den bästa av de bästa. Honom slog Möregårdh ut tidigt i turneringen. En bragdartad bedrift, bara den. Söndag 14.30 stannar Sverige, det är då bordtennisfinalen börjar. Överdriver jag? Okej, Eslöv stannar. Plus åtminstone delar av landet i övrigt.

*  *  *

”Ta sig samman” är en bra konst i idrott. Sveriges handbollsherrar gjorde det idag. Ödesmatch mot Kroatien, förlust och OS hade varit över. Inledningen var allt annat än lovande; 2-6, 6-10, inga målvaktsräddningar av Palicka. Men där och då, dryga kvarten spelad, vände det. För mannen i buren, för laget i stort. Sverige krossade Kroatien, sprang ifrån till elvamålsseger 38-27. Utan Gottfridsson och utan Claar, avstängd respektive skadad. Edvardsson klev ner från läktaren och ersatte båda med den äran. Starkt. Från krisläge till kvartsfinal, dit damlandslaget redan hade säkrat sitt avancemang. Handbollen kan nog bidra med en medalj - eller två - till den blågula OS-yran.

*  *  *

Och så har friidrotten börjat. Huvudrätten på gottebordet. Mördande konkurrens, svenskar och svenskor utslagna i försökstävlingar utan att behöva skämmas. Ett lysande undantag ikväll: Vanessa Kamga i diskus. 65,14 i första kastet, nytt svenskt rekord. Bäst när det gäller, otroligt imponerande. Medalj blir svårt, några tjejer med ouppnåelig kapacitet är sannolikt i vägen, men att överträffa sig själv och kvala in till OS-final är förstås mäktigt nock. Och kastlängden, herregud. En gång i tiden blev jag hänförd av Sassa Kullberg hemma i Karlskrona. 1950-talets diskusdrottning, god för cirka 40 meter i lyckliga stunder om jag minns rätt. När man begrundar utveckling av det slaget känner man sig till åren kommen. Så att säga.